Kunstkritikks julkalender sammanfattar våra egna skribenter och inbjudna gäster det intressantaste från konståret 2017. Idag: Sinziana Ravini som är medarbetare i Kunstkritikk och chefredaktör för Paletten tillsammans med Fredrik Svensk. I april utkommer hennes roman La diagonale du désir på det franska förlaget Éditions Stock.
UTSTÄLLNINGAR
Dioramas på Palais de Tokyo, Paris
En av årets mest spektakulära utställningar var den barocka Gesamtkunstwerk-utställningen Dioramas på Palais de Tokyo, som tog besökaren på en resa från 1400-talets kuriosakabinett, via 1800-talets naturhistoriska museer, Louis Daguerres illusoriska mikrovärldar och fram till nutidens fejkvärldar med konstnärer som Joan Fontcuberta, Hiroshi Sugimoto, Jeff Wall, Fiona Tan, Ryan Gander, Isa Genzken och Charles Matton. Utställningen avslutades med en iscensättning av sista scenen i The Truman Show, där Truman upptäcker att han lever i en TV-studio. En skarpare dekonstruktion av människans vilja att kontrollera vetenskapen, naturen och människan får man leta efter. För diorama, som är en invertering av ordet panorama uppmanar oss att släppa konsten som försöker «greppa världen», till konsten att «se igenom» världen, vilket i och för sig är ett sätt att vilja greppa den ännu mer.
Ed Van der Elsken, Camera in Love, Stedelijk Museum, Amsterdam
Ett av de absolut vackraste och kusligaste verken jag såg det här året var det svartvita fotografiet på en kvinna och en man, bundna till varandra med rep, tagen av den holländske, nyligen avlidne fotografen Ed Van der Elsken som hade en stor retrospektiv på Stedelijk Museum, med den drömska titeln Camera in Love. Det var först efter ett tag som jag upptäckte att kvinnan och mannen i själva verket var vaxdockor. Upptäckten gjorde bilden ännu mer begärlig och obegriplig i sin konstitution. Den fick mig att forska vidare i fenomenet, och upptäcka att dessa dockor ingår i en gammal japansk praktik, där folk frammanar förtryckta böjelser och begär genom att iscensätta dem med hjälp av dockor och allehanda scenarier. Inte undra på att Lacan hävdade att japaner ännu inte upptäckt det undermedvetna. Han hade förstås fel. Det är vi i väst som ännu inte har upptäckt vad vi kan göra med vårt undermedvetna.
Secondhand Daylight, Skjul Fyra Sex, Göteborg
En av årets bisarraste utställningar – och ja, bisarrt är ett ord som även min käre kollega Lars-Erik Hjertström Lappalainen använde när han recenserade dess stockholmska upplaga – var grupputställningen Secondhand Daylight i Göteborgs frihamn. Curatorer var gruppen Kosmisk Kastrering bestående av Joakim Forsgren, Mikael Goralski och Christer Chystraéus. Jämfört med GIBCAs bleka utställning som försökte utmana det sekulära samhället var detta en oas av tvetydiga, moraliskt transgressiva, humoristiska och välcuraterade verk som fick mig att tänka på Duchamps stora surrealismutställning 1938. Jag blev väldigt tagen av Mikael Goralskis verk som innehöll en värld i sig, Dorinel Marcs installation som bestod av en korsfäst burkaklädd fågelskrämma som låg i det mörka tempelliknande landskapet, strax under en diskokula pepprad med svarta fanor. Även Cora Hillebrand, Leif Elggren, Louise Adelborg och Felix Gmelin bidrog med starka verk, som väckte tankar kring punkkulturens, ockultismens, nazismens och fundamentalismens fascination för döden.
HÄNDELSER
The Trial of Fiction, 7 oktober, Paris
The trial of fiction (Le procés de la fiction) skapad av Le Peuple qui manque (A people is missing) bestående av konstnärsduon Aliocha Imhoff & Jantuta Quiro, i samband med Nuit Blanche i Paris, var en oerhört rolig, intellektuellt utmanande och estetiskt välgjord rättegång kring litteraturens äldsta tvistemål – kampen mellan fiktion och fakta. På åklagarsidan fanns representanter för den ontologiska nyrealismen som vill underhålla linjen mellan fakta och fiktion, för att bland annat kunna motarbeta företeelser som «alternative facts», och på den anklagade sidan fanns representenanter från den postmoderna panfiktionalismen, som betraktar världen som en samling mer eller mindre välberättade fiktioner. Vilka vann? Performanceverket varade i 6 timmar, och den som vill följa denna blodigt allvarliga kamp mellan Frankrikes största, yngre intellektuella kan se det här.
The Rome Conference on Communism, 18–22 januari, Rom
Hur ser kommunismens möjligheter ut idag? Hur kan vi organisera oss om vi fortfarande tror på den? Det var de centrala frågorna i The Rome Conference on Communism som organiserades av ett par italienska universitetsbaserade forskare, aktivister, författare och journalister. Här fick tänkare som Franco Berardi, Slavoj Žižek, Saskia Sassen, Antonio Negri, Mario Tronti, Claire Fontaine och Étienne Balibar brottas med varandra, utan att egentligen komma fram till något särskilt. Min höjdpunkt under helgen var när jag, off the record, frågade Antonio Negri «vad tycker du personligen att vi bör göra idag?» och han svarade «Vi borde occupera Sillicon Valley».
Presskonferensen på Documenta, Kassel
Presskonferensen på Documenta var för mig årets absolut mest intellektuellt utmanande ögonblick, och här syftar jag framförallt på den spanska queerfilosofen Paul B Preciados eldfängda tal: «According to colonial reason, my friends and fellow curators and the artists of this exhibition themselves, their bodies, their languages, their knowledge, their traditions, their art practices, could have been the objects of different vitrines within colonial and ethnographic museums… But as you can see, we’re no longer in the vitrines. We have not only come out of the vitrines, but we have been given agency to destroy the vitrines where those that were considered less than human were exhibited, and to become curators and artists and to define the framework of a new form of visibility, to imagine a museum whose narrative and visual devices will question the colonial, white suprematist, patriarchal and gender binary visual and performative grammar that invented the modern museum».
PUBLIKATIONER
Slavoj Žižek, Lenin 2017: Remembering, Repeating, and Working Through, Verso 2017
Mannen som brukar kallas både filosofins Elvis Presley och Sokrates på steroider, har som vanligt kommit ut med flera intressanta böcker det här året. Den allra viktigaste är hans nya bok om Lenin, som inte bara handlar om Lenins maktövertagande 1917, men också om hans tid i Zürich, där han 1915 drog sig undan världen för att liksom Žižek, studera Hegels logik. I en alltmer post-teoretisk, fake och splatternews-orienterad tid där kapitalismen håller på att spela sin sista refräng, är det viktigt att dra sig tillbaka för att studera om inte Hegel eller Lenin, så åtminstone Žižek.
Hito Steyerl, Duty Free Art: Art in the Age of Planetary Civil War, Verso 2017
Vad är konstens roll i globaliseringens era? Hur kan vi tänka konsten i en värld av terror och inbördeskrig, ökande klyftor och teknokratisk neurokontroll av våra hjärnor? Hur bör vi agera i en värld där alltfler konstinstitutioner väljer att samarbeta med moraliskt förkastliga storföretag? Och hur sicksackar man mellan fakenews, det dagliga digitala bruset, wikileaks, Facebook, politiska rörelser, videospel och free ports utan att förlora sig själv? I Duty Free Art: Art in the Age of Planetary Civil War försöker Hito Steyerl besvara dessa frågor och många fler. Cynism och framtidshopp, pragmatism och romantik blandas till en enda food for thought-röra som är både välsmakande och håller en mätt länge. Ett måste för alla som ännu inte har förstått att det är konstnärerna som är de intressantaste konstteoretikerna.
Jacques Rancière, Les bords de la fiction, Seuil 2017
Finns det en mer överanvänd konsteoretiker än Jacques Rancière? Jag tror inte det. Många har säkert tröttnat på honom vid det här laget, vilket är synd, för filosofins modevågor går numera nästan lika fort som modevärldens. Rancière börjar kännas het igen just för att han håller på att bli glömd. En av hans absolut bästa böcker, som precis kommit ut på franska, heter Les bords de la fiction (Fiktionens gränser) och handlar om fiktionens realism, ultra-rationalism och framför allt dess politiska förmåga att förändra såväl människan och världen. Ett måste för alla hopplösa romantiker som fortfarande tror på konstens revolutionerande kraft.
Leserinnlegg