Valget mellom det som er lett og det som er riktig: Go Russia, go!

PowerHammer diskuterer Kunstmarkedet 2008.

De vanvittige prisrekordene i kunstmarkedet står i grell kontrast til varslene om økonomiske nedgangstider. Hva vil skje med kunsten når boblen sprekker? Hva vil forsvinne og hva vil bli igjen? Er det bra eller dårlig for kunsten og kunstnerne? Power Ekroth har fått med seg en rekke internasjonale kunstmesser denne våren og snakker her med Erlend Hammer om utviklingen i kunstmarkedet.

EH: Når jeg har tenkt på markedet i det siste har jeg igjen og igjen kommet på avslutningen av Harry Potter and The Order of The Phoenix hvor Dumbledore advarer Harry mot at «dark and difficult times lie ahead [og at] it is time to choose between what is right and what is easy». Med alt snakket om den påbegynte/ kommende økonomiske nedgangstiden har det liksom ligget en eim av bekymring og frykt over kunstmarkedet. Luksusshopping i USA har sunket 30% det siste året, gourmetrestaurantene sliter på grunn av dollarkursen som gjør at de ikke har råd til å importere dyre europeiske råvarer uten å sette opp prisene og så videre. Hvordan kan noen fortsette å blåse vanvittige mengder penger på kunst når resten av markedet går rett til helvete?

Men kanskje tiden vi går i møte ikke er så mørk likevel. Jeg leste dette sitatet på Artforum-dagboken fra Basel: «A New York dealer, who had offloaded nearly everything at his stand, explained the success: æIt proves that the European market is solid, and doom-and-gloomers don’t understand our new world.”» Og det er vel her svaret ligger: Det spiller ikke noen avgjørende rolle hvordan økonomien går i Europa og USA, for det er ikke lenger vi som styrer hvor og hvordan markedet beveger seg.

Chelsea-eieren Roman Abramovic har brukt $120.000.000 på kunstauksjoner i år.

PE: Jepp, konstmarknaden är inte längre fullständigt beroende av pengastinna amerikanska samlare som ju tappat lite fart. Jag kommer nyligen från Art Basel och det som det pratades om där mest var förstås att Brad Pitt
besökt mässan (och spenderat $1.000.000 på Designmässan), men också att den ryska multimiljonären Roman Abramovic sprayade ryska pengar för första gången på en konstmässa. Man pratade om en hel del av shejkerna också, men det var Pitt och Chelseafotbollsklubbägaren Abramovich som garanterat fick mest uppmärksamhet. Abramovic använde $120.000.000 på auktionerna i våras.

Det var också märkbart att mycket färre amerikanska samlare dök upp på mässan, vilket var något som de flesta gallerister påpekade. Men – det var business as usual i toppskiktet och på toppriserna har det inte märks någon skillnad alls än innan ekonomin började dala. Men det finns en psykologisk skillnad som nog kommer att göra sig märkbar i ett längre perspektiv. Man behöver inte bara ett gott utbud och mycket cash i omlopp, men även ett gott självförtroende för att marknaden ska gå runt. Och två av dessa tre finns i överflöd både i mellanöstern och i Ryssland.

EH: Fremveksten av dette ikke-vestlige markedet, har selvsagt en del konsekvenser. Hvis vi ser på samfunnet for øvrig så flyttes jo nær sagt all produksjon, og ganske mange servicetjenester, til Asia. Men vi tenker vel gjerne at problemstillingen stiller seg annerledes når det gjelder kunst?

PE: Utbudet är fortfarande en sak för den såkallade Västvärlden att hantera och att casha in på. Än så länge. Så visst, konstmarknaden är ännu inte död och produktionspengarna finns inte längre enkom inom den västländska sfären, helt korrekt.

Indisk samtidskunst er spådd å bli den neste store trenden på kunstmarkedet. Subodh Gupta deltok på Art Unlimited under Art Basel med verket Gandhi’s Three Monkeys.Foto: Art Basel.

EH: Men hvis vi ser på det fra et rent økonomisk perspektiv er kanskje situasjonen den samme i kunsten som i samfunnet for øvrig. Kanskje også produksjonsmidlene innen den vestlige kunstverdenen er i ferd med å bli outsourcet til nye markeder, som Kina, India og Midtøsten. De kinesiske og indiske kunstnernes inntog på kunstmarkedet er jo blitt sett på som en globaldemokratisk åpning av kunstverdenen, hvor vi generøst har sluppet inn «den andre» og oppnådd positive verdier som «mangfoldiggjøring av perspektiver» og annet som høres ut som ubestridelige verdier innen vår sosialpolitiske sjargong. Mens det som egentlig har vært i spill her kanskje har vært elementær markedsøkonomisk utskiftning av arbeidskraft, der dyr arbeidskraft skiftes ut med billig.

Kunstnerne i vesten er i tilfelle i nøyaktig samme situasjon som den vestlige arbeiderklassen. De er uten arbeid fordi de ikke lenger produserer reelle produkter. Vi tenker at de produserer «kunnskap» og «relasjoner» på samme måte som livsstilscoacher og psykologer, mens det som egentlig foregår er en rasjonalisering av bortfallet av reelt arbeid. Dette er allerede en klar tendens i Norge hvor det utdannes altfor mange kunstnere rett ut i arbeidsledighet, eller det jeg pleier å tenke på som trygd forkledd som stipend.

Hvis vi tillater oss det noe problematiske synet at den vestlige verdens liberale demokratier faktisk er den beste politiske styreformen verden hittil har sett, så er det vel ekstremt problematisk at vi har klart å sette oss i en situasjon der skyggesiden av vårt eget system har fått dominere i så stor grad at vi nå nærmest kappes om å gi fra oss mest mulig av styringen over den delen av samfunnet vi faktisk pleier å omtale som den frieste og mest kritiske?

PE: Haha! Nå, själv tror jag på konst som den enda meta-struktur vi har av verkligheten, och att den behövs just av den anledningen. «Det rika och vackra folket» som köper konst, eller marknaden som sådan, gör så att maskineriet går runt och konstnärerna kan överleva och göra mer och roligare och bättre och mer intressant konst, så att världen blir bättre. Jag ser på konst som en yta för reflektion, projektion och intellektuell verksamhet som fungerar i en dialog och påverkar människor. Jo, jag tror faktiskt att en essä publicerad i El Pais/FAZ eller en film eller ett konstverk kan påverka en hel värld på ett sätt som ingen doktorsavhandling i filosofi/ekonomi/socialantropologi någonsin kan komma att göra.

Francis Bacons triptyk fra 1976 satte prisrekord i vinter da det ble solgt på Sotheby for 83,6 millioner dollar.

EH: Tja, jeg tror jo heller ikke så mye på potensialet i akademisk arbeid så lenge medieoffentligheten er så gjennomgående fucked som den er… Men tilbake til markedet og messene. Jeg har vært lat og ikke sett noen messer hittil i år, men jeg har fulgt med på auksjonene som fortsatt går så det suser og som tydelig har betydning for det øvrige markedet også. Etter at Sotheby’s satte prisrekord med Francis Bacons Triptych (1976) for 83,6 millioner dollar i mai i år, var det et annen Bacon-triptyk til salgs for 80 millioner i Basel, (Marlborough Gallery). Det er vel neppe noen som hadde turt å prise den slik dersom ikke auksjonen hadde satt en ny standard for Bacon-markedet. Samtidig vet vi at Triptych, i likhet med fjorårets salgsrekord på Sotheby’s («Rockefeller-Rothkoen») gikk til Quatar. Du har fått med deg både Dubai og Basel nå, og er jo generelt mer positiv til markedet i midtøsten enn jeg er….

PE: Det jag fick med mig av mässan i Dubai var inte nödvändigtvis konsten som var till salu på mässan, utan vilka verk som censurerades och vilka mekanismer som utlyste exkluderandet av vissa verk på mässan. Utelämnandet av ett regimkritiskt verk eller ett sexuellt explicit verk visar på, för att använda ett extremt utslitet begrepp, «sprängkraften» som trots allt existerar i konsten. Jag fick lite mer koll på de lokala aktörerna i form av gallerier, konstnärer, curatorer och maktmänniskor, några samtal om den galna boomen och fick se med egna ögon den plastiga och guldiga fantasivärlden de bygger upp från scratch där. Inomhusslalombacken, det högsta huset i världen och «The World» – öarna som byggs upp av sand i form av världens alla länder (Frankrike kostar €45 miljoner) räcker inte, man ska bli bäst i världen på konstmarknaden också genom att försöka skapa «en av världens topp 5 konstmässor under 3 år» i Dubai. I grannstaten Abu Dhabi har man köpt rättigheterna att bygga upp Guggenheim och har «stulit» Thomas Krens från Guggenheim i NYC för ändamålet, och i Frankrike rasar fortfarande debatten efter att man köpt rättigheterna till att låna namnet Louvre för €700 miljoner och även låna spetskompetens och verk i framtiden. Fransoserna gapar protektionistiskt om att deras kulturarv blir utarmat, haha.

«The World» er et av flere gigantiske byggeprosjekter i Dubai for tiden.

Inga viktiga samlare från västvärlden har riktigt hittat hit ännu, men de kommer med all största sannolikhet. Mer viktigt är att man här mest är intresserade av «egna» namn, som Shirin Neshat och Mona Hatoum, och naturligtvis en överdriven jakt på Indiska namn. Pengar handlar om makt. Med pengar kan man driva upp en kulturell marknad in-house som så småningom kommer att locka västvärldens samlare och även kritiker och curatorer. Så småningom kan en något mer naturlig kulturell maktbalans kanske skapas och en dialog på lite mer jämställda villkor föras. Det är där vår syn på konst skiljer sig vilket påverkar hur olika vi ser på marknaden, jag ser konsten som en spjutspets av en civilisations kulturella uttryck om jag ska ställa det till sin spets …

EH: Mitt problem med den ikke-vestlige kunstverdenen, og den ikke-vestlige interessen for den vestlige kunsten, er enkelt og greit (og kanskje en smule xenofobisk) tvilen på hvordan disse koblingene egentlig skal komme noen som helst til gode. Hvordan blir livet i ikke-vesten bedre av at folk der begynner å interessere seg for kunst i den vestlige institusjonsorienterte betydningen av fenomenet? Og hvordan fungerer vår plutselige avhengighet av denne interessen som noe annet enn en ren bekreftelse av førende strømninger i den øvrige globaliserte kapitalismen?

For å si det kort og brutalt så føler jeg at både verden og kunsten har det bedre dersom kunsten bare kunne forbli en fritidssyssel for det vestlige borgerskapet. (Her må det skytes inn at dette er basert på en tanke om at kunsten primært er avansert dekor, og at den ikke har noe potensiale som deltager i noen viktige samtaler i den demokratiske offentligheten; eller den post-demokratiske post-offentligheten, for å være skikkelig pretensiøs.)

PE: Ok, fattar att du sätter saker på sin spets, men hur fan blir världen (och konsten) bättre av att vara en liten fritidsysselsättning för det västliga borgerskapet? Jag förstår om du primärt ser konst som en avancerad dekor som inte har potential i en kulturell eller politisk diskurs enkom och då blir konst primärt en tom lyxvara för det rika och vackra folket och intet annat, men där krockar vår konstsyn diametralt. Och då måste du ju med samma resonemang medge att om det finns mer rika och vackra i mellanöstern till exempel som kan driva upp priset på lyxvaran i fråga så blir ju saker och ting bara bättre?

EH: Hehe. Så hva skal man gjøre da? Skal man som aktør i et marked som stiger i noen områder og kollapser i andre kaste seg på karusellen og flytte til Abu Dabi og bli konsulent? Eller skal man holde seg i Europa og gjøre kredibel undergrunnsshit for hipsterne? Jeg tror vi har ulike oppfatninger her, men vi har vel også ulike oppfatninger om hvorvidt valget mellom de to alternativene utgjør et valg mellom det som er lett og det som er riktig.

TianBing Lis Battle behind the table #2 ble solgt for $195,000 i Basel. Courtesy: L&M Arts

PE: Att västerländsk konst köps in av folk i Dubai eller Quatar gör kanske inte så mycket gott för någon alls i ett kort perspektiv, men att man över huvud taget bygger upp en infrastruktur för konst i de här länderna (som fungerar som en hub för hela mellanöstern nowadays) gör att man så småningom kommer att bygga upp den egna konstvärlden (som redan existerar naturligtivs) utifrån sina egna förutsättningar, men med ett språk som vi i den väst-centristiska världen kan känna igen och kommunicera med. Ungefär på samma sätt som har hänt redan i Kina och även nu senast i Indien (som har oändligt många nya gallerier där västerländska samlare som drivs av en törst av att vara «först» spenderar summor man bara kan drömma om).

Men konsten samlarna kastar sig över är tamejfan bedrövlig i ärlighetens namn. I Kina speciellt försöker man rätta sig efter samlarnas törst och böjer sig för marknadens idioti istället för att bygga upp en konstvärld lite långsammare som kan inbegripa den berömda «diskursen» som vi är oeniga om kan existera eller inte. Här blir marknaden den dumma och glada labradoren Jerry Saltz pratar om, som bara glufsar i sig vad som bjuds, plastpåsar, frolics och omslagspappret till frolicpåsen lika glatt bara för att den råkar vara hungrig. För vad som krävs för att en konstvärld ska gå runt är inte bara samlare som för in pengar i bubblan så att konsten kan tillverkas, utan även en omvärld av händelser, av tankar och uttalanden av typen filmskapare, politiker, filosofer, av människor som ser något annat än bara färg och form i konsten och kan verbalisera detta i en sorts respons och andra igen som kan kontextualisera det hela.

EH: Ok, for å la øst/vest-problematikken ligge litt. Et annet viktig spørsmål er hvorvidt et svakere marked vil straffe hardest på toppen eller bunnen. Og hvilken rolle (både økonomisk og meningsproduserende) prisfallet spiller i forbindelse med kunst. Er det de med mest penger, som kjøper de dyreste tingene, som dropper ut først, sånn at kunstnerne ender opp med ikke å ha noe å selge og blir konseptkunstnere, eller er det de som bruker mindre penger, men på mer eksperimentelle ting, som feiger ut slik at kunstnerne tvinges til å lage eye-candy objektkunst for å please de rikeste kjøperne? Basert på antagelsen at de som kjøper dyrt gjør det mer av økonomiske grunner og de som kjøper billig gjør det av passion, så kan man jo anta at den eksperimentelle kunsten vil klare seg helt ok.

Takahashi Murakamis Oval Buddha.

PE: Jo, man kan titta på vad som hände förra gången marknaden pös ihop för jämförelse och därmed anta att bling-blinget, som Takahashi Murakamis Oval Buddha (5 meter hög och 8 tonn tung) försvinner först från marknaden (såldes för $8 miljoner den första dagen på Basel i år) och den mer konceptuellt betingade konsten blir kvar i ett första steg. För det är inte bara så att den «tunga» konsten är billigare, den kanske också drivs av andra saker än just marknadsspekulation.

Vissa gallerier går till helvete, andra kommer att klara sig. Auktionshusen klarar sig, men måste banta. Och den galet uppdrivna marknaden kommer framförallt att släppa sitt galet sjuka grepp över de sk. icke-marknadsdrivna utställningarna så som biennaler, triennaler etc. Curatorer kan då lättare ignorera giganter som Larry Gagosian som utan problem kan muta in verk av några av sina konstnärer på biennaler i dagsläget, såsom motprestation för att de lånar ut andra verk till curatorerna. Allt för att tillgodose Gagosians mest pengastinna samlare. Biennalerna kan äntligen handla mer om innehåll och om att lägga sina pengar på att producera verk av konstnärer vars främsta syfte inte är att sälja sitt verk efteråt till Rubells, utan att faktiskt göra något som har en möjlighet att påverka en generell diskussion förhoppningsvis. Här kan också kritikern komma att få tillbaka lite av sin roll, som någon som kan kontextualisera, konkretisera, förmedla och nyansera konsten till en allmänhet.

EH: Når det gjelder formidling så er det jo i Norge interessant å merke seg at det er D2 som er mest hissig på kunstdekningen for tiden, og det på en måte som ikke bare fokuserer på marked og pris sånn som VG gjør. Som når Erling Kagge casher inn på et heldig Richard Prince-kjøp, og samtidig gjør det klart for markedet hvilken grunnleggende useriøs samler han egentlig er. I stedet skriver D2 om kunsten på en måte som får den til å høres viktig ut, noe som jo er en viktig brikke for å holde markedet i gang. Det er jo bare innen markedet at man snakker om kvalitet i dag. I den offentlig finansierte kunsten, og den diskurssterke kunsten, snakker man aldri om kvalitet. I stedet snakker man om hvor liten betydning kritikerne har. Noen burde gjøre en stor undersøkelse hvor de spør samlere hvilke kunstmagasiner de leser og hva de leser av kunstkritikk.

Fra Johan Grimonprez nye film Double Take om TV-historie, den kalde krigen og Alfred Hitchcock lookalikes.

PE: Som du påpekar, verkar inte samlarna i någon större grad läsa texterna om Badiou eller om Maj -68 i Artforum, utan läser annonserna och kanskje Scene & Herd istället… Det jag själv fick med mig från Baselmässan var inte Brad Pitt i huvudsak utan framför allt ett 98 minuter långt filmverk av Johan Grimonprez (Double Take) som jag blev oerhört kär i. Det fick mig att tänka till om mediesamhällets utveckling i ett tätt samarbete med kalla kriget, och hur vi i vår post-TV-tid kanske inte tänker så mycket på att det var Nixon som drev fram TV’n som ett alternativt kapitalistiskt vapen mot kommunismens och Chrustjevs övertag i rymdforskning. Jepp. Precis det. Jag hoppas så att knogarna vitnar att Roman Abramovic köpte Grimonprez verk för att visa storstilat på sin fästmös galleri i Moskva. Det vore ironi på allra högsta nivå eftersom Moskva är mer kapitalistiskt idag än något annat jag ens kan föreställa mig. Go Russia, go!