I sina videos, fotografiska arbeten och installationer återkommer den marockanskfödda konstnären Bouchra Khalili till människor som klassas som minoritära, odokokumenterade, migranter. När hon arbetar med ett dokumentärt material ska det inte förstås som vittnesmål, utan som «erfarenheter som blir till narrativ/berättelser», vilket ger en komplex bild av självrepresentationens och den muntliga utsagans politiska mekanismer.
Khalili är professor vid Konsthögskolan i Oslo, men utställningen på Färgfabriken i Stockholm är hennes första solopresentation i Norden. Utställningen är curaterad av Jonatan Habib Engqvist, och består av tre serier verk producerade mellan 2008 och 2013, som alla «sammanför röster från medlemmar av olika åsidosatta minoritetsgrupper, och skapar alternativa förståelser av tillhörighet och samhällsgemenskap». Detta återspeglas i titeln: The Opposite of Voice-Over. Hos Khalili finns ingen didaktisk speakerröst, inget montagearbete som bryter in med en reglerande tolkning. Istället upprättas en läsning av den papperslöse som ett politiskt handlingskraftigt subjekt, där agensen hos de medverkande aktörerna är en viktig aspekt av verken.
Mitt i Färgfabrikens rymliga utställningssal finner vi den fullständiga versionen av Khalilis The Mapping Journey Project (2008–11), en serie med videos installerade i form av ett skärmlandskap och som följer åtta individer från Nordafrika och Mellanöstern som reser illegalt över Medelhavet eller angränsade territorier. I filmerna hör vi deras röster beskriva resandet och de svårigheter som uppstod på vägen, samtidigt som bilden visar en hand med en penna som tecknar resans väg på en karta. Detta leder till en process av egenmakt, där de som berättar blir författare till sina egna narrativ. Det hela är oftast filmat i en enda tagning, så det ska inte läsas som att det är intervjuer Khalili genomför. Hon klipper inte i materialet och avbryter aldrig personen som talar, vilket bidrar till den råa fakticiteten i filmerna.
När det normativa hos kartan ställs mot de singulära erfarenheterna, blir kraften i Khalilis arbetsmetod som mest kännbar och verkningsfull. Därmed framträder även deltagarnas situationer som desto mer akuta. Genom att uppfinna alternativa resvägar eller nomadiska beetendemönster lyckas aktörerna i flera fall motverka den «hemliga» tillvaro som de är hänvisade till. Det uppstår vad vi kan kalla en mot-kartografi. För Khalili är det också viktigt att upprätthålla en «opacitet» i verken – en rörelse mellan synligt och osynligt, närvaro och frånvaro – vilket hindrar dem från att «inskränkas till de begränsande identiteter som ofta definierats från maktens perspektiv». Att grumla beteckningar som migrant, flykting och papperslös blir en del av verkens motstånd.
I olika hörn av utställningsrummet projiceras tre videos ur serien The Speeches Series (2012–13). Words on Streets visades för första gången på Venedigbienalen 2013, och är inspelad utomhus i Genua samma år. Filmen består av fem migranters reflektioner filmade frontalt med kameran, alla på italienska. Khalilis intresse för muntligt berättande har en uttalad affinitet med Pier Paolo Pasolini, och hans tankar om filmen som ett «verklighetens skriftspråk» är en återkommande referens i hennes arbete. I likhet med den italienske regissören strävar hon efter att «uttrycka verkligheten med verkligheten», och lösa upp distinktionen mellan livets tid och filmens tid. Samtidigt lyfter hon i Words on Streets fram Genuas höga population av migranter som ett geopolitiskt typfall. Den sista talaren, Djilly från Senegal, pekar på rasismen hos stadens arbetarbefolkning, och berättar att Italiens första självorganiserade multietniska grupp av immigranter bildades just i Genua.
Mother Tongue, som även den ingår i The Speeches Series, gjordes för Okwui Enwezors Triennal i Paris 2012, och består av fem röster, alla inspelade inomhus. Här råder en annan dialektal komplexitet. En kvinna läser ur Aime Césaires programtext Om kolonialismen på marockansk arabiska, med udden riktad mot Europas oförmåga «att lösa två problem som dess existens har givit upphov till: proletariatets problem och det koloniala problemet». Alla deltagare läser de texter de har valt ur minnet, och på det språk eller den dialekt som är deras ursprungliga. Läsningen blir en associativ recitering, där de som medverkar också berättar sin egen historia. Som när Seynabou, en ung kvinna från Senegal, reciterar en text av Mahmoud Darwish: «jag är mitt eget språk».
Mother Tongue är det verk i utställningen som mest effektivt gestaltar vad Éduoard Glissant talade om som «kreolisering»: den ständigt pågående process där människor, språk och kulturer sammanblandas, och som Glissant förstår som en form av relationell produktion av skillnad. Verkets rörelse från kanoniserad text till muntlig deklamation belyser hur agensen ofta kommer till uttryck i Khalilis arbeten.
Den tredje filmen i The Speeches Series heter Living Labour (2013) och är inspelad i New York. Tematisk uppehåller den sig vid livssituationer där den yttersta prekariteten har blivit en norm. En man säger «Amerika är ett fängelse för sina immigranter», en annan «jag är en medborgare för att mitt samvete växte upp här». Varje samtal inleds med bilder på New York, som ett slags etablerande vinjetter. En kvinna berättar om att vara housekeeper, andra har låglönejobb och talar om viljan att organisera sig och kräva samma rättigheter. Allt är filmat med en konsekvent sträng estetik i form av närbilder på kroppar, frontala tablåer, ansikten.
Längst in i utställningen finner jag det kanske vackraste uttrycket för Khalilis sätt att arbeta – The Constellations (2011), en serie om åtta silkscreentryck som tillsammans utgör det avslutande kapitlet i The Mapping Journey Project. Med sina gestiska, astronomiska kartografier återgivna i vitt mot blå bakgrund skapar teckningarna ett dynamiskt utrymme som refererar både till himlen och havet, så förödande för många som befinner sig på flykt. Genom att läsa samman himmel och hav, kartor och mot-kartor, materialiseras den singulära erfarenhetens potentiellt universella avtryck i bildernas konstellationer. Khalilis utställning blir på detta vis – och hon lyckas genomföra detta med en slående konsekvens – ett starkt argument för rätten att härbärgera och berätta sin egen historia.
