Dear Gonzo, I know you love me

Det är och har alltid varit ett helvete att skriva kritik. Och det blir inte lättare av det här kaoset.

^{Hotel maids smile in unison
Then you know in your brain
You know in your brain
LEAVE THE CAPITOL
EXIT THIS ROMAN SHELL
Then you know you must leave the capitol
– The Fall, «Leave the Capitol» (Slates 1981)}

^{Karin Block: Nu kan jag se att det är du. Nånstans i dina ögon, nånstans i ditt ansikte, men gömd och skrämd finns den där pojken som gav sig iväg för så många år sen.
Antonius Block: Det är slut nu och jag är lite trött.
Karin Block: Ångrar du din resa?
Antonius Block: Nej. Jag ångrar ingenting, men jag är lite trött.
– Ingmar Bergman, «Det sjunde inseglet» (1957)}

Så gick världen in i en ändå högre växel, och allt blev ändå märkligare och skrämmande. Det skulle handla mycket om Nasjonalmuseet. Och NRK skulle förfölja mig. Perifera lokaltidningar skulle väcka mig tidigt på morgonen och ställa frågor jag inte kom ihåg ett kvack av senare på dagen – och jag misstänker att jag inte alltid gav dom någon välformulerad respons som kunde tryckas utan problem. Mycket riktigt kom också väldigt lite av det på tryck. Och eftersom det är allt för lätt att bara vara kritiker körde jag ett parallellt förlopp som kurator och konstnär samtidigt. Inte ett dubbel-liv, men ett trippel-liv. Det går ju förutsägbart nog helt åt helsike ganska omgående, och så kom det ju också en sen kväll när jag bedövad av lika delar panikångest och dålig mage helt enkelt insåg att det inte var kul längre – men jag fortsatte i samma tempo ett par veckor till, just for the hell of it. Ja, jag vill nästan påstå att jag höjde tempot lite till. Det är liksom en mörk tunnel, och längst där framme så… fortsätter tunneln. Det håller fortfarande på, alltså. Det tar aldrig slut.

Fra åpningen av Marius Enghs utstilling ««Lycanthropic chamber» på Standard. Kunstneren i stripete genser. Foto: André Gali.

Och tillfälligheter skulle koppla dessa två ovan nämnda utställningar samman för mig – och få mig att tänka på de som något stabilt i en flyktig och förfärlig värld. För det är inte den första separatutställningen Marius Engh har på Standard, och det är en god stund sedan Eline Mugaas hade sin första på Galleri Riis. Och det är inte nödvändigtvis sant att någon av de utstrålar någon form för stabilitet per se, men det är härifrån sett något väldigt betryggande över att dom inträffar under den samma perioden; Februari/Mars 2008. Betryggande, därför att det mesta verkar så förbannat instabilt och osäkert, och för att den här kritikern – som jag med ett skevt och iskallt ironiskt leende kallar för «Tommy Olsson» – börjar finna det lite kinkigt och småmarigt att säga något alls om något som helst samtidigt som det skrivs avhandlingar om mina tidigare texter på universiteten och NRK följer efter med kamera… Alltså, jag ligger ju samtidigt i förhandlingar med inte ett, men två bokförlag, och är därför på vippen att få helikopter från taket på Galleri Riis till Festplatsen i Bergen eftersom jag verkligen vill se den där konserten med Mark E Smith och Mouse on Mars på Landmark samma kväll… och det är liksom bara en detalj, eller två, och ganska kul egentligen, men det indikerar att premisserna radikalt har förändrat sig, om man säger så. Dessutom får jag under kvällen en direkt fråga om jag har legat med konstnären, (Mugaas, inte Engh), som om det vore den naturligaste sak i världen att fråga om, och det är först senare jag reflekterar över att jag också svarar som om det vore den mest vardagliga ting. (Nej, jag har inte legat med Eline Mugaas. Och bara så det är klart; inte med Marius Engh heller.) Och jag antar att det faktiskt är en marginell sak – och jag klagar inte, bara så det är klart; jag bara noterar att problemställningen fort skulle bli ganska komisk om det var en annan kritiker än mig som blev konfronterad med den. Trots att jag vet om i alla fall ett par kollegor av mig som… nå, det kan vara detsamma.

Tommy Olsson, eat your heart out; Mark E Smith på Borealisfestivalen 28/2/2008. Foto: Eirik Lande.

Men, bortsett från de komiska detaljerna – och dit räknar jag också Nasjonamuseet, vars underhållningsvärde har ökat betraktelig efter att det gick in i en slags medial hybridform av såpopera och stumfilm; ett slutet kretslopp av folk som antingen uttrycker full tillit till varandra eller inte har någon kommentar (Nå, varför skulle man vilja ändra något där, egentligen? Den glädje institutionen har skänkt mig de senaste veckorna, manifesterad i plötsliga spontana kompulsiva fnissanden, känns verkligen genuin och äkta) – det är och har alltid varit ett helvete att skriva kritik. Och det blir inte lättare av det här kaoset. Jag har blivit något i närheten av senildement i rent andligt självförsvar, eftersom det är omänskligt att försöka hålla reda på alla detaljer. Kritiken är på sätt och vis inte längre något jag gör, så mycket som något jag faktiskt är. Och jag är inte säker på om jag gillar det, för det blir ju ingen tid över till att skriva skiten i det här tempot jag håller. Men, det är nu så det är, och jag tänker inte försöka göra något åt det, för då gör jag det bara värre. Till att börja med skulle jag alltså egentligen filmas on location på Standard, när Marius Engh öppnade sin utställning, men hur det nu var ville han inte vara med – så det flyttades över till 0047 och den sista etappen av «Rykk tilbake til start», men så fick programledaren influensa och så kom jag mig inte till Stockholm den veckan – som jag egentligen hade tänkt redan ett halvår tidigare, men det blir ju för fan aldrig av i den här världen där jag studsar runt som kulan i ett flipperspel – men till Galleri Riis veckan efter i stället. Men så var det den där konserten på Landmark jag absolut ville se – för jag har ju inte sett Mark E Smith sedan han var med The Fall i Malmö i 2001, när jag vaknade vid sidan av en sprängkåt transvestit morgonen efter och insåg att jag inte längre blev imponerad av något som helst eftersom jag bara gäspade och tänkte «Jajaja… here we go again»

Men jag ska försöka. Mer än så kan jag inte göra.

Eline Mugaas, Skin flick. (Videostill).

Eline Mugaaas har vad vi kan kalla ett etablerat konstnärskap, eller kanske det snarare är formulerat; som en pågående reflektion över var vi är och vilka vi har blivit, registrerat i fotografier av det vi har runt oss. Hus, gator och oändliga stadslandskap, avbildade vid dygnets alla tider. Progressionen har varit långsam, som den alltid är med den sortens material, och vid ett första svepande ögonkast kan det se ut som om hennes arbete har befunnit sig på ruta ett sedan flera år. Men, så är det ju inte. Snarare förändrar det sig i samma takt som subjektet – det är små, knappt märkbara nyanser som är satt i system här – och när det nu handlar om hennes första film blir det ovanligt tydligt. Skin flick är i all enkelhet en kamera placerad på ett biltak, riktad ned mot motorhuvens nyvaxade blanka yta som reflekterar gatljus och neonskyltar som glider förbi, och följer formen som om det vore flytande färger som rann av den. En spegelvänd Ringnes-logo sipprar förbi över pansaret och får mig osökt att minnas en incident i mina tonår när en onödvändigt stor kvantitet cannabis i kombination med en näve koffeinpiller fuckade upp perspektivet för mig på ett liknande sätt. Något med intensiteten i färgerna som gränsar till det outhärdliga, en viss glöd som bara kan äga rum i en vältrafikerad gata efter att det blivit mörkt. En effekt som underströks med stort eftertryck av de substanser jag konsumerade den gången, när jag var yngre, och som slutade med – fick jag höra efteråt – att man bara såg ögonvitorna på mig de sista tio minuterna innan jag kollapsade helt och behövde assistans för att komma mig vidare. Många år sen nu, och jag minns naturligt nog inte det här speciellt klart, men färgerna har jag burit med mig som en slags latent sjukdom, och jag återsåg de några år senare när jag liksom av en händelse ramlade ned i Venezia på kvällstid. Det ligger också långt tillbaka i tid, inte lika långt, men drogerna var starkare och mer seriöst illegala den gången. Det där flimret av rött, grönt, blått lys mot svart outgrundlig bakgrund som jag alltså nu återfinner i Eline Mugaas första film och som på något mystiskt vis, som allt annat, känns betryggande. Lika betryggande som Galleri Riis i sig själv. Det handlar om konstanter. Och man behöver inte nödvändigtvis narkotika för att se det heller – egentligen tror jag det skulle ödelägga hela filmen. Och nästan allt annat, från mitt perspektiv sett. Det håller fint med den lilla skvätten Chivas Regal jag får i mig i förbifarten (Nå, den var inte så liten heller).

Marius Engh, Defender Who Shall Not Be Seen, 2008.

Och det är ungefär där den djupare förbindelsen ligger till Marius Engh på Standard – även om det handlar om ett mer oberäkneligt landskap. Om man kan räkna med att Mugaas ytligt sätt befinner sig i samma visuella modus som alltid, vet man aldrig någonsin på förhand vad Engh kommer att konfrontera en med. Paradoxalt nog är han ovanligt tillgänglig i sin sista utställning. Dom presenterade objektens latenta våld skiner igenom med tillräcklig styrka för att kväva dom vanliga förväntade protesterna om elitism och exkludering som verkar förfölja allt i närheten av Standard som ett populistiskt spöke. Som garvat erfaren och härdad medlem av ett flertal sexuella minoriteter ser jag ju med en gång vad man ska använda dom här sakerna till, och tvivlar starkt på att det heller är speciellt svårt att se för någon annan. En portabel bur, ett praktiskt andreaskors, och så en sån där spetsig tortyrkammargrej man kan sätta folk på för att få dom att erkänna att dom känner Osama bin Laden. Och så en stol med ben så skeva att det omöjligt låter sig göra att sitta bekvämt på den, mitt på golvet. Kanske jag får det att låta mer explict än det faktiskt är, för trots det gedigna hantverket och det faktum att detta är funktionella saker, blir dom här också samtidigt vilande som tecken och representationer utan att förlora den grundton av mystik och osäkerhet som utmärker hela konstnärskapet. Och titelns lycantropiska kammare kan inte vara något annat än den plats där vi alla kan uppfylla vårt potential att jävlas något alldeles oerhört med varandra. Abu Ghraib ligger inte nödvändigtvis i Irak – make no mistakes, det låter sig lokaliseras var som helst där en art går upprätt.

Men helikoptern då? Det visade sig i slutänden att det skulle kosta 45000 spänn att flyga Oslo-Bergen, så jag kan ju lika gärna se Smith + Mouse on Mars i Hong Kong eller Las Vegas – eller varför inte Melbourne? – vid ett senare tillfälle. Det blir ju billigare vad jag än gör, liksom. Det är något obscent med tanken på att det skulle kosta 45000 att dra från Oslo till Bergen – det är inte säkert att jag skulle tackla det, alltså, antagligen skulle jag kräva champagne och gud vet vad när jag landade.

Så, det var väl vad som hände, i korta drag, medan jag i själva verket sammanbitet behöll mitt lugn genom att ligga på hotellrummet och tänka på en gammal film av Luis Bunuel där Catherine Deneuve befinner sig i psykosexuell limbo mellan dröm och verklighet. Gör hon inte det i alla filmer föresten? Nå, när allt kommer till allt: vem gör inte det?