22. desember – Stina Högkvist

Jag förstår att ett litet bord med keramiska skulpturer kanske inte kan betraktas som en separatutställning, men det är som bekant detaljerna som gör helheten, och för mig var Ron Nagles (f.1939) bidrag på Venedigbiennalen en av årets stora behållningar. De små skulpturerna har något sensitivt och utomjordiskt över sig. Jag vet inte riktig vad det är, men jag blir helt mjuk inombords när jag ser dem. Hemma i Oslo kollade jag givetvis upp Nagle, och vips upptäckte jag det lika geniala California Clay Movement (också kallat American Clay Revolution), som Nagle var en del av. California Clay var en grupp keramiker som på 1950-talet (mot alla odds) fick lera att framstå som ett coolt material. Deras arbetsmetoder var så långt ifrån den klassiska drejscenen i filmen Ghost man kan komma (där Patrick Swayze sitter bakom Demi Moore och lär henne drejandets sensuella gest). Hos California var det mer rå energi som gällde, och frijazz och lera varvades om vartannat i ett skapande efterkrigskaos. Peter Voulkos, som var en av de drivande i gruppen, har ju gjort helt enastående loungemöbler i en slags ofärgad Barbapapastil, där stora lerstycken mer eller mindre tycks ha kastats in ett hörn lite nonchalant. Jag har aldrig suttit i dessa slafsiga lerstolar, och vet inte alls om funktionen följer formen, men snyggt är det.

Konstnären och musikern Jim Shaw (f.1952) är ytterligare en amerikansk man jag är svag för. På en nivå känns han som en slags konstnärlig soul mate. Historien börjar i Ann Arbor, Michigan där han och Mike Kelley lärde känna varandra. Tillsammans med sångerskan Niagara startade de 1973 proto-punkbandet (eller lika mycket proto Sonic Youth) Destroy all Monsters. När de båda kom in på CalArts lämnade de bandet. Under dessa tre år hade Shaw arbetat med att göra specialeffekter till filmer, något som satt spår i hans konst.

Utställningen var den första retrospektiven över Shaws konst, och den sträckte sig 25 år tillbaka i tiden. I Shaws universum finns allt jag kan önska mig; serier, atombombsvampar, dekadenta kvinnor, monster, obskyra sekter (han har en egen påhittad religion som heter Oism), dinosaurier, drömmar och amerikansk populärkultur. Hans konst tar ofta nya vändningar och är befriande oförutsägbar. De stilmässiga krumkasten förklarar han själv med att han har ADD och aldrig orkar arbeta med en sak eller fullföra det han påbörjat. Hans senaste projekt är till exempel progg-rock operan The Rinse Cycle, vars titel givetvis refererar till Wagners ring. Det kan ju bara inte vara dåligt.

Jeremy Deller/Nick Abrahams, The Bruce Lacey Experience (2012), filmvisning Cinemateket, Oslo under lydkunstfestivalen Only Connect, 6 juni 2013.

Jag är ju inte den första som har Jeremy Dellers utställning på favoritlistan. Men å andra sidan så var den ju väldigt bra. Hans kopplingar mellan Marx, ryska oligarker, David Bowie och den engelska gruvindustrins undergång känns märkligt nog osökta och helt rimliga. Filmen var en av utställningens höjdpunkter. Scenen med barn som leker i en uppblåsbar hoppborg i form av Stonehenge är fantastisk. Att man kunde avnjuta en kopp te, medan man lyssnade på en oljefatversion av Ziggy Stardust var ju väldigt angenämt.

En annan film av Deller (och Nick Abrahams) jag vill lyfta fram i detta sammanhang är The Bruce Lacey Experience, som visades på Cinemateket i år. Lacey har blivit en ikonisk figur i den brittiska motkulturella konstscenen från 60-talet fram till i dag. I sitt varierade liv har han samarbetat med The Beatles, Spike Milligan och Fairport Convention. Han gjorde performancekonst innan begreppet existerade, och är en ivrig teknik- och flygentusiast. Något av det finaste han byggt är en robot som åker runt och kysser folk. Filmen var superb och jag hade mascara i hela ansiktet efter filmens slut.

(Eftersom detta skrivs i jultider så kan jag ju lägga till: om det är någon som funderar över vad de ska ge mig i julklapp, så önskar jag mig en av Dellers slutsålda tote-väskor med texten God bless David Bowie i rosa tryckt på sig).

Jag vet att det är väldigt anti-jante att nämna saker du själv varit med och arrangerat, men det var så bra att jag gör det ändå. Tillsammans med NyMusikk och Electra arrangerade vi ett heldagssymposium som utforskade kvinnans röst i musiken, kulturen och det offentliga rummet. Det hela bottnade i det eminenta HerNoiseArchive, som Electra initierat och samlat i hop. Under dagen kunde man bland annat höra filosof och författare Nina Power snacka om i vilka sammanhang den (lugna, lite robotartade) kvinnliga rösten används i det offentliga rummet. Anne Karpf, författare och programledere i BBC Radio, gav exempel på vilka motgångar och fördomar den kvinnliga rösten stött och fortfarande stöter på i brittisk radio. Hon berättade bland annat att man inte trodde att tekniken skulle kunna hantera så spända röster som kvinnans, och därför fick de ej plats i etern. De många inläggen varvades med performancer. Till höjdpunkterna hörde Maggie Nicols improviserade föreläsning/konsert, som av en sällsam grund kom att handla om hennes dotters erfarenheter med psykvården. Cara Tolmies och Catti Brandelius performancer var också superba. Kvällen avslutades med att postpunk-legenden Gudrun Gut var DJ. Alla som var kvar dansade euforiskt loss i museets Banksal. Tänk om alla symposier kunde avslutas på detta vis.

I direktdemokratin Schweiz har många upprörts över företagsledares allt högre löner. I vissa fall tjänar den högst avlönade 600 gånger mer än den med lägst inkomst i samma företag. Som en motvikt till detta kom det ett förslag om en reglerad lönenivå som baserar sig på ration 1:12. Detta innebär att den högst avlönade i ett företag inte ska kunna tjäna mer än tolv gånger månadslönen av företagets minst avlönade. Iden spreds, och utvecklades snart till en folklig kampanj. Runt om i landet kunde man se lakan, skyltar, banners, affischer och annat med 1:12 skrivet på sig. Ett tag såg det ut som 1:12-ivrarna skulle vinna, men när de väl gick till valurnorna i november i år så förlorade de tyvärr. Men de fick ändå med sig folket på att reglera företagsledarnas avgångsvederlag och diverse fallskärmsavtal. Så inte helt bortkastat.

Kalla mig nekrofil, men jag blev helt kär i Mike Kelley när jag läste intervjun med honom i denna, annars så ordinära katalog. Katalogen är som ett gediget register över allt han gjort. Allt är med. Det är kort och koncist och fungerar mer eller mindre som ett uppslagsverk. Denna del är ganska kall och saklig. Men längst bak i katalogen finns en intervju med Kelley av Eva Meyer-Hermann. Det är den sista intervjun han gör innan han tar livet av sig 2012. Det fascinerade med texten är hur precis den är. Man anar att han vet att detta är hans testamente, och han passar på att rätta upp mycket av det som sagts, skrivits och antagits om honom. Intervjun rymmer en ärlighet och generositet som den som vet att han snart ska dö kan kosta på sig. Synd bara att någon som var så bra valde att försvinna. Snyft.

Under mitt arbete med retrospektiven om Kjartan Slettemark läste jag mycket om såväl polyester som napalm. Napalm består till stor del av samma saker som polyester, bensin och polystyren. Under Vietnamkriget var det det amerikanska företaget DOW Chemical som producerade såväl polyester som napalm. Jag blev därför glad när jag hittade boken Napalm: an American Biography på Oslos bästa bokhandel Tronsmo. I denna bok får man följa den gelebaserade bombens uppgång och fall. Bomben används också som ett medel av för en intressant samhällsanalys. Vid sidan av detta är boken full av märkliga krigsdetaljer: som de galna planerna om att använda 1 miljon mexikanska dvärgfladdermöss i kamikazesyfte. Iden gick ut på att fästa små, små napalmbomber på fladdermössens bröstvårtor. Väl uppe i flygplanet skulle de släppas ned som de bomber de var, instinktivt söka skydd i hus, och så skulle den tidsinställda bomben fyras av. Efter en misslyckad provbombning skrinlades iden, eftersom fladdermössen inte ansågs som tillräckligt pålitliga kamikazepiloter.

När jag gick curatorutbildningen på Konstfack skulle vi alla välja en mentor. Jag ville ha någon som var så olik mig själv som möjligt. Jag ville ha någon som kunde ge mig lite motstånd, så jag landade på svensk konsts nestor Ulf Linde. Han var gammaldags och sträng, och höll mig i schack. Inför varje möte fick jag presentera en text. Han satt på stol Nr. 11 i Svenska Akademien, så han kunde ju sin sak. Det var Linde som introducerade Marcel Duchamp till Sverige, och i hans kök hängde det massor av Duchamp-verk. Det var svårt att inte låta sig imponeras av detta. Rent mentormässigt gav ju inte dessa timmar mig så jättemycket. Linde hade nämligen inte mycket till övers för den senaste samtidskonsten, och han hade väldigt bestämda åsikter om hur saker skulle vara. Men för mig var mötena ändå små guldklimpar. Säga vad man vill om hans konstsyn, men utan Linde hade dagens konstsverige förmodligen sett helt annorlunda ut, och man ska vara ganska hårdbarkad för att inte bli ödmjuk inför en sådan personlighet.