Videoverket Säj något snällt FITTA (2020) består av en abstrakt studiomiljö, en färggrann backdrop, oklar setting, där en diskussion pågår, mellan En Konstnär och En Curator, som båda spelas av konstnären Roxy Farhat själv. Det är en iscensättning av en konflikt som uppstod i samband med att Farhat valt att namnge sitt nya verk ACAB. Detta kan uppvigla till våld, varnar Curatorn, som efter ett samtal med finansiären vädjar till Konstnärens förnuft, och hela tiden hänvisar till beställaren, Trafikverket, och det offentliga rummet (i detta fall förorten Bredängs biblioteks skyltfönster) obeskrivliga skörhet – dessa fyra bokstäver verkar vara nog för att detonera den krutdurk som Bredäng här verkar utgöra.
Det är smart, roligt, och lite skavigt, den växande absurditeten, den syrligt passiva aggressiviteten. Det tvärsäkra, där publiken förmodas identifiera sig med Konstnären, vänds upp och ner när en kvinnlig städerska äntrar inspelningen, och först okommenterat städar framför kameran, utan någon notis från vare sig Konstnären och Curatorn, för att sedan anmärka att ingen av dem ens bor i Bredäng, ett koncist avväpnande av konstens progressiva anspråk. För vem görs konsten? Hur radikalt är det att intressera sig för sociala frågor på en abstrakt nivå? Det är som att plötsligt befinna sig i det svartvita fotografi där Yoko Ono och John Lennons väntar på att städerskan ska bädda deras säng innan de fortsätter sin bed-in.
Säj något snällt FITTA streamades förra veckan av Skissernas Museum i samarbete med Plattform KCSyd och KRO, och följdes av ett samtal mellan Farhat, kritikern och doktoranden Frida Sandström och curatorn Marianna Garin. Sandström drog paralleller mellan Farhats användande av stockphoto-bilder – tomma skal som kan infogas och fylla olika funktioner på olika platser – och konstnärligt frilansarbete, något Farhat instämde i. Detta blir tydligt i konflikten med beställaren i verket: konstnären ska vara radikal, men inte för radikal. Hen ska provocera, men inte så att någon blir upprörd. Garin återknöt till Levande Stockholm, som tillsammans med Trafikverket beställde Farhats ursprungliga video, och de enorma förväntningar som läggs på enskilda konstnärer att lösa sociala problem.
I videoverket framstår beställaren som den allsmäktiga parten, onåbar som Kafkas Slottet, medan Curatorn är förmedlaren som slits mellan parterna. Alla tycks låsta, och kanske är det dessa låsningar som tvingar dem att bli karikatyrer, att få Konstnären att bete sig som ett troll, som Farhat beskriver det. Alla tycks lika ofria, och den verkliga maktparten, Trafikverket, undslipper på något vis, den går helt enkelt inte att diskutera med.
Den efterföljande paneldiskussionen plockade upp dessa trådar på ett sätt som fick Farhats arbete att framträda tydligare. I slutändan fick hennes biblioteksverk en mindre provocerande titel, och ironiskt nog var det denna titel som provocerade fram en skadegörelse när någon skrev «Säj något snällt FITTA» på skyltfönstret. Att höra Farhat berätta om alla turer och sina egna intentioner var både fördjupande och väldigt roligt.
Allra mest brännande var kanske frågan om våld. Sandström hänvisade till hur Konstnärens val av titeln ACAB läses som ett våld, och jämförde med Danmark där diskussion kring den så kallade «bystaktionen» har diskuterats i termer av «är detta våld» istället för att ta fasta på den ursprungliga frågan om rasism och kolonial historia som de som utförde aktionen ville uppmärksamma. När samma mekanism för att blanda korten nu har aktiverats i debatten kring Vita Havet på Konstfack så önskar jag att panelen hade haft möjlighet att utveckla detta ämne ytterligare.
