Fredagen den 12. september klockan 6:00 är himlen ovanför Helsingfors violett. Soluppgången färglägger de regntunga moln som hotfullt hänger ovanför staden, och längs med Mannerheimvägen svischar redan spårvagnarna förbi. Enligt Amos Rex är det exakt nu som en dygnslång retrospektiv av den amerikanska konstnären Tony Cokes ska sparka igång. Dörrarna är dock låsta och innanför är foajén mörklagd.
I vitrinerna på bägge sidor av ingången står var sin skärm med stillbilder från Cokes Pittsburgh.Isms – Group A (2022). Visuellt är det klassisk Cokes: klarblå text i Helvetica Bold på monokrom bakgrund. Men de utvalda citaten är oroväckande glättiga och knappast representativa för en politisk konstnär av Cokes kaliber. «Success is finding a way to do exactly what you want to do wherever you are.», «This text has no inherent meaning or purpose.». Jag försöker ta in de generiska och vagt warholianska meningarna som glimmar i gryningsdunklet men de känns alltigenom ihåliga.
Det enda tecknet på att något är på gång ses genom museibutikens fönster. Längst inne i affären har en lokal radiostation riggat upp en tillfällig studio, och en programledare har precis satt igång dagens livesändning som framåt förmiddagen ska inkludera en intervju med Cokes. Enligt en karta på Amos Rex nätsida kan man under följande 24 timmar skåda ett antal konstverk i environgerna. Och visserligen finns det monitorer uppriggade i grannbutikernas skyltfönster men dessvärre är de avstängda. Jätteskärmen på baksidan av byggnaden är på, men visar reklam för en finanskoncern istället för en utlovad loop av fyra konstverk.
Radiostationens morgonmusik varvas med en dramatisk ljudreklam för Cokes-retrospektivet: «Bara en gång, under en natt». Jag sneglar igen på programmet. Det sker visst inget förrän Amos Rex dörrar låses upp klockan 11:00, och merparten av evenemanget verkar vara klappat och klart vid åtta på kvällen, då portarna åter stängs och musikern Sasu Ripatti, alias Vladislav Delay, avslutar dagen med en utomhusspelning på museets innergård. Endast en bebis skulle kalla det för natt. Alltså återstår det bara att acceptera att det häftiga löftet om ett sömnlöst 24 timmar långt konstmaraton är en sanning med modifikation.
Jag undrar varför man gått in för denna missvisande marknadsföring, eftersom det inte torde behövas några hotta jippon kring Cokes obevekligt politiska och på alla sätt högljudda konst. Evenemangets centrala idé är att Cokes samtliga videoverk visas i kronologisk ordning i den anrika biosalongen belägen på Glaspalatset andra våning, ovanför Amos Rex utrymmen. Med en sammanlagd längd på ungefär 9 timmar är detta i sig redan storslaget så det förslår. Därtill finns ett försvarligt antal övriga verk utplacerade i utrymmena kring biosalongen. På ett symboliskt plan känns det helt rätt att retrospektivet de facto motsvarar längden av en utdragen arbetsdag
Klockan 11:00 kastar jag mig så huvudstupa in i Cokes flimrande värld av text, bild och musik (vid det laget är skärmarna i de närliggande butiksfönstren och på några ytterligare ställen i stadskärnan kring museet äntligen igång). Jag bänkar mig i biosalongen och låter visningens första film, Black Celebration (1988), skölja över mig. Det är en enastående inledning: en tematiskt ambitiös sammanflätning av texter relaterade till kapitalistisk konsumtion och svartvitt bild- och videomaterial, främst nyhetsklipp av Watts-kravallerna som år 1965 bröt ut i Los Angeles till följd av polisens rasistiska tillvägagångssätt. Soundtracken består av industrialbandet Skinny Puppys låtar, och musiken lägger sig som en spikmatta över salen.
I Cokes texttunga verk utgörs innehållet i stor utsträckning av fragment som lyfts ur sin ursprungliga kontext. Han approprierar allt från teori till låttexter, och har en förmåga att använda råmaterialet på ett sätt som tillför det nya dimensioner. Redan i Black Celebration är det mycket som sker mellan raderna och bilderna. Det sprakar av intellektuell energi då videomaterialets uppenbara avbildningar av rasistiskt polisvåld kombineras med textstycken om kommodifiering och om plundring i samband kravaller. Cokes klipper in ett citat av Situationistiska internationalen, publicerat bara några månader efter händelserna i Watts: People who destroy commodities show their human superiority over commodities.
Trots att verket är 40 gammalt så kryper det fortfarande under skinnet på mig. Allt har förändrats, inget har förändrats. Vem i dagens värld vågar kräva att människan ska ställa sig ovanför varor och statussymboler? Vissa orkar ju knappt ens tro på att människan kommer överleva den artificiella intelligens som hon själv har utvecklat.
Filmkavalkaden vittnar om hur Cokes under årens lopp gradvis tagit avstånd från bild- och videomaterial och istället övergått till att fokusera på att sammanföra text och musik. Den färgmättade powerpointestetik som blivit Cokes kännetecken är inget för dyslektiker, men för dem som kan och vill läsa hans budskap är den rytmiska processionen av textslides i takt till musik snudd på hypnotisk. Samhällskritik ackompanjerad av Drake, svidande analys av Michael Jackson medan Scream, hans duett med systern Janet, brölar ur högtalarsystemet…
Det är effektivt, men mot slutet av dagen märker jag att jag saknar de äldre verkens visuella mångsidighet. Då Cokes använder sig av bilder lyckas han nämligen ofta åkalla såväl frenetiskt raseri som torr humor. Exempelvis agerar en grådaskig vy av New York fond för texten «I can’t stand art actually. I’ve never, ever liked art, ever.» (serien Shrink!, 2001–2002).
Cokes fingertoppskänsla för små glimtar av komik är tvärsäker. Att allvaret inte är totalt gör också att jag som tittare aldrig riktigt kan vara säker på vad som komma skall. I det påminner Cokes om den brittiska dokumentärfilmskaparen Adam Curtis, som också utmärkt sig som en innovativ användare av arkivmaterial. Ibland utfaller jämförelsen inte till Cokes fördel: med fem år på nacken känns hans Donald Trump-fokuserade verk Evil.68: Look @ Whr We R (2016–20) tandlöst och passé i jämförelse med Curtis filmer från det senaste decenniet.
Trots att filmvisningen är utställningens bultande hjärta har curatorerna Paul O’Neill, från den fristående curatorsorganisationen PUBLICS, och Bhavisha Panchia också skapat några fullträffar utanför den mörka biosalongen. Bakom ytterdörrarnas monitorer med de menlösa citaten bjuder foajén på en käftsmäll i form av Evil.16 (Torture.Musik) (2009–11), ett textbaserat femkanaligt videoverk som iskallt redogör för användningen av musik som ett tortyrredskap. Installationens ljudspår består av låtar som omnämns i vittnesmål från Guantánamo och Abu Ghraib. Verket är ett kraftprov i vilket Cokes visar att det bara behövs några textfragment för att omvandla barnsånger från Sesame Street till något avhumaniserande och groteskt
Nedanför den branta trappa som leder till museets bottenvåning projiceras den kraftfulla diptyken Some Munich Moments 1937–1972 (2022). Trappstegen skapar en läktare från vilken jag tittar ner på bilder av ett sönderbombat efterkrigstida München, varvade med ett mångsidigt urval texter som bland annat berör händelserna vid de olympiska sommarspelen 1972. Ett tungt technosoundtrack pulserar ur högtalarna. Verket är allmänbildande, tankeväckande, oväntat, snyggt. Det är Cokes i sitt esse: han för fram det angelägna på sätt som överrumplar och övertygar.
Att retrospektivet begränsats till att äga rum under en enda dag medför att jag verkligen hänger mig åt upplevelsen. Som koncept är det smart, om än inte direkt tillgängligt för vanliga dödliga som har jobb och skola att tänka på. Och då museet på kvällen slår igen sina dörrar och några sista verk projiceras på en yttervägg till tonerna av Ripattis glitchiga liveset känner jag mig fortfarande lite snopen över 24 timmars-bluffen. Det vore ändå bra fint att ha kunnat sitta i biografen natten ut, tills följande soluppgång.
