Det är som om jag smyger in bakvägen till Berlins Pergamonmuseum. Eftersom man bygger om Berlins «Museumsinsel» når jag byggnaden via James Simon Gallery, istället för att gå genom den vanliga neoklassicistiska entrén. I oktober bommar museet igen helt och kommer vara stängt fram till våren 2027, men sedan länge är stora delar av det viktiga historiska museet avstängda för publik. Den nordliga flygeln, där Pergamonaltaret är beläget, har varit otillgänglig sedan 2014 – allt en del i «Masterplan Museumsinsel». Som ett sätt att blåsa liv i de resterande delarna av museet har den brittiska samtidskonstnären Liam Gillick bjudits att gå i dialog med samlingen genom platsspecifika ljud- och ljusinstallationer.
Och visst har föremålen blåsts till liv, på ett nästan filmiskt vis. I första rummet med museets samlingar från Främre Orienten strålar en tre meter hög staty i orange genom ljuset från några strålkastare placerade en bit bort. Ögonen på skulpturen, som föreställer stormguden Hadad från 700-talet f.Kr., har mappats ut och lyser i blått. Det annars gråa basaltstycket verkar besjälat. Gillick tycks vilja väcka till liv det artefakten förmedlade i sin samtid genom att gestalta ett levande objekt laddat med andlig energi. Samtidigt finns något parodiskt över gestaltningen. Ljusinstallationen får mig att tänka på actionfilmen The Mummy (2017) eller ett avsnitt av Buffy the Vampire Slayer där Buffys mamma Joyce fått hem en antik nigeriansk mask som väcker områdes döda till liv genom att kalla på dem med sina lysande röda ögon.
Gillick använder specialeffekter – precis som i fantasyfilmens värld – för att framkalla känslan av att något magiskt gömmer sig i de forntida objekten. Som betraktare både tittar vi på filmen och rör oss bakom kameran genom hur strålkastarna gjorts synliga i installationen.
Pergamonmuseet är kurerat efter den antroposofiska arkeologen Walter Andraes idéer, och kan i sig självt liknas vid en serie filmscenografier. Andrae, som även arbetade som arkitekt och var museets direktör från 1928 till 1951, menade att det fanns en transcendental betydelse i utställningshallarnas konceptuella arrangemang. Som besökare går vi längs Processionsgatan i Babylon mot Ishtarporten. På båda sidor om den långa korridoren reser sig höga murar täckta i blått glaserat tegel från 600 talet f.Kr. med en bård av lejon ställda i profil. En gul strålkastare rör sig högt över muren som en sol vars bana får blicken att vandra över rummet och jag imponeras över murens överväldigande höjd.
Som ett sätt att på en gång förstärka och punktera museets teatrala aspekter har Gillick byggt trosskonstruktioner i aluminium, sådana man är vana att se runt en scen, från vilka ljuskäglor, projektioner och högtalare hänger. Ibland blir det effektfullt, som vid Processionsgatan, där konstnären ramat in avslutet och man som besökare bokstavligen får träda igenom den fjärde väggen för att ta sig vidare i utställningen. Från metallstommen hänger en projektor som kastar en svag bild mot marken. Den får marmorgolvets mönster att dansa, som om rummet dispergerar från kraften av en portal till en annan dimension.
På andra ställen ser stålkonstruktionerna sjaskiga ut, som en slags tillfälliga lösningar – kanske på grund av det historiska museets ovana att ställa ut samtidskonst. En trosspelare har fått en liten inhägnad, ett avspärrningsband spänt mellan fyra stolpar som på en flygplats, helt i onödan.
Gillick använder även ljud för att transportera besökaren till andra tider och platser. Vid Victory Stele of Esarhaddon, som lyses upp av ett rött pulserande ljus, hörs svaga, förvrängda hoanden och kluckanden från fåglar, en vind blåser som om vi befinner oss i naturen. Jag får spetsa öronen för att dessa suggestiva historiska ekon inte ska dränkas i rösterna från spanska turister. I ett annat rum hörs ett starkt tickande ljud i takt med att rummet byter färg – grönt, rött, lila, blått. På en av väggarna hänger en relief från Darius Palats i Susa föreställande tre av kungens livvakter fullt utrustade med spjut och båge som nästan börjar röra på sig av det skiftande ljuset. Det hela är lite trippigt. Det tickande ljudet för tankarna till klockan och tid i rörelse eller marscherande steg från soldaterna på väggen.
Ljudens ambivalenta karaktär får hjärnan att associera fritt. Till en annan relief, en del av Inannatemplets fasad, hörs ljudet av sten mot sten, vilket accentuerar den karvade bildens materialitet och får mig att fantisera kring händerna, arbetet och platsen där reliefen tillverkades. En av utställningens triumfer ligger i hur Gillicks skickligt grumliga, bleka ljudbilder väcker den mystik som omgärdar samlingens uråldriga artefakter. Många gånger återanvänds samma ljud på en ny plats, nya kontexter skapar nya konnotationer. Över Ishtarsporten hörs skrik, buller och metall som slår mot metall, eller är det bara fågelkvitter?
I en annan del av utställningen har Liam Gillick anammat en mer konsthistorisk metod, genom att färglägga reliefer från det assyriska palatset i Nimrud med hjälp av en projektion. I detta rum är väggarna mörkt orangeröda och taket i trä med förgyllda paneler. Andrae inredde rummet baserat på arkeologiska källor och historiska beskrivningar av hur en sal i ett assyriskt palats ska ha sett ut. Idag saknar relieferna färg, men när de grävdes ut var fortfarande mycket av de ursprungliga färgerna synliga, då de inte exponerats för solljus. Därför har Gillick med god precision kunnat återge deras ursprungliga uttryck, och på ett sätt fullföljt Andraes önskan om att återskapa historien. Projektionen rör sig sakta från att vara helt osynlig, till att långsamt måla fram bilden med suddiga bleka färger, i ett slags symbolisk gestaltning av hur man som betraktare, iallafall mentalt, ska transporteras tillbaka i tiden.
När jag kommer till slutet är jag lite trött på de grepp som Gillick återanvänder igen och igen, det blir lite repetitivt. På en assyrisk vattenbassäng följer ett vitt ljus en av reliefens linjer som träder fram och tillbaka i motivet med att ljuset dimmas av och på. Det påminner lite om en konspirationsteoretisk YouTube-film där en detalj osökt accentueras för att avslöja underliggande sanningar. Jag stör mig genomgående på hur saker installerats, bulkiga synliga projektorer och flygplatsavspärrningar är ett avsteg från Gillicks vanligtvis krispigt stränga estetik med oklanderlig finish. Ändå lyckas han i sina bästa stunder både förstärka och kasta ett kritiskt ljus över museets filmiska undermedvetna genom att förvandla Andraes idéer till en b-film; att museet består av scenografier visst vi kanske redan, men Gillick klarar på något vis att omvandla den insikten till en förvånansvärt dynamisk och mångbottnad upplevelse.
