I Alexander Gutkes arbeten finns ett intresse för det fysiska rummets gränser, som han själv har talat om i termer av en «tröskel där det mentala rummet kan ta vid». Det kan ju förefalla som något många konstnärer är upptagna med, men i Gutkes fall har det en specifik och närmast idiosynkratisk klangbotten. Han gör det inte helt lätt för betraktaren, och det finns något undflyende i hans ofta minimala formspråk.
På Belenius/Nordenhake presenteras fyra skulpturala objekt och tre videor sparsmakat utplacerade i de två utställningsrummen. Installationen Folded into One (2012) upptar en stor del av golvytan i det första rummet, och blockerar delvis de stora fönster som öppnar galleriet ut mot gatan. Verket består av en mängd tätt sammanfogade lådor i kartong som både in- och utvändigt återger en avfotograferad stjärnhimmel. Samtliga utom en av lådorna är helt tillslutna och den som är öppen riktar sig upp mot ett alluderat himlavalv. Det är ett verk som sticker ut i utställningen i så måtto att dess interna spänningar – mellan det inre och uppöppnandet mot ett obegränsat yttre – genererar en känsla av att ständigt «remodulera» de rumsliga betingelserna i takt med att betraktaren rör sig runt installationen.
Untitled (for Christian Andersson) (2007) är placerad på golvet i galleriets inre rum och har formen av en öppen svart låda försedd med lysrör och spegel, vilket producerar illusionen av infinit varaktighet – «den eviga tunneln» – om man inte böjer sig ner och noga titta efter. Verket är typiskt för Gutkes sätt att implementera en lek mellan illusion och verklighet, om än i sin kanske mest banala form.
Det finns hos Gutke en strävan att låta varje enskilt verk samspela med omgivningen, men på Belenius/Nordenhake tenderar en närmast esoterisk inramning att försvåra att se samband eller samspel. Detta gäller i hög grad Loud, loud (2014), en mässingsreplik (i 137,5 % förstoring) av en volymknopp på en Marshallförstärkare. Den är ensamt placerad på en av väggarna och upplevs som fristående och statisk i relation till de övriga verken i utställningen. Den implicita rörelsen återkommer i Measure (2011) som ingår i Gutkes serie av repliker av arbiträra objekt men också av kanoniserade konstnärliga artefakter, och där ett textilmåttband har omvandlats till ett möbiusband och gjutits i mässing. Men även här lider verkets presentation av en svårplacerad anonymitet.
Den serie om fem videor med titeln Draw (2014) utgör ett intressant men kanske något överraskande tillskott till Gutkes arbete med rörlig bild. Tre av verken visas i utställningen, och består av sakta skiftande bilder på vad som visar sig vara tändstickor som saktar brinner upp, där siluetter och texturer av rök och avtagande ljus kontrasteras mot en monokrom, mörk bakgrund. Dessa videoverk har en tämligen komplex sekventiell uppbyggnad och fungerar, med Livia Paldis formulering i en text till utställningen, som ett timglas (i form av loopar) som mäter «sin egen tid». Men att Draw på något intressant sätt skulle fånga upp ansatsen i Gutkes analoga arbeten med film eller teknologiska reflektion kring bildproduktion, som implicit berörs i Paldis text, har jag svårt att se.
Det som gör Gutkes arbete intressant – dialektiken mellan analoga och digitala dispositiv, de välavvägda rumsliga scenografierna med skiftningar, förgreningar och tidsliga kiasmer – aktiveras i själva verket inte alls i utställningen. Jag tänker på tidigare verk som Exploded View (2005), som avfotograferar innanmätet på en Kodak Carousel och i en tautologisk rörelse framvisar diaprojektionen som sådan, eller en installation som Singularity (2010) med dess komplexa rumsliga loopsystem för 16 mm film och projektor. Gemensamt för dessa «skulpturala analyser» är hur den apparatur som används för att projicera film eller diabilder själv utgör en viktig del av installationen, vilket bland annat upprättar en dialog med strukturalistisk film, och tar upp frågor om filmen som en förlängning av det fysiska rummet. På Belenius/Nordenhake finns endast en svårfångad rest av detta intresse, och då räcker inte ens det «mentala rummets» fantasmatiska förmåga att producera mening riktigt till.
