Tappa andan genom ögonen

AllArtNow öppnade ursprungligen i Damaskus 2005 som den första utställningsplatsen för samtida konst i Syrien, men sedan ett drygt år tillbaka har grundarna – systranar Abir och Nisrine Boukhari –  även ett ställe i Stockholm. Det ligger i en liten källarlokal i förorten Hjorthagen, inte långt ifrån bussens ändhållplats. Precis som i Damaskus riktar de in sig på residencyverksamhet, workshops och utställningar. Det som visas nu, Through Distant Air, är resultatet av ett virtuellt residency med tre konstnärer – Connie Chappel, Katarina Eismann och Nisrine Boukhari själv – som alla bidrar med varsin film och varsitt vägghängande bildkonstverk. Det som kanske främst förenar dem är en stark relation till naturen, och i den här utställningen koncentrerar de sig alla på samma aspekt av den, nämligen andningen.

Chappels film ser jag som ett ode (trots att den kanske egentligen mer är en elegi) till ett döende träd – åtminstone beskrivs det som «breathless», och de flesta grenarna saknar löv. Det har rödmarkerats för fällning. Mäktigt och hjälplöst och alldagligt står det där, i väntan. På väggen presenterar konstnären några träd, med viss information och av varje bild har hon också förstorat upp en del, oftast av barken, och vikt till något slags munskydd. Coronaviruset har gjort andning på allmän plats till en risk, såväl för individen som för samhället och marknaden.

Samhällskolapser är inte främmande för Boukhari, som länge har intresserat sig för irrandet, främst som ett mentalt fenomen, men också som en följd av förlusten av en plats, exempelvis på grund av krig. I hennes film både stegras och koncentreras det här temat i relation till andningen. «I hold my breath», sägs det i början. Den subjektiva kameran är sedan ofokuserad och irrande; det är inte helt klart huruvida den riktas upp mot en blek himmel genom ett grenverk, eller snarare ner mot en vårkall mark där snöfläckar ännu finns. Upp och ner, höger och vänster, alla referenspunkter förlorar sin innebörd, samtidigt som ljudet i öronen blir påtagligt.

Det är slående hur det här återkallar en romantikföregripande passage i Mary Wollenstoncrafts Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark (1796), där hon hamnar i ett tillstånd där hela hennes själ både går upp i och utgjuter sig i landskapet. Det är erfarenheter av en ny «outsäglig skönhet», som hon beskriver som att «tappa andan genom ögonen» och som en förtrollande fröjd av «andlöshet», i vilken «allt tycks enat i samstämd harmoni – till och med rödromens klagande rop föll in i rytmen från de klingande skällorna kring halsen på korna». Boukhari hittar en annan natur när hon tar bort andningen, som är «varats poetiska rytm», och då själv förenas med naturen, men genom att bli «ett förlustens landskap». Som sedan i sin tur går förlorat, eller lämnas: «Tystnad betyder andning». Det är en vacker film.

I Eismanns film ligger ljudspåret, taget från någon rymdfärd, över en gråskalig rymd i vilken abstraktioner av himlakroppar vrider sig. Det råder syrebrist i farkosten när den närmar sig jorden, och besättningen kommunicerar med markpersonalen. Syret återkommer plötsligt, kanske för att de är hemma igen, och de meddelar «vi hade ett gäng blå ansikten här, men nu andas alla igen. Tack!» De är tillbaka från en resa i en omgivning av syrebrist, en plats utan andningsvillkor. Det är fascinerande att tänka på andning som begränsad till vissa rum, ibland naturliga, ibland artificiella. Det är någonting med att syrerelationen, som annars bara ses som ett självklart livsvillkor, plötsligt framstår som någonting isolerat, kontingent och undantagsliknande – lite som de märkliga växter som i Eismanns bilder på väggen växer ur en massa sladdar. Jag undrar om inte det också är en bild för kulturlivets märkliga existens i ett samhälle där bara marknader tillåts finnas.