Naturens kraft och videomediets förmågor

Det första som möter besökaren till Kulturhusets omfattande utställning med verk av Joan Jonas, Reanimation, är en serie teckningar föreställande fiskar, med titeln They come to us without a word. En känsla av tyngdlöshet och anonymitet råder över det seriella arrangemanget, som är placerat relativt högt upp i taket. Det finns något svårtillgängligt över deras hängning här, som om dessa verk – som med sina sköra linjer och gester ska visa sig återkomma i modifierad form och mindre skala längre in i utställningen – inte är installerade med avseende att ägnas någon större uppmärksamhet. Eller kanske har de tilldelats en undanskymd position just för att väcka ett intresse eller fungera som incitament att utforska mer längre in.  

Utställningen skulle grovt kunna beskrivas som bestående av fyra delar: två delar som behandlar den tidiga fasen av Jonas arbete, med fokus på film och performativa videoverk; mellan dessa finns installationen som gett namn åt utställningen, samt fotografiska arbeten och dokumentationer av performancer från senare år. Om den uppbrutna kronologin syftar till att framhäva några specifika tanketrådar eller huvudsakligen har att göra med utställningslokalens arkitektoniska utformning, har jag svårt att avläsa, men dialogen mellan utställningens delar blir hur som helst något otydlig.

I ett rum mittemot de inledande teckningarna visas ett rikt urval av videoverk, sammanlagt sju stycken fördelade på lika många monitorer. Det rör sig om över två timmar i visningstid, men väljer man att sitta igenom alla framgår det tydligt vilket framträdande bidrag Jonas gjort på videokonstens område. En viktig anledning till att Jonas började jobba med video i början av sjuttiotalet – hon hade dessförinnan filmat en del på 16 mm – var videomediets relativt hierarkilösa karaktär, men också dess inneboende egenskaper att simultant kunna spela in och överföra, att producera direkt feedback i «realtid». Just denna teknik används återkommande i flera av verken där Jonas själv figurerar i bild och där hon kan sägas gå i närkamp med denna aspekt av mediet men också med ett långtgående utforskande av jagets tvetydiga tillblivelseprocesser.

Spegeln har en både högst konkret och metaforisk närvaro i flera av de självrefererande verken i utställningen. I Left Side Right Side blir denna upptagenhet kanske tydligast. Verket växlar mellan att visa bilder av Jonas ansikte och utsnitt där hon tittar in i en monitor eller där hon avgränsar ansiktet i två delar med hjälp av en spegel. Videoteknologin skapar i Left Side Right Side ett slags uppskjuten instabilitet – om vi här tänker på Jonas långtgående användande av och elaborerande med spegeleffekter, avgränsningar och förskjutningar. Det är ett verk som visar på jagets karaktär av blivande, något som ständigt måste förhandlas på nytt.

I ett av hennes mest kända verk, Vertical Roll, sker en liknande process, även om verken sinsemellan uppvisar stora skillnader i de faktiska resultaten och de återverkningar detta har på åskådaren. Här intar kroppen en framträdande roll, men det är huvudsakligen genom fragmentering, då vi endast ser delar av en kvinnas kropp i det vertikalt rullande bildflödet. Jonas har använt sig av en tv-sändnings möjliga brister – en elektronisk signal som bryts av – vilket leder till en splittrad rumslighet av brus, störningar och instabiliteter. Här utstakas ett mentalt och fysiskt rum där den kvinnliga kroppens traditionella representationsmodeller utsätts för radikala omförhandlingar och ifrågasättanden.

Det som måste betraktas som utställningens centrala installation, Reanimation, är ett pågående och kontinuerligt projekt som har ändrat skepnad och uppdaterats ett flertal gånger sedan det först visades på dOCUMENTA 13. Den version som visas här består av fyra större videoprojektioner, men också animeringar, samt en metallställning med objekt och kristaller som är placerade framför projektionerna och leder till att ljuset bryts och dansar runt i rummet. Installationen flankeras av två mindre «videoboxar» konstruerade i trä och teckningar längs delar av väggarna. Isländske författaren Halldór Laxness roman Under the Glacier har varit en hållpunkt för Jonas. Verket aktiveras av besökarens rörelser i rummet, men detta multisensoriska montage av maritimt liv, någon som utför en action painting i snön, traditionell jojk, långa kameraregistreringar av isländska bergsmassiv och kommentarer som berör entropiska processer och nutida nedsmältning blir aningen för kaotiskt och osammanhängande för att kunna upprätthålla intresset någon längre tid. På en av skärmarna ser vi material från en tidigare presentation av installationen. Detta grepp förstärker dess ofullbordade och pågående karaktär, men återknyter också till den autoreferentiella dimension som fanns i de tidigare videoverken.

I det innersta av rummen visas Wind, ursprungligen filmad på 16mm. Den alluderar till den rörelsegrammatik vi förknippar med filmkonstens första, stumma decennier. Vi ser aktörer som navigerar genom ett vindpinat landskap, och här är det naturelementen som skapar de dramaturgiska förutsättningarna: naturen bildar en autonom kraft som människan måste förhålla sig till. I Song Delay (1973), där vi bland annat ser Gordon Matta-Clark och Steve Paxton medverka i ett stycke utomhusperformance, är det främst den disjunktiva relationen mellan ljud och bild som betonas. Song Delay är ett koreografiskt arbete med gester, kroppar, ekon och asynkronisiteter, där staden New York utgör en fond. Man känner här ett samröre med den dans som började formas vid samma tid (Forti, Rainer, etc.), men det är framförallt genom arbetet med fördröjningar, ekon, de-synkrona montage och andra manipulationer på ljudsidan, som ett alternativt urbant rum formeras.

Två återkommande tematiker kan urskiljas i utställningen. Den ena rör naturens överväldigande närvaro, som besjälad kraft, råmaterial och potentiellt destruktiv rörelse, och med en inneboende dimension som är människan delvis främmande, utanför dennes kontroll. Den andra är kopplat till det tidiga videomediet som ett viktigt analysverktyg för att destruera eller åtminstone utfråga gängse uppfattningar om representation, det manliga blickfältet och den kvinnliga kroppens grammatik.  

Just här upplever jag att utställningens främsta verk kan ses. Detta har mycket att göra med Jonas mångskiktade användning av de verktyg hon väljer att arbeta med. Hennes utforskningar har drag av rituell och performativ teater, ofta med en idiosynkratisk humor. Och det är här, i detta fragmentariska men materiellt högst påtagliga psykiska rum – i relationen mellan det performativa jagets iscensättningar och videomediets möjlighet att både spela upp och filma samtidigt – som flera av verken finner sin primära rörelse.