Som helhet råder det en atmosfär av stillhet och melankoli i alla rum som är tillägnade Liisa Lounila på Kiasma. Utställningen samlar verk från åren 2008–2020 under temat Radioskugga, och handlar enligt konstnären om fenomen som förblir osedda eller som försvinner nästan utan att märkas. Temat kan även tolkas så att det handlar om ett visuellt arkiv av vardagliga möten med det normalt obemärkta som kan jämföras med sammanträffanden som de tidiga 1900-talets surrealister gav namnet «objektiv slump».
Lounila arbetar med olika linsbaserade metoder, som i början av sin karriär på 1990-talets slut då hon med självgjorda nålhålskameror dokumenterade rekonstruerade partyscener för att åstadkomma effekter som bullet time eller temps mort, effekter som tillfälligtvis också användes med betydligt större produktionsapparat i samtida spektakel som Matrix (1999). Hon har också arbetat med att måla i olika medier. Människofigurer har nästan alltid varit närvarande i hennes verk, men i Radioskugga lyser människan mest med sin frånvaro.
Tyngdpunkten är istället på naturen och dess ofattbarhet, samt på den observerande relationen som kameran har med den. Kameran iakttar både det mikrokosmiska och det makrokosmiska, och det kommer upp en mängd hänvisningar till relationer och korrespondenser mellan olika skalor. Det sublima och det subliminala ställs samman, och det blir tydligt att Lounila fortsätter i den romantisk-surrealistiska traditionens spår.
I ett rum finns det högst sublima utställt i form av en dokumentation av åskväder och blixtar över Arizona – det är någonting som överskrider det som är mänskligt sett fattbart som filosofen Immanuel Kant men också tidiga jordkonstnärer lärde oss genom exempelvis Walter de Marias Lightning Field (1977). Men Lounila ger temat en annan mening genom verkets titel: 7BPM, Seven Beats per Minute (2013). Blixtar är här ett sätt att mäta tid.
Som motsats till det monumentalt sublima följer kameran i ett annat verk, Garden (2017-2019), årstidernas gång i en koloniträdgård. Med ytterst långsam panorering fullbordar kamerian en full cirkel på 360 grader under ett år, cirka 365 dagar – varje grad tar bara några sekunder i den slutliga projektionen. Kameran panorerar långsamt men trots det är ett helt år komprimerat till några minuter.
I verk som dessa blir vår förmåga att lägga märke till och observera ifrågasatt: kameran har observerat i vårt ställe och Lounila vänder på Susan Sontags argument att det är just för att man ständigt fotograferar som saker förblir osedda. I stället påstår Lounila att det är möjligt att se endast i efterhand och att film och foto finns till som vittne och spår av någonting som funnits till.
Till det yttre finns det en underlig likhet med 1970-talets konceptuella konst som är iögonfallande, och för tankarna till konstnärer som började använda fotografi och video i sin konstnärliga praktik eller vände sig till olika mätningssystem som metod – tänk på On Kawara, Roman Opalka eller Hanne Darboven. Men där On Kawara till exempel firar varje dag han lever med fina oljemålningar med speciellt tillverkade kartonger fodrade med dagens tidning, markerar Lounila, i direkt motsats, tiden och dagarna som redan gått förbi och försvunnit med någonting så ringa och obetydligt som påsförslutare av plast, som hon i In Between Days (2019) förvandlar till en slumpmässig samling av minimalistiska hänvisningar till det förflutna.
Sett i ett vidare sammanhang är utställningen en meditation över tiden. I alla rum hörs metronomen vars rytmiska monotona ljud binder samman utställningen. Det kan även tänkas att det verkliga centrumet är åskådaren med sina hjärtslag, sin blodcirkulation, allt det efemära och tidsbundna som inte är beroende av viljan – tillvarons fragila kroppslighet och materialitet.
Men det är också något mera och annorlunda som blir synligt i Lounilas verk. Den mänskliga tillvarons tillfällighet kontrasteras mot människans destruktiva hybris som sätts i fokus och illustreras av engångskärl som gjutits i palladium, ett av de mest bestående materialen i universum. Moraliteten som iscensätts fäster uppmärksamheten på människans paradoxala förmåga att, trots sin egen tillfällighet, förorsaka oreversibel förödelse. Det finns också något konsekvent i det att konstnären, som i sina tidiga arbeten intresserade sig för förlängda och monumentalt förstorade ögonblick i form av temps mort, fortsätter att utforska olika tidsskalor, från det biologiska växtlivets och himmelska händelsers snabba förändringar till det som mest motstår all förändring i form av ett grundämne som palladium.
Att fokusera på tiden på ett ganska abstrakt sätt kommer inte ofta upp i samtida konst. Det är därför kanske litet för lätt att ha känslan att nästan ingenting sägs eller påstås i verken: det finns inga one-liners, inga verk som skulle existera för att imponera med ett explicit politiskt eller ekologiskt positionstagande. Tvärtom, Lounilas metoder är nästan lika obemärkta som de fenomenen hon observerar. Hon använder sig av kamerans tekniska egenskaper för att analysera särskilt valda tidsbundna fenomen, för att begripa den sammanbindande företeelsen, tiden.
Relationen mellan tid och kinematografi har behandlats ända sedan bröderna Lumières första filmvisning. Det var ungefär vid samma tid som filosofen Henri Bergson i L’Évolution créatrice (1907) kritiserade det europeiska tänkandets tidsbegrepp för dess «kinematografiska» kvalitet, med vilket han menade att filosofin inte kunnat tänka sig hur förändring egentligen sker utan föreställde sig, felaktigt, tiden som en serie separata stunder emellan vilka rörelse i själva verket äger rum. Jag anar att Lounilas «radioskugga» kanske är ett annat namn för det osedda emellan, där egentliga händelser äger rum, och som hon paradoxalt försöker få tag i med de kinematografiska metoder som består i att manipulera hur tiden upplevs.
Tiden är notoriskt svår att begripa men i vår multipla globala katastrofers epok är ingenting viktigare än att försöka att tänka sig detta emellan för att kunna väga våra handlingars potentiella verkan. Samtidigt måste vi kollektivt ge upp fantasier om människans omnipotens, och erkänna att det finns många slags radioskuggor, även sådana som Lounila visar oss i sina verk som analyserar iakttagandets förutsättningar i visuella teknologier. Vilka konsekvenser det har är åskådarens etiska ansvar att tänka igenom.
