Hvilke utstillinger, begivenheter og publikasjoner var de viktigste, skarpeste eller mest engasjerende i 2016? I Kunstkritikks julekalender oppsummerer våre egne skribenter og inviterte gjester kunståret 2016. Dagens bidragsyter er Mats Stjernstedt, som er kunstnerisk leder for Kunstnernes Hus i Oslo. Der har han i dag sin siste arbeidsdag, før han begynner som sjef for Malmö Konsthall den 2. januar 2017. Mats Stjernstedt er også kurator for den nordiske paviljongen til den 57. Veneziabiennalen, som åpner den 13. mai 2017.
*
Ett år går mot sitt slut. Tid att se tillbaka. Personligen brukar jag vid den här tiden av året känna hur månader och dagar glider samman och blir svåra att överblicka. Men 2016 var extra tungt, det framstår klart. Eller som en Facebookbekantskap nyligen uttryckte det: «Enligt Facebook har jag i år gillat 6,075 saker, men jag tycker fortfarande att det här året är helt förfärligt».
Det verkar som alla dör nu för tiden. Inte bara stora popikoner utan även konstnärshjältar, kända och mindre kända. Jag vill lyfta fram Mladen Stilonovic (1947–2016) som gick bort i sommar, ett konstnärsskap som uppmärksamt följt den politiska utvecklingen från järnridåns fall och övergång till eurozon. I ett verk av Stilinovic har en utklippt rektangel av hård papp bemålats med texten och slagordet «RRRev0000000LUcIIIJA». «Det är O:et i orden som gör det» enligt ett välkänt sångnummer i en svensk programserie för barn. I Stilinovic verk byts O:et i «revolution» ut mot siffran noll, eller varför inte mot reda kronor och ören i en marknadskapitalismens slutgiltiga seger. Den, som om inte annat underströks med all önskvärd tydlighet genom det amerikanska valets upplösning i höstas, förutsåg han för lång tid sedan.
Utställningar
Provoke: Between Protest and Performance – Photography in Japan 1960–1975. La Bal, Paris.
Le Bal i Paris visade under hösten Provoke: Between Protest and Performance – Photography in Japan 1960–1975. Under 1960- och 70 talen skakades Japan av omfattande och ibland våldsamma protestutbrott. Den avgörande händelsen uppstod i och med ratificeringen av ett säkerhetsavtal mellan Japan och USA 1951. Men även Japans roll som militärbas under Vietnamkriget och bygget av Naritaflygplatsen var händelser som kom att framkalla omfattande protester hos befolkningen. Den kortlivade tidskriften Provoke publicerades endast i tre utgåvor under perioden november 1968 till augusti 1969. Den korta verksamma tiden till trots lyckades fotografer som Daido Moriyama, Takuma Nakahara, Takahiko Okada, Utaka Takanashi och Koji Taki genom sitt gemensamma intresse att dokumentera en pågående, landstäckande politisk proteströrelse skapa ett starkt fotografiskt källmaterial.
Elisabeth Haarr, Kunsthall Oslo.
Kunsthall Oslo återkom tidigt i höstas efter att verksamheten delvis saknat bostad under första delen av 2016. Premiären var en fin sammanställning av ett engagerat, uppfordrande och experimentellt konstnärsskap med mer än femtio års samlad erfarenhet i ryggen. Elisabeth Haarrs Strid, i en utställning med samma namn, utgjordes av en stor överdimensionerad flagga som hade placerats på utsidan av byggnaden. Med tiden anfrättes den av väder och blåst i det vindpinade Barcode-kvarteret. Verket fungerade som startsignalen för en spännande utställning med textila verk och utgjorde samtidigt en uppföljare till en rad fanverk, utvecklade av konstnären som teman på nationella symboler, militära markörer och uttryck för protest. Enligt curator Elisabeth Byre pekade utställningen «både bakåt och framåt i tiden, mot (..) politisk protest och mödosam hantverkstradition».
Ragna Bley, UKS.
I sin medverkan i grupputställningen Roaming utsåg Oslo-baserade Ragna Bley UKS kontorslokaler till sin underjordiska central. Här lät hon preparera en serie dukar med pigment som syddes in, dukar som sedan bokstavligen hängdes ut i rännstenen. I källarhålet färgades och målades sedan verken spontant av yttre omständigheter som regn och nerdroppande slask från förbipasserande. Det var litet förbluffande att ta del av verken och se dem tillsammans med Bleys «eget» måleri, baserat på andra typer av konstnärliga beslut, kan man förmoda. Ett konstnärsskap som det skall bli spännande att följa.
Samhällsmaskinen, Malmö Konstmuseum.
Sedan Cecilia Widenheim blev chef för Malmö konstmuseum har det producerats en rad intressanta introspektiva utställningar, där museet har synat den egna historien och gjort relevanta läsningar av Malmö som stad och en plats i förändring. Curator Lisa Rosendahls imponerande Samhällsmaskinen – Industriåldern ur konstens perspektiv visade verk av ett trettiotal samtida konstnärer tillsammans med föremål ur Malmö Museers kultur-, natur- och teknikhistoriska samlingar. I en utställning där titeln refererar till symbiosen mellan industri och samhälle som kännetecknade den svenska välfärdsstatens framväxt, utgjorde konstnärslistan en odyssé av kända och nya namn. Medverkande konstnärer hade förlagt sina respektive undersökningar och produktioner över hela Sverige. Aldrig trodde jag att det skulle vara så intressant att se en gulsparv från museiförråden möta en kartläggning över vattenkraftverken i Ångermanälven, men Rosendahls behandling av ämnet var lika sinnrikt upplöst som den var torr och noggrann. En ovanlig utställning som fortfarande går att se – till och med 29 januari.
Publikationer
Siri Aurdal by Eline Mugaas, Primary Information, 2016
Ett spännande och tankeväckande collage av en konstnärs verksamhet och en kollegialitet (ut)tryckt i bokform. I publikationen fastställer Eline Mugaas konturerna av Siri Aurdals verksamhet genom decennier av ritningar, dokumentationer, struliga skisser i anteckningsböcker och fotostatkopior. Boken avlägsnar sig från den traditionella logiken hos en utställningskatalog och catalogue raisonné. Typiska, konventionella indelningar och organisationsstrukturer har ersatts av personliga tolkningar och av Mugaas egen vilja att berätta Aurdals historia.
Douglas Crimp, Before Pictures, the University of Chicago Press, med fotografi av Zoe Leonard.
Douglas Crimps nya bok med fotografier av Zoe Leonard står redan på julklappslistan till mig själv och den kommer ligga överst på sängbordet i julhelgen.
Händelser
Lars Laumann, Elmgreen & Dragset.
Ibland uppstår verk, aktioner eller händelser som väcker fler frågor än vad de levererar svar. Elmgreen & Dragsets utställning Powerless Structures på Tel Aviv’s Museum of Art fick Lars Laumann att i protest skriva konstnärsduons signatur i stort format på ockupationsmuren. Elmgreen & Dragset visade bland flera verk fram en kopia av Berlinmuren på museet. Oklart om Elmgreen Dragsets val av Berlinmuren i sammanhanget lekte med tanken om alla murars kommande fall? Oavsett vilket: Laumanns handling var lika stark som den var oväntad, och bilden av namnen på muren har av någon anledning etsat sig fast på näthinnan från året som gick.
Oslo Art Weekend.
Sedan 2012 har ett femton–tjugotal av Oslos konstinstitutioner fungerat i ett mer eller mindre sammanhängande, informellt nätverk. Man har träffats cirka 4 gånger per år för diskussioner och ambulerande möten. Rutinen har varit att inbjudande institution har stått för mötesorganisation och enklare förplägnad. Nätverket har som ambition att agera gemensamt för att på sikt skapa ett bättre klimat för samtidskonst i Oslo. Samarbeten kring gemensamma arrangemang som t ex Oslo Art Weekend är inte bara en metod för att få saker att hända, det är också ett sätt att förstå att samarbeten faktiskt går att genomföra. Det här är något av det som jag kommer sakna allra mest i Oslo, där jag redan kommer sakna mycket. I oktober genomfördes den senaste Oslo Art Weekend. Ett trettiotal institutioner medverkade (www.osloartweekend.no) och det hela organiserades denna gång av representanter från Nasjonalmuseet, Kunsthall Oslo, 1857, KHiO, och UKS.
Kunstnernes Hus Kino.
Möjligen tillhör det inte god ton att tala i egen sak, men jag tar mig friheten eftersom det inte kommer att vara min uppgift framöver att påverka och utveckla Kunstnernes Hus Kino. Det svarar ett programråd bestående av Ulrik Eriksen, Silja Espolin Johnson, Ane Hjort Guttu, Karsten Meinich och Maria Moseng för. Kinon tjuvstartade den 18–20/11 i år innan finansieringen fanns på plats, med filmer av Maren Ade, Laurie Anderson, Jumana Manna och Apitchatpong Weerasethakul. Helgen bjöd även på ett besök av Laurie Anderson. Den var inte bara en av årets roligaste händelser för mig personligen – den öppnade också dörren till ett framtidsrum och till en ny möjlighet för en av Oslos äldsta konstinstitutioner.
Leserinnlegg