Jag tänker mig omedelbart Hans Andersson som lite av en doldis. Att han under 2010-talet hade soloutställningar på olika Stockholmsgallerier åtminstone vartannat år – liksom en stor utställning på Konstakademin 2019, då han dessutom ställde ut på Fullersta gård – borde egentligen förta det intrycket. Men kanske är det just utställningarna som har gett mig denna upplevelse. Han är liksom osynlig i dem. Visst, de har en viss stil, men framförallt ter de sig efterlämnade på samma sätt som en tidigare bebodd plats som nu blivit folktom och övergiven. Inte ens ett journalistiskt drev skulle kunna förta det, vilket nog är vad som i en eminent mening gör honom till en doldis.
Hans nya verk på Anna Bohman Gallery i Stockholm ser snälla ut, tänker jag först. Lite bekanta och hyfsat lättillgängliga. Till utseendet för de tankarna till europeiska konströrelser från tidigt 60-tal, kanske främst fransk Nouveau réalisme och italiensk Arte povera. Två stora och åtta mindre… ska man säga kompositioner? Jag tror inte det, mest för att kanterna är så vaga, som om verken inte riktigt slutar där deras yta upphör. Är det därför de inte har titlar, för att verken i sig inte är några enheter? Att ge dem titlar skulle kanske vara lika främmande som att ge ett namn åt en viss del av ens kropp som inte själv är en kroppsdel? Underlaget ser ut att vara uppvikta papperspåsar på vilka pappersbitar, ofta linjerade med blyerts och övermålade, har satts fast tillsammans med bitar av tidskrifter, tyg, en del av en neongul prislapp, en snörstump och, för att citera utställningstexten «schellack, torrpastell, kaffe, akvarell – för att inte nämna damm, stoft och annan ytsmuts».
Koloriten blir lite industriell, samtidigt som pysslet eller handarbetet gör sig gällande liksom en del höga toner. Ingen skulle få för sig att fråga varför detta är konst. Visserligen är det en fråga som inte ställs så ofta längre, men det faktum att dessa verk inte skulle provocera någon att ställa den vaggar in en i avspänd trygghet redan innan man börjar titta igenom utställningen, verk för verk. Det ser som sagt snällt ut.
Men ganska snart märker jag att verken inte alls är snälla, utan kompromisslösa. Konstnären verkar ha tagit bort allt som skulle kunna ge underlag för en tolkning. Det är inte bara titlarna som saknas utan också visuella ledtrådar i form av ikonografi eller någon rangordning mellan färgerna och formerna. Inte ens materialen tycks vilja indikera något tema i stil med återvinning eller upprepning eller appropriering eller… En stor mängd blyertsstreck finns på många av pappersbitarna, men det är oklart varför. Alla försök att gå runt och «läsa» utställningen stumnar.
Kanske kan man inte göra annat än att beskriva hur man ser när man tittar på dem. För, och det är tanken som gryr i en: det här är vad det är. Ett förhatligt uttryck, tycker jag vanligtvis. Fast i det här fallet tror jag att det är på sin plats. Det är det jag måste komma in i, att det är, snarare än betyder, och se vad det är – men hur gör man det? Någonting är det ju, och någonting ser jag. Eller så gör jag inte det, lika lite som jag ser Guds närvaro i skapelsen eller Hans Anderssons i verken.
Jag tänker att jag förstår seendet fel. Istället för att tänka på blicken som någonting att rikta mot någonting, analogt med hur man sträcker ut en hand efter någonting, beslutar jag mig för att öppna ögonen och låta saker komma in genom dem. Ungefär som när man sitter på ljusterapi och ska låta ljuset påverka en i själen eller i hormonbalansen eller nåt. Så står jag framför den stora stående rektangeln av småbitar. Det är svårt, jag skulle vilja ha det helt tyst. Färgernas och formernas inverkan på seendet är väldigt milt, inga efterbild verkar skapas; de olika kvaliteterna på bitarna av papper eller tyg slår inte heller igenom riktigt i några haptiska effekter.
Jag tror att misslyckandet kanske är ett faktum, mitt alltså. Men så börjar det stillsamt röra sig, cirkulärt, som i en mycket långsam centrifug. Fast rörelsen är centripetal. Troligtvis beror effekten på att blyertsstrecken och lapparnas former bryts mot varandra på ett rörelsesuggererande sätt. Rumsligheten förändras också. Rörelsen i bilden eller i seendet indikerar att jag tittar uppåt mot någonting som sänker sig eller kanske rent av faller mot mig, som en inverterad tromb.
Vad är det jag ser? Frihet, tänker jag, nej, ledighet: den temporära befrielsen från allt som skulle göras. Som om någonting hade blivit inställt, och en dag plötsligt öppnar sig i sin helt okända, orörda aspekt. En sådan liten nåd! Var sker detta? I synen. Det är något av en mystisk upplevelse, att hitta en obestämd plats och tidsrymd i synen. Den sätter mig i förbindelse med de små lapparna på ett än mer mystiskt vis: jag börjar misstänka att de ser, eller att de är syn. Jag förstår inte vad det innebär, att de «är syn». Inte att förväxla med en «vision». För en stund finns de och jag till på precis samma sätt, i synen, som syn. Men helt osynligt för övriga besökare, om de skulle titta på oss.
Lärde jag mig se på ett nytt sätt? Kanske. Inte tillräckligt väl för att kunna få ut någon effekt av de åtta mindre verken, som är inramade och -glasade. Men min bristande läraktighet är nog mindre talande än det faktum att den där kompromisslösheten faktiskt ledde till en mystisk upplevelse.