Gentrifiering eller konstnärlig ekologi?

På senare tid har Bostadsföretaget Stockholmshem gjort ett antal butikslokaler och lager tillgängliga för konstnärlig verksamhet i förorten Hökarängen.

Bild från Aiko Kubos projekt Please Don't make Hökarängen Cooler på Atelier 123. Foto: Stephanie Wiegener.
Bild från Aiko Kubos projekt Please Don’t make Hökarängen Cooler på Atelier 123. Foto: Stephanie Wiegener.

Sedan ett par år tillbaka har det, vid sidan av Konsthall C, dykt upp flera ateljéer och utställningsrum i Hökarängen. Försök att marknadsföra söderförortens «konstkluster» har redan gjorts, men uppmärksamheten från konstkritiskt håll har än så länge varit sparsam. Klart är att i det som kallas Tobaksområdet, med sina nikotinrelaterade gatunamn finns en förhöjd konstaktivitet, både i form av slutna arbetslokaler och öppna utställningsytor.

Hökarängen har en äldre historia av planerad konstnärlig verksamhet; ateljéerna med panoramafönster ovanpå det som idag är Konsthall C fanns där redan från början när byggnaden uppfördes 1949. Men de senaste tillskotten hänger inte direkt ihop med de ateljéerna eller med konsthallen, utan är ett resultat av «Hållbara Hökarängen» – ett projekt från bostadsföretaget Stockholmshem, som äger den stora merparten av fastigheterna i Hökarängen. Att stärka den konstnärliga närvaron är en del av projektet, som säger sig ha som mål att skapa ett «socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbart Hökarängen». Förhoppningen är att detta ska göra Hökarängen, som haft ett något skamfilat rykte, mer attraktivt. Konstsatsningen innebär i praktiken att konstnärer och utställare får hyra gamla butikslokaler och hantverkslager som stått tomma, sammanlagt tjugo stycken.

Lokalrätten, Tobaksvägen 6.
Lokalrätten, Tobaksvägen 6.

Aktiva inom samtidskonst är inte sällan hyperkänsliga för det sammanhang de verkar i, och konstnärers (motvilliga) roll i det statushöjarmaskineri som kallas gentrifiering är välkänd. När så ett vinstdrivande, om än allmännyttigt bostadsföretag välkomnar konstnärer, är en viss misstänksamhet att vänta. Samtidigt är ett eget rum, en plats att kunna utöva sin konstnärliga praktik på, med en hyra som går att betala, självfallet väldigt mycket värt.

I en av de tidigare övergivna lokalerna, på Tobaksvägen 6, öppnade förra året Lokalrätten – ett vanligt kafé och samtidigt ett litet kulturcenter och en knutpunkt i området. Lokalrätten drivs av Mariana Silva Varela och konstnären Jakob Krajcik. Deras ambition är att vara en mötesplats för olika konstnärliga, musikaliska och teoretiska praktiker, och motverka de «elitistiska och segregerande strukturer» som Mariana menar finns i konstvärlden. Varje månad ställs en ny konstnär ut med tre verk konstnären själv väljer. I regel kombineras vernissagerna med musikaliska framträdanden. På Lokalrätten har det spelats alawitisk musik och ljudkonstverk av Jean-Louis Huhta, det har visats konst av Klara Kristalova, Oskar Korsár, Anna Ådahl, Valeria Montti Colque, Natalie Sutinen och Liliana Zavala, det har bedrivits berättarkafé och Prekariatet har haft läsecirkel. Är Mariana rädd för g-ordet? Nja. «Gentrifiering är ett spöke det talas om, men ingen har sett än», säger hon. «Och», tillägger hon, «var ska man verka? Innerstan är övermättad».

Atelier 123 (Piprensarvägen 8) drivs av curatorn Finbar Rosato och bildpedagogen Maria Andersson. Där har under april Aiko Kubo under residence-liknande former arbetat med verket Please don’t make Hökarängen cooler, som tar upp Hökarängen som hemort och involverar de boende på ett konkret sätt. I utställningsrummet syns en skulptur ihopsatt av mer eller mindre vardagliga föremål boende lånat ut och på ett bord ligger lappar med enkätsvar på frågor Aiko Kubo ställt till Hökarängsbor om platsen de bor på (det billiga snuset och de fina grönområden får beröm bland annat).

Från Please don't make Hökarängen cooler  av Aiko Kubo, Atelier 123.
Från Please don’t make Hökarängen cooler av Aiko Kubo, Atelier 123. Foto: Stephanie Wiegener.

Finbar Rosato bor i Hökarängen och sätter värde på att ha en lokal förankring i sitt arbete. «Det kanske låter naivt», säger han, «men jag vill bidra med något till platsen där jag bor. Delvis handlar det om att vidga idén om grannskap, men inte med en attityd som är respektlös inför platsens historia i stil med  ’nu ska vi berätta för er om samtidskonst’.» Rosato förklarar att han därför gillar att lokalerna som gjorts tillgängliga ligger i bottenplanen på vanliga bostadshus, så att deras verksamhet inte ändrar områdets karaktär. «Vi är helt enkelt en del av området.»

Någon önskan att driva Atelier 123 i innerstan finns inte: «Där tror jag tror att en påtvingad formalitet skulle smyga sig på. Jag vill åt något långt mer informellt; ett mer intimt och personligt förhållningssätt till samarbetet med konstnärer och i mötet med en publik. Jag är inte lockad av att återskapa och imitera institutionens struktur och därmed dess hierarkier och maktförhållanden.»

Konstapoteket (Sjöskumsvägen 4) är ytterligare ett konstnärsdrivet ateljéutrymme, startat av Geraldine Hudson. Även hon bjuder in konstnärer att använda lokalen som arbetslokal eller som rum för performance och ljudkonst. Geraldine Hudson berättar att hon kommer från ett libertarianskt/anarkistiskt perspektiv, vilket innebär att verksamheten får utvecklas långsamt och organiskt, mindre bundet av de normer som omgärdar ett traditionellt curatordrivet galleri. Geraldine Hudson tycker att konstscenen lider av en besatthet av konstnärernas utbildning och CV. På Konstapoteket spelar sådant mindre roll, så länge idéerna och verken håller hög kvalitet, förklarar hon. För tillfället jobbar hon med det egna projektet Souvenir som bland annat består av vykort gjorda i porslin, med vardagliga motiv från Hökarängen. «Det handlar om den betydelse vi fäster vid minne, tid och plats. ’Porslinskorten’ är egentligen alltför sköra för att kunna skickas, vilket jag ser som en kommentar till den föråldrade kommunikationsformen att skriva brev.»

Cigarrvägen 12, invigning.
Cigarrvägen 12, invigning.

Emma Henriksson är projektledare på Hållbara Hökarängen. Hon bjuder på bullar från det nyöppnade surdegsbageriet strax intill, och från kontorsfönstret syns två av de nyproducerade neonskyltar i 50-talsstil som snart sagt varje näringsidkare i det lilla centrumet har. Både bageriet och skyltarna är del av Stockholmshems satsning. Emma Henriksson berättar att efterfrågan att hyra lokaler i Hökarängen från andra verksamheter än konstnärliga ökat. «Man vill jobba i en kreativ stadsdel, där det händer saker.» Kan då ett marknadsmässigt företag undvika att höja hyrorna i ett alltmer attraktivt Hökarängen? Emma Henriksson: «Stockholmshem gör det här för att få en mer levande stadsdel. Vi vill absolut inte byta ut våra hyresgäster. Vår ambition är att ha fortsatt låga hyror.»

Cigarrvägen 12 är en adress som fått ge namn åt en ateljé. Där träffar jag Ylva Trapp och Frida Krohn som delar en liten avlång lokal och ett utställningsrum med fem andra konstnärer. På frågan om varför de tror Stockholmshem intresserar sig för konst har de en mer krass uppfattning. «Det är klart att det handlar om gentrifiering», säger Frida Krohn. «Men vad ska man som enskild konstnär göra åt det? Det är svårt att spekulera i vilken konstsyn Stockholmshem har, men de tycker nog mest att det är trevligt att det lyser i fönstren i lokalerna.» För Ylva Trapp och Frida Krohn är det viktiga att de har en lokal de har råd med. Var den ligger spelar mindre roll. Att de gjort konst som relaterar till Hökarängen, handlar mer om att de råkat jobba där. »Om man gör konst i förorten kommer den lätt att uppfattas som att den handlar om förorten», säger Ylva Trapp.

Cigarrvägen 12
Cigarrvägen 12

Konstnärsduon akcg består av Anna Kindgren och Carina Gunnars. De har både som besökare och deltagare engagerat sig i utställningar på Konsthall C som relaterar just till bostadsfrågor, konst i relation till politik och konst i relation till ett samhällsbygge. akcg ser en stadsomvandling, som den som pågår i Hökarängen, i en kontext av nyliberal ekonomisk politik, där konstnärer bara är en i en lång rad yrkesgrupper som är redskap i ständigt pågående gentrifieringsprocesser. «Men många av oss tillhör också de i samhället som tjänar sämst och har otrygga arbetsvillkor. Vi har alla möjlighet att solidarisera oss med varandra, vi som inte äger eller kan spara. Så det är inte givet att närvaron av konstnärer måste leda till gentrifiering.» Hur ser de på projektet Hållbara Hökarängen? «Riktig hållbarhet rymmer sprängkraft och stora möjligheter att bygga strukturer för en mer jämlik och solidarisk värld. Men bakom retoriken om hållbarhet och grön ekonomi finns ofta vinstkrav och grönmålning. Vinstkravet på allmännyttan är ett politiskt beslut som tagits på regeringsnivå. Vi skulle önska att Hållbara Hökarängen trots allt blir det första projekt i världen som verkligen är det det lovar: socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart. Det hänger på oss alla.»

Leserinnlegg