Det är svårt att inte tänka på John Cage i dessa dagar. 100-årsjubileet av hans födelse firades häromveckan och under året kommer nya böcker, konserter och utställningar om hans nyfikna vandringar i ljudens världar. Givetvis åkallades också «all-ljudets» och «brusets» utforskare när Bonniers konsthall i Stockholm nyligen öppnade sin senaste utställning, Mer än ljud – den sista i en serie av fyra utställningar där konstens utbyten med i tur och ordning litteraturen (Mot tiden), scenkonsten (Scenväxlingar), filmen (En resa till månen) och, nu, musiken har fokuserats och undersökts. Även om man också skulle kunna tala om en trafik och ett utbyte mellan medier – skrift, bild och ljud – vilket kanske är mer i linje med Cages expansion av musikens territorium, och med ljudkonstens former och uttryck – så är det påfallande hur närvarande ett musikaliskt inslag (hur detta nu ska ringas in idag) är. Det ger också Mer än ljud en skarpare profil i den oöverskådliga arkipelag av utställningar som ägnats åt ljudkonst under det senaste decenniet.
Överhuvudtaget är det profilering, tydlighet och återhållsamhet som jag först tänker på när jag besöker konsthallen. De olika verken har tilldelats skilda rum och platser där de inte direkt interagerar med eller stör varandra – Haroon Mirzas isolerade «ljudkammare» kan ses som emblematisk för denna strategi. Ljud är ju annars just både genomsläppliga och genomträngande, de glider in i och omvandlar varandra, de bäddar in lyssnarnas rörelser, handlingar och förnimmelser, och organiserar den tid och de rum vi befinner oss i. För att tala med Michel Serres, så hör ljud och oljud till en «filosofi av blandade kroppar». Men på Mer än ljud har verkens integritet respekterats på ett ganska pietetsfullt sätt; endast immanenta störningar låter sig göras gällande. Och i sanningens namn är de inte särskilt många.
Det första arbete som jag ser och lyssnar till är en installation med titeln Ghost av den turkiska konstnären Ayşe Erkmen. Det är placerat i ena änden av konsthallen, i ett luftigt rum, där vita lampor och högtalare har hängts i taket. Ur de senare strömmar ett stycke ur Beethovens kanon «Gluck, gluckzum neuen Jahr», vilket löper i en kort loop. Som verkets titel anger är det musikens och röstens spöklika, efemära och eteriska dimensioner som utforskas. Om, som mediehistorikern John Durham Peters har skrivit, ljud och röster är de mest självuppoffrande av fenomen – för att ta form och höras måste de dö och ge plats åt nya ljudvågor – så kommer inspelningsteknologin och den loopade slingan här att skenbart förneka och besvärja denna omständighet.
Att förflytta sig från detta rum till hissen, där Scanners (Robin Rimbauds) installation Elevator Music givetvis är placerad, innebär en drastisk förskjutning i tid och ljud. Röster utgör råmaterialet även i detta verk. Men det handlar inte om sång eller musik, allra minst klassisk sådan, utan om samplade hissmeddelanden på olika språk, från olika platser världen över, vilka fogats samman till ett akustiskt montage av våningsangivelser och dörrvarningar. Lite kul och resonansrikt klingar det fram som ett vokalt memento om hur rummets former omkonfigureras i en upp- och sammankopplad värld.
Huvudstycket på Mer än ljud är dock den grupp av tre verk som utställningens curatorer har kallat «sekvensen», och som besökarna (på vernissagen åtminstone) slussas genom i mindre grupper. Först i ordningen kommer Matti Kallionens installation Nervous Manifold. I ett mörkt rum möts man av en SF-skog av uppblåsbara skulpturer med blinkande dioder och elektroniska klanger. Formerna och ljuden framkallar en spänning mellan det antropomorfa och främmande, mellan det maskiniska och organiska. Å ena sidan omringas lyssnarens sinnen och kroppar av en gemenskap, en kollektiv inneslutning, å andra sidan framkallas en känsla av hot och kontroll. Det är ett ganska suggestivt verk, som låter olika uttryck och sinnesregister spela mot och med varandra.
Kontrasten till Haroon Mirzas obetitlade verk, nummer två i sekvensen, är påtaglig. Här träder man i stället in i en stor upplyst sal, där objekt och möbler, elektroniska komponenter, högtalare och äldre medieapparater, som en grammofon, har placerats ut i glesa konstellationer på golv och väggar. Det är ett slags estetisk mediearkeologi som sätts i aktion. En brun patinerad glasdisk (från ett kafé eller en butik) anger en lätt nostalgisk ton och de knastrande, torra objekten och ljuden genererar, precis som i Kallionens verk, men med helt andra grepp och stämningar, en rörelse mellan lyssnande och seende och kroppslig involvering. Denna intersensoriska dimension tonas dock ned i Susan Philipsz intima och självbiografiskt kalibrerade It Means Nothing To Me. Det visuella inslaget är ett fotografi på väggen, och verket domineras av den barnvisa som Philipsz och hennes far sjunger i en duett ur två högtalare i varsin ände av salen, vilket ger sekvensen en romantisk och melankolisk avslutning. Philipsz verk påminner om musikens roll i utställningen, men känns ganska begränsat i jämförelse med de två föregående.
Mer än ljud rymmer även ett rum där besökarna kan botanisera bland ljudkonst och musik i böcker och på skärmar, och själva även – genom remixar – ingripa i ljudens värld. Utanför konsthallen, i den närliggande Vasaparken, har utställningens veteran, Susan Hiller, skapat en ljudinstallation av klockklanger som utgår ifrån och undersöker Mendels ärftlighetslära från 1800-talet. Därutöver kommer under hösten en rad insatser som inte gick att ta del av under öppnandet att ske – med arbeten av Malin Bång och Carl Michael von Hausswolff, bland andra.
Trots löftena om fler akustiska händelser under kommande månader är det, för mig, stramheten och det begränsade antalet verk som gör Mer än ljud till en utställning värd att besöka och avlyssna. Även om vissa verk ligger nära musiken och kanske inte tillför så mycket till frågan om en samtida sammansatt medie-ekologi och aisthesis; och även om man kan ha principiella invändningar mot en ovilja att på ett mer utmanande och utforskande sätt problematisera och politisera frågan om ljud och ljudmiljöer i konsten såväl som i offentliga och privata rum idag, så finns det något tilltalande i koncentrationen på de enskilda verkens blandningar, transponeringar och översättningar mellan sinnen och medier. De får mig inte att tänka på det brus och buller som Cage en gång åberopade när han skisserade musikens framtid, men de får mig att reflektera kring hur Cage öppnade lyssnandets och örats komplicerade vindlingar – och på blickens och tänkandets svar på dessa processer. Även sådana saker behöver sin tid och plats och sina ljud.
