I helgen gick den årligt återkommande performancefestivalen Revolve av stapeln i Uppsala. De nio medverkande konstnärerna tycks ha tagit årets undertitel «elsewheres» ad notam, för det var lätt att i alla verk känna ett sug efter en annan plats. Mest explicit var det kanske i konstnären Cecilia Germains I full hastighet på väg mot förmödrars röster, i en liten skog som är ett rymdskepp (2023) där hon pratade om «hush harbours». Det var platser belägna i vildmarken i amerikanska södern, dit slavar drog sig undan och i smyg utvecklade praktiker för att kombinera kristendom med afrikanska religioner – ett ställe som kanske öppnade mot en svunnen kulturell dimension, och där det blev möjligt att i artikulationen av de två religiösa traditionerna skapa ett nytt intellektuellt rum.
Något av det upprepades i verkets form, där inslag av kristen liturgi fördes samman med berättelsen om hur Germains relation till hush harbours uppstod genom tradering från generation till generation. Konsten borde verkligen används för att upprätta den typen av platser, själv bli en sådan plats, istället för som så ofta bara vara ett sätt att smycka en didaktisk framställning.
I den konst som jag har sett i år, exempelvis i allt som jag hittills har recenserat i Kunstkritikk, har relationen till en annan plats varit påfallande. Men på Revolve temporaliserades platsrelationen och tiden gjordes till någonting nästan taktilt. Festivalen ägde rum både på Uppsala slott, där Uppsala konstmuseum ligger, och i omgivningarna kring Wiks slott utanför staden. Bakom arrangemanget stod konstmuseet tillsammans med Köttinspektionen Dans, och de flesta akterna kom inte från bildkonsten, utan från dansen. Men även en bildkonstnär som My Lind försökte få oss att uppleva en annan plats genom att bearbeta relationen till nuet. Hon gjorde en vandring genom konstmuseet där det vi såg och uppmanades att göra uttrycktes i förfluten tid: «de tittade ut genom fönstret och såg att det fortfarande fanns träd». Det var ett väldigt enkelt och effektivt sätt att förändra erfarenheten av platsen och nuet, men det kräver att man har något att förmedla för att förvandlingen ska upprätthållas.
Jag tror att man om alla verken kan påstå att de hade en för mig ovan och tilltalande relation till tiden. De var mellan 30–120 minuter långa, och med någon vanemässig estetisk måttstock skulle jag nog säga att de alla var för långa, nästan övermaga i anspråk på uppmärksamhet. Men efter ett tag slog de mig att de inte alls försökte ta ens tid i anspråk, utan tvärtom förnekade tiden uppfattad som en kvantitet av tidsenheter. De intressantaste verken avstod från narrativ och målinriktade processer som hade kunnat ta en genom tiden; istället lösgjordes nuet från åter- och föregripande strukturer, så att man bara skvalpade med i det som är.
I den spanska koreografen Norberto Llopis Segarras lecture performance The Double Session hette samma föreställning först Tomorrow och dagen efter Yesterday. Det var som om själva föregripandets nu, precis som återtagandets, hade kunnat vara en plats som inte riktigt fanns varken i det föregripna, återtagna eller i det nu som var. Verket tycktes gripa efter nuets plasticitet, eller möjligtvis generativa rörelse, genom att motarbeta diskursens tidsordning ända ner på meningsnivå. Llopis Segarra bröt upp meningar och upprepade delar av meningar, enstaka ord, ibland även fonem, på ett sätt som gjorde att inga ordinära sammanhang bildades, att tiden inte ledde nånstans. Precis som i många andra verk under festivalen så fungerade formen, men innehållet fick aldrig någon riktig närvaro.
Två verk lyckas bättre än övriga att skapa en upplevelse av ett annorstädes både i tid och rum. I Lo que baila (det som dansar) lyckades dansaren och koreografen Paz Rojo ge mig en förnimmelse av att ha fått fram ett nytt element som inte bara förmedlade rörelserna utan även var det som satte dem i rörelse. Hennes koreografi avstod från kroppens kapacitet att upprätta ett rum inför våra ögon. Istället var det som om kroppen slöt sig kring sig själv och bearbetade gravitationen. När hon väl hade fått till en sådan enhet med kroppen, att man föreställde sig att inga möjligheter längre fanns att tappa balansen, så var också rörelserna lösgjorda från tiden. Det var då som det visade sig i dansen. Hennes armar förlorade all tyngd, och varje behov av kraft. En axel eller en underarm steg som om det var något som tryckte dem uppåt. Intrycket påminde lite om undervattensväxter som trots tunna stjälkar och stora långa blad kan vara helt upprätta tack vare att deras element ger dem en annan relation till tyngdlagen. När det där, då och då, hände förstod jag inte vilken värld Rojo befann sig i; huruvida det var kroppen som rörde sig eller sattes i rörelse utifrån. Det var dans bortom det kroppsliga; det var också verkligen ett «elsewhere» jag bevittnade, bara några meter ifrån mig.
Det andra verket var den norsk-samiska koreografen Kristin Nangos Being With: Deeper Softs. I likhet med andra inslag under festivalen arbetade Nango med en dualitet – men inte med hjälp av två tidpunkter, eller genom en spänning mellan privat och offentligt, representation och fysisk närvaro – utan på ett överraskande sätt mellan gemenskap och enskildhet. Publiken, som inte vid något tillfälle var speciellt mångtalig, stod tillsammans innan vandringen in i skogen skulle börja, och fick hörlurar att lyssna på instruktioner med. Det hade varit en smal sak att med bluetooth få alla att lyssna på samma sak samtidigt. Istället stod vi med varsin MP3-spelare och försökte börja lyssna exakt samtidigt. Det gick givetvis inte vid första försöket, och besväret förvandlade oss faktiskt till deltagare som var beroende av varandra. Det kändes fortfarande när performancet kom i gång på riktigt, när vi gick och inte bara kände rötterna sträva i jorden under fötterna, utan även upplevde att vår nästa också kände samma sak. Det var vi och träden, förmultnade stockar och insekter.
Det var i relation till naturens verkliga juveler, mossa och sten, som det hände och fick kropps-centrismen att äntligen brytas även för oss i publiken. Man satt på sten med händerna nedstuckna i mossa, länge. Som svensk kulturarbetare var det överraskande lätt att känna samhörighet och gemenskap med mossa – en näringsfattig miljö, ett liv på hälleberget. Och när händerna väl hade blivit mossa tog man emot nästa instruktion med tvivel och jämnmod: «Öppna rum av sten! Gå ner i stentid, i djup tid av sten!» Hur gör man det? Jag vet inte. Jag vet inte heller hur länge vi höll på men i något ögonblick var det som om mosshänderna kom ner i och genom stenens porer, som om stenen var en ännu inte urgröpt grotta att vara i. Rörelseriktningen fick mig först att associera till fritt fall, men utan dragningskraft och stillsamt. Stenrummet var mörkt och mer flytande och fast, och när jag tänkte på stentid därinne uppfattade jag glimmer och kantigheter. Helt sjukt, faktiskt.
Jag minns inte vad som hände sedan. Till slut tog vi av oss hörlurarna och jag väntade mig att höra världen på ett klarare och friskare sätt. Det gjorde jag inte. Istället kändes den mindre verklig och mer fadd än det jag nyss hade upplevt. Att momentant få uppleva konsten som verkligare än allt som fyller vardagen (politik, social konvenans osv.) var onekligen en upplevelse av ett «elsewhere», där och då.
