Genom Andréhn-Schiptjenkos utställningsrum löper en stor aluminiumbalk vid golvnivå, på vilken ett par små digitala projektorer är monterade med tvingar. Mitt på balken balanserar ett smalt akvarium fyllt med en grönaktig vätska. Balken, som vilar på en sorts besynnerliga, ljusblå klossar, fungerar som stöd, som en otymplig piedestal eller monteringsanordning, men också som ett strukturerande element i utställningens system.
På väggarna kring balken är bilder av olika slag hängda: mindre akvareller på mjölkigt, semitransparent papper, c-printar, samt två större målningar på duk, vilkas mestadels vita ytor också fungerar som skärmar för de små filmklipp med explosioner som visas från projektorerna på balken. Motiven för i princip samtliga bilder är vätskor i olika representationsformer och med olika densitet: droppar, fläckar, gaser, eldmoln, molekyler, diagram osv.
Som så ofta i Peter Hagdahls konstnärskap tycks det övergripande temat för de olika verken vara de samtida medie- och bioteknologiernas inverkan på människans livssfär och deras utplåning av gränsen mellan natur och kultur. Installationen, med synliga sladdar, pragmatiskt monterade apparater, enkel hängning (några av akvarellerna på smörpapper är upptejpade direkt på väggen med maskeringstejp) och ett par svåridentifierade objekt med vetenskapliga konnotationer (en transparent plastcylinder och vad som liknar en gipsmodell av en molekyl) gör att utställningsrummet snarast för tankarna till ett laboratorium.
Spelet med vätskornas olika representationsformer, från schematisk beskrivning av atomära strukturer till mimetisk återgivning av utspillt kaffe, är kopplat till ett lika medvetet spel med olika representationsteknologier och underlag, från den konsthistoriskt laddade vita duken till det mjölkiga papperet och de högteknologiska mikroprojektorerna. Det väsentliga är här att det inte finns några tydliga gränser, några vattentäta skott mellan de olika verklighetsnivåerna, utan att allt är del av samma bio-medie-teknologiska kontinuum: vätskorna översätts till diagram och flödesscheman, vattenfärgerna och projektionerna består av kemiska sammansättningar och pixlar, de material och teknologier som utgör deras underlag har sedan länge inkorporerats i vår organiska natur. De vattniga akvarellmålningarna som föreställer vattniga fläckar underminerar på ett särskilt tydligt sätt separationen mellan representationens och det representerades nivåer.
Utställningen presenterar detta argument på ett elegant sätt, som ett system av morfologiska, metaforiska och mimetiska kopplingar, organiserat kring den bärande aluminiumbalkens axel. Men det finns också redundanta element som påminner oss om att ett galleri är en konstverksaffär, som en serie av inramade målningar i behändig storlek som framför allt tycks vara riktad till en målgrupp av privatsamlare med ledig väggyta. Förmodligen hade det inte varit omöjligt att infoga en reflektion över dessa objekts varuform i utställningens system: kapitalismens abstrakta värden hör till samma dynamiska kontinuum som molekylerna, dropparna, penseldragen och pixlarna.
