När jag sitter bekvämt tillbakalutad i en soffa i ett mörkt rum och tar del av Karl Holmqvists 46 minuter långa video «A IS FOR A=R=A=K=A=W=A» från 2012, händer något oväntat. Jag vill att han ska läsa ännu långsammare: «START THE FLOOR / LIKE BABY / LIKE BUTTER / SOME / LIKE IT BETTER / SCULPTING WITH SOUND». Och sedan: «THE ARTIST IS PRESENT / LIVING LA VIDA AVIDA DOLLARS / TIME FLIES / SHOP ’TIL YOU COPY SHOP».
Efter en kort visuell collage-kavalkad precis efter titeln (med bland annat jympadojor med «I ♡ Germany», klockor och utklippta porträtt av konstnärskollegan och samarbetspartnern Ei Arakawa och Holmqvist själv) är duken svart. Sånär som på de något överdimensionerade vita versala undertexterna synkroniserade med Holmqvists röst.
Hur är rösten? Någon har föreslagit att han låter som en utomjording eller en robot, men det är inte riktigt träffande. Är den expressiv eller icke-expressiv? Både och skulle jag säga. Han läser mycket utdraget och monotont, som om han med svårighet läste innantill, drogs med en hörselskada, ville låta som att han kunde mer engelska än han i själva verket kan. Och samtidigt är den mässande – i god gammal Allen Ginsburg-/Poetry Slam-/Spoken Word-tradition. Ju långsammare desto mindre Allen Ginsburg (och det är väl det jag gillar antar jag).
Texterna är avskrivna, avlyssnade, kopierade. Låtrader, filmrepliker, citat från konstnärer, filosofer, författare. Ibland felciterade, ibland som det tycks avsiktligt preparerade. Oneliners, punchlines, namedropping. Ofta sammanfogade med hjälp av ljudbilden: allitterationer, assonanser, rim.
I en intervju i Art in America förra året frågar Kayla Guthrie om Holmqvist ser sina ord som «konkret material»: «Ja, men också inre, för de är även minnen. En del meddelanden är inte vad de verkar, för om du vill säga något är det ofta bra att säga det motsatta mot vad du menar och sedan förstår folk det på något sätt. Trots att jag är feminist har jag till exempel rader som: ’Kvinnans plats är i hemmet.’ Och folk tror att det är ironiskt, men… ja jag tycker att kvinnor är män och att män är kvinnor och att allas plats är i hemmet, så den frasen kan vara mer mångskiktad än vad den först verkar när du hör den uttalas i en performance.»
Saker som blir mycket dialektiska och saker som töms. Saker som man menar och saker som man inte menar. Språk som fylls och töms:
”ENTER THE WORD PRISON / EXIT THE WORLD”
Tidsaxeln, fördröjningen, synkoperingen är hela poängen. (Nu kommer jag på det: han låter nästan som dvärgen i «Twin Peaks» som pratar baklänges). Tal har en snitthastighet och en snittdiktion. Det är därför man letar efter tredje- och fjärdehandsbetydelser här. Man blir lämnad ensam med den här rösten alldeles för länge.
Karl Holmqvist har blivit lämnad ensam alldeles för länge. Det enda som har trängt in i hans lilla rum är det mest generella, kollektiva, nedslitna av allt: språket. Det infratunnaste. Att hävda rätten till sitt eget rum och sin egen tid genom att tala i tredje och fjärde hand. Något i den stilen.
Akt, socialitet, engagemang. Det har han till exempel gemensamt med en annan kollega och samarbetspartner: Rirkrit Tiravanija. Men i det här sammanhanget är Holmqvist hopplöst inåtvänd. Som när han läser dikten «LANGUAGE SAUSAGE» (en hälsning till Dieter Roth) i sällskap med Patti Smith på Venedigbiennalen 2011, och stoppar efter raden «DO YOU LIKE THE WORLD AROUND YOU?», varefter han säger: «Nu blir det lite pinsamt». Patti svarar: «Nej det är inte pinsamt, fortsätt», och Holmqvist läser: «BABY WAS A BLACK SHEEP / BABY WAS A WHORE».
Karl Holmqvist blir arg om man försöker rätta hans felstavningar eller grammatiska, språkliga och typografiska ”ofullkomligheter”. Det är inte helt sällan som han stakar sig. Ibland när han blandar språk, läser han ett språk med ett annat språks diktion, till exempel tyska med engelsk diktion och tvärtom.
Det förefaller som om Holmqvist har en identifikatorisk relation till den plats och det ögonblick då hans text blir till. Något liknande tänker jag mig gäller då han läser upp den. Och likaså när den trycks. Och när texten processas i och emanerar ur hans psyke och kropp. Texten är ett unikt avtryck. Den är ikonisk, den är representativ och den kommunicerar, på en och samma gång. Den är en generalistisk idiosynkrasi.
Karl Holmqvist är en aktivist som manar till efterföljd: Så här kan du också göra om du vill skapa dig ett eget rum, med det uslaste av redskap, uttjänt, doftlöst och nästan utan kropp.
Och nu har Moderna Museet i Stockholm förvärvat hans arbeten och ställer ut samtliga trycksaker och konstnärsböcker i montrar, tillsammans med tre videoverk, kontrapunktiskt rytmiserade av de mandalaformer – här i skepnad av elastiska svarta snören spända mellan metallkrokar – som han sysslat med de senaste åren. Helhet. Återkomst. Återbruk. Eller «A mandala is intended to connect the here with infinity» som det står tryckt på installationsmanualen i en av montrarna.
På ett vis är det ett relikvarium. Alla dessa konstnärs-/xerox-böcker (Blodiga Natt, DEN BÄSTA DIKTEN I SKÄRHOLMEN, MEN AND WOMEN, What’s My Name?, Silence, ONELOVEONEWORLD, Lady Bump, FACEHUG osv), CD-skivor, vinylskivor (Hymn to Pan, Karl Holmqvist Reads Old News), posters, klistermärken, flyers, vernissagekort. Bakom glas i sin Kunst- und Wunderkammer. Och så ett försök att kompensera denna oberörbarhet genom uppslagna trycksaker, iPads och en projektor som visar valda delar. Men hur ska man annars göra?
Och så förstås, de gröna vinflaskorna/ljusstakarna (sjutton stycken om jag räknat rätt) med den klassiska etiketten:
«GIVE POETRY / A TRY»
Också de bakom glas.