Julia Bondessons konstnärliga uttryck under de senaste tio åren har varit konsekvent, med grovhuggna dockor i trä som både ställs ut som skulpturer och används i performances. Ändå är det svårt att nåla fast hennes konstnärskap, och det verkar inte ha etablerats ett dominerande narrativ kring hennes praktik. Att hon har studerat dockteater nämns ofta, men dockan är en stark trop som pekar åt flera håll. I vissa utställningar har det funnits ett intresse för träets yta, med spår av eld och färg, som kan jämföras med måleri, medan det i de filmade performanceverken finns ett element av tillbaka-till-naturen som framstår som viktigt för Bondesson – men som inte blir lika tydligt i de statiska verken.
På Moderna Museet i Malmö visas hon främst som performancekonstnär. Det första av två rum har karaktären av koreografen/scenografen Bondessons verkstad. Det mest anmärkningsvärda inslaget är en stor trädocka som sitter på en stol med huvudet hållet i ett stoiskt lugn. Titeln Mother (2020) åkallar knappast kärnfamiljen, utan urmodern. Bredvid står ett bord med olika träobjekt. Efter en stund märker jag att fötter, händer och ett huvud har placerats bland träflisen, som punkter i en osynlig, krypande kropp. Två neonslingor bryter av, likt glödande kol. De enkla linjerna går igen i målningarna Outline 1–3 (2017) där motivet är än tydligare: konturerna av konstnärens fötter, som dansinstruktioner.
Om det första rummet var en verkstad, så är nästa en scen där Bondesson några gånger under utställningen uppträder med någon av de sex huvudlösa dockorna som har placerats där. Två stora, blekblå målningar skapar tillsammans med den ljusgröna mattan en vag naturatmosfär, vilken efterliknar det filmade performanceverket Vagga min ben (2021) som visas på en tv bakom en plywoodvägg. I filmen ser vi Bondesson iklädd en enkel klänning i ett havsnära landskap. Hon bär en av dockorna, sitter och vaggar den, lyfter över sitt huvud.
Jag upplever att utställningen koncentreras här, i den lilla bilden, i träkroppens rörelser. Hur nacken faller bakåt, knävecken som blir en klyka för hjälpande armar. När konstnären mot slutet av filmen springer med dockan ner till stranden fungerar havet som en påminnelse om ett större rum och en annan, avlägsen tid. Att bära gör man när någon inte orkar, är liten, sjuk eller död. Genom den linsen framstår Bondessons konst som ett försök att förstå och reparera människans skadade relation till sig själv. Detta helande anspråk tydliggörs i performancens köttsliga här och nu, medan de stillasittande dockorna mer präglas av kulturhistoria och hantverkskonnotationer. Bondesson har en viktig idé med sin konst, men här är den för djupt begravd bakom schematiska målningar och en plywoodvägg.
