Ska vi ha arbetsgivarkonst nu?

Vilken var den mest nyskapande konstinstitutionen under svensk efterkrigstid? Många skulle säkert svara Moderna Museet, men det vore också möjligt att se Statens Konstråd i den rollen. Där var experimentet inte att ställa nyläsningar av det historiska avantgardet i kontakt med den senaste efterkrigskonsten. Det var att uppfinna nya sätt för konstnärerna att vara med och utforma de miljöer där medborgarnas dagliga liv skulle utspela sig.

Utgångspunkten var att samhället hade brutit med den sociala logik där det var överhetens intresse som satte ramarna för politiken. Att verkligheten inte alltid speglade de fagra orden är självklart. Men idén bakom Statens Konstråd var radikal: om det nya samhället skulle vara för alla så konstnärerna skulle var med och utforma det. Resultatet kan vi än idag se på våra gator och torg, på skolor och sjukhus, där den offentliga konsten finns kvar som vittnesmål från en tid då idealen om jämlikhet och rättvisa var levande i politiken.

Vad betyder det att konsten skulle bli allas? Att vi bara skulle ha konst som tilltalar varje människas smak, att en konst som går på tvärs mot god sed och moral inte skulle få existera? Inte alls. Att konsten skulle bli allas var framförallt ett direktiv för vad konsten inte skulle vara: den skulle inte längre vara överhetens konst, inte elitens konst, inte arbetsgivarnas konst. Denna idé var länge så självklar att den knappt behövde uttalas. Alla förstod att den moderna konsten bröt med de sociala hierarkier som kännetecknade 1800-talets borgerliga samhälle. Det var de konstnärliga och politiska konsekvenserna av detta historiska brott som skulle förvaltas av Statens Konstråd. Med 1%-regel och efterkrigstidens stora byggprojekt blev det också möjligt för konstnärerna att träda i samhällets tjänst, så som det politiskt radikala avantgardet hade förutspått och önskat.

När jag påminner om denna historia, som är själva grunden för Statens Konstråds legitimitet, så avfärdar direktören Magdalena Malm detta med att jag skulle vara «indignerad» och «upprörd». Det är överhetens klassiska grepp för att förminska rättmätigheten i ett politiskt krav. Det står redan i artikelns första mening att det jag upplever inför Goldin + Senneby gestaltningsförslag är sorg. Denna sorg kan ur Malms perspektiv inte vara rättmätig, utan bara baseras på slarv och oförmåga att läsa och tänka klart. Men jag menar att jag har goda skäl för min känsloupplevelse, som jag strax ska återkomma till.   

Men först det som är substantiellt i Malms text: uppgiften att den anställde inte kommer att vara förpliktigad att befinna sig på stationsområdet under hela arbetsdagen. Detta står i en parentes i Goldin + Sennebys engelskspråkiga idéförslag, långt under den motstridiga uppgiften som inleder dokumentet: «The position holds no duties or responsibilities, other than that it should be carried out at Korsvägen». Det är den senare uppgiften som Statens Konstråd har gått ut med, och som har stått på hemsidan till i måndags, då konstnärernas originaldokument lades upp på sidan (fyra dagar efter att min kommentar publicerades).

Läser man konstnärernas text så blir det tydligt att Statens Konstråd tidigare har gått ut med ofullständiga uppgifter. Det är bra att den rätta informationen nu kommer fram. Arbetet ska utföras på Korsvägen där den anställde ska stämpla in och ut med stämpelklocka varje dag. Däremot är hen inte förpliktigad att befinna sig på stationsområdet under hela arbetsdagen. Det är alltså inget kontraktsbrott om hen går därifrån efter instämpling, så länge hen återvänder och stämplar ut vid arbetsdagens slut. Så tolkar jag föreskrifterna.

Men låt oss se denna uppgift för vad den är: en parentes. Arbetsförhållandena är inte det primära intresset för arbetsgivaren, Stiftelsen Evig Anställning, och uppenbarligen är det inte heller det för Statens Konstråd som tidigare inte brytt som om att informera om dem på ett korrekt sätt. Detta förbiseende är ingen slump, utan en konsekvens av att de som står bakom förslaget gör det utifrån arbetsgivarens position. Det är detta som är stötande, och det är detta som Malm tycks oförmögen att förstå. Det dagliga arbetet efter stämpelklockan är en realitet för många inom vården och på fabrikerna. För de som står utan anställning blir verket ett dubbelt hån. Goldin + Senneby gör ett spektakel av människor som beredda att söka en anställning utan innehåll eller mening. Detta är verkliga människor i det samhälle som Statens Konstråd ska vara för, och som man, i någon mening, har varit med att bygga.

Som tankeexperiment eller seminarieövning hade Eternal Employment inte väckt samma reaktion. Hade Svenskt Näringsliv eller någon annan arbetsgivarorganisation finansierat verket, så vore det ur deras perspektiv okontroversiellt. Men Statens Konstråd betyder något, historiskt och politiskt, precis som stämpelklockan eller omklädningsrummet har en betydelse i arbetslivet, oavsett hur en konstnär väljer att använda dem i ett projekt. De är inte tomma symboler, lika lite som arbetsgivarens roll är en politiskt neutral position som en konstnär eller en institution kan inta utan verkliga, sociala och politiska, konsekvenser. 

Det är här vi kommer till vad jag ser som en rättmätig sorg. Sorgen handlar om att Goldin + Senneby faktiskt skriver historia, men utan att de som står bakom deras förslag verkar förstå eller bry sig om konsekvenserna. Malm skriver att Eternal Employment kommer att ge den som anställs «den frihet som en konstnär har idag». Men alla konstnärer jag känner är av egen erfarenhet högst medvetna om att en anställning alltid är ett ojämlikt maktförhållande, alltid en beroendeställning. Sedan kan Malm, Goldin + Senneby och andra fantisera om alla diskussioner som de hoppas att verket ska leda till. Det gör ingen skillnad. De materiella förhållandena är vad de är. Det går inte att se verket som något annat än ytterligare ett uttryck för hur vi har anpassat oss mentalt till den sociala ojämlikheten som en normalitet i dagens samhälle.

Det hade varit intressant om Malm istället för att uppehålla sig vid kontraktets utformning kunde förklara hur Eternal Employment passar med hennes vision för Statens Konstråd. Vilken idé om offentlig konst ska vi tänka att förslaget manifesterar? Ska vi ha arbetsgivarkonst nu? Framförallt borde Goldin + Senneby själva ta ansvar för sitt verk. Men som jag förstår praktiserar de en idé om undandragande som innebär att de inte uttalar sig offentligt om sitt arbete. Möjligen har jag missförstått saken. Om inte: vad skiljer i så fall den strategin från den traditionella, manliga, privilegierade positionen att skjuta över ansvaret på andra? Det känns inte särskilt progressivt hösten 2017.

Malm skriver att min text har skadat förtroendet för Kunstkritik. Det hoppas jag verkligen inte. Många konstnärer har hört av sig och uttryckt stöd för min kritik. Jag har en teori om varför. Konsten hamnar ofta på avstånd från resten av samhället, på gallerierna och museerna. Statens konstråd har däremot stått för en handfast möjlighet att bli del av många människors liv. Det är symboliskt viktigt för hela konstfältet, och helt avgörande för konstens förankring utanför en snäv krets. Det tror jag kan förklara de kommentarer som Malm nedlåtande beskriver som «hätska». De är inte hätska, utan engagerade. Folk är inte så lättlurade som Eternal Employment förutsätter att de ska vara. De enda som inte ser igenom förslaget är de som är förblindade av sina band till elitens von oben-perspektiv. Jag tror Malm underskattar verkets kritiker. Jag tror att besvikelsen beror på att många har helt andra förväntningar på Statens Konstråd, än vad Goldin + Sennebys verk ger uttryck för.