Åter till grönskan

Wanås satsning på välbefinnande är en frisk fläkt, men kan inte ersätta bra skulptur.

Eduardo Navarros, I Found a Forest at the Bottom of the Ocean, 2024.

Wanås är lite av en glänta i det skånska konstlivet, och för många har det blivit en tradition att komma tillbaka varje sommar. Primärt är det en skulpturpark, men man visar även omfattande utställningar i de gamla gårdsbyggnaderna. Här har jag lärt mig om omtalade konstnärer som inte visats på annat håll i regionen, som Kimsooja eller Lubaina Himid, och sett minnesvärda videoverk av Santiago Mostyn och Young-jun Tak. 

I år finns den internationella utblicken kvar, men det känns som att utställningarna succesivt krymper, vilket började redan innan Milena Høgsberg tog över som chef hösten 2022. Jag antar att det är en ekonomisk fråga, men man pratar också om hållbarhet, att värna det som finns och inte bara producera nytt. I år totalrenoveras till exempel Martin Puryears vasskulptur Meditation in a Beech Wood från 1996.

Men huvudsaken denna sommar är tre tillfälliga verk i parken. Utöver dessa visas en mindre presentation med textila verk av den indiska konstnären Lavanya Mani i entrébyggnaden, men den stänger till midsommar. Årets tema är kopplingen mellan skog och hav, de omslutande egenskaper de delar, och att allt liv har sitt ursprung i havet – samtidskonststandard, men det betyder inte att det inte kan vara fruktbart.

Den nigerianske konstnären Evan Ifekoyas Apo Ifa for the High Heart and Warrior Spirit (2024) har byggt om en liten träpaviljong som stått i parken sedan 1920-talet till ett wellnesstempel. Ett brusande havsljud spelas i gången mellan rododendronbuskarna upp till det lilla huset som fått genomskinliga färgade väggar, plasttak och stålstänger man göra pull-ups på. Från en färgglad bänk kan man titta på hängande kristaller och elastiska band och lyssna på en röst som säger «a peaceful warrior», «solitude», «gentle and robust», men påminnelsen om motion och närvaro känns missriktad på en plats som redan bjuder in till det. Upplevelsen är tänkt att vara solitär och påminner om att de bästa yogapassen jag vet är när jag helt kan ignorera de andra människorna i salen. 

Längst bort i parken står en lång rad medelhavsblå solstolar, vända mot en äng. Youmna Chlalal ljudverk This Feeling, Oceanic (2024) handlar om minnen från Beirut och konstskolor, blandade med reflektioner om havet: «Havet bor i mig när jag går genom skogen». Det märks att Chlalal även är poet, det är effektivt och vackert berättat. Men det finns något utopiskt med idén om att folk ska lyssna – när jag ligger där och försöker fokusera på horisonten som jag ombetts göra spelar pojken bredvid mig mobilspel och en annan familj har picknic. Jag tänker att det här verket har gjorts för en annan värld.

Evan Ifekoya, Apo Ifa for the High Heart and Warrior Spirit, 2024.

Det verk som på riktigt tycks ge något åt platsen är argentinske Eduardo Navarros I Found a Forest at the Bottom of the Ocean (2024), en sirlig metallstruktur i rosa och blått som ska likna en manet, uppbyggd kring en enorm gammal ek. Skulpturen fungerar som ett klockspel som man kan spela på med pinnar. Ljudet är vackert, inte långt ifrån hur jag tänker mig att skogen kan låta om vinden bara blåser på exakt rätt sätt, vilket skapar en uppmärksam stämning i gläntan. Verket känns som en utsträckt hand. 

Under Høgsbergs ledning har Wanås blivit lite trendigare. När Wanås Art & Words Festival hade premiär förra året var temat mycelnätverk och bland gästerna fanns Nomas chefsfermenterare och en engelsk stjärnbiolog. Det känns som en frisk fläkt, men om utställningssidan präglas av avsmalning krävs mer stringens i det som visas, både vad gäller bra skulptur i traditionell mening och verk som interagerar med platsen.

Att gå i dialog med den vildvuxna parken måste exempelvis inte ske på ett naturkommenterande sätt. Ett av de mest älskade verken på Wanås är Marianne Lindberg De Geers ljudverk där det på en stig i tät grönska plötsligt hörs barnröster som ropar på mamma. Det går också att strunta i platsen, som Dan Grahams spegelskulptur där väggarna skiftar från opaka till genomskinliga med ljuset. Plötsligt står man öga mot öga med en främling. Här daltas det inte med besökaren, och vad ska de nya verken mätas mot om inte det bästa som skulpturparken redan har att erbjuda?

Youmna Chlalal, This Feeling, Oceanic, 2024.