På onsdag åpner Art Basel Miami Beach, og en haug andre messer i Miami. PowerHammer skal være Kunstkritikks øyne og ører i Miami.
Vi skal rapportere fra Basel-messen, så vel som alt annet som skjer denne uken. I år pågår det, så vidt jeg har klart å telle, ikke mindre enn 12 messer parallelt, og det er trygt å anta at en del av dem er ganske dårlige. Første punkt blir derfor å finne ut hvilke av de uetablerte messene det kan være verdt å besøke. Deretter må vi finne ut hvilke fester, åpninger, frokoster og åpne privatsamlinger som er viktigst å få med seg.
Årets messe er også interessant fordi den er siste med direktør Sam Keller bak roret. Keller gis ofte æren for å være den som gjorde Art Basel til det messen er i dag, og det var også han som var ansvarlig for å starte opp søsteravdelingen i Miami i 2002. Fra og med Basel-Basel neste juni tar et direktørtrekløver bestående av Marc Spiegler, Cay Sophie Rabinowitz og Annette Schönholzer over skuta.
Ellers stiller Standard (Oslo) på Art Positions, som er ABMBs visningssted for unge gallerier i containere på stranda, og C/O Atle Gerhardsen deltar på hovedmessen. Knut Henrik Henriksen stiller dessuten også ut på Art Positions, for London-galleriet Hollybush Gardens.
Ellers vil sikkert alle som gleder seg over å tenke på forholdet mellom økonomisk og (sub)kulturell kapital sette pris på at årets åpningskonsert på stranden ved Art Positions er med The Stooges og Iggy Pop.
I mellomtiden kan man dessuten lese om hvorvidt hele messen bare er blitt en gigantisk fest for eurotrash i valutakursrus. ABMBs egne sider finnes her.
Mer når vi kommer oss dit.
hehe som trynet mitt er photoshoppa inn fra det over, nå med en tørst Hammer og Iselin. Randi Thommessen fra Lautom og Bjørn Kowalski baki der:
Iselin stiller opp på foto med en sliten stakkar som sov seg gjennom hele Iggy Pop konserten:
Mr Mysterious Dancer Mr Markhus in tha muddafukkin houze:
Bildene Iselin tok i Miami er ikke bearbeida og lagt ut men det kommer mer etterhvert, ikke minst fotokunstbiten kommer det noe av.
Og nå i tillegg altså her . Treig i reaksjonen her men nå har jeg endelig fått sortert litt bilder. Meg og Iselin Linstad Hauge var hele 2 uker der borte, vi bodde hos en god venninne av meg som starter opp en naturmedisinklinikk på Miami Beach. Der bor hun også, rett ved stranda. Bortskjemte jævler var vi altså.
Jeg synes det var masse deilig kunst, mest på hovedmessa. Vi så noen av satelittmessene, NADA og Pulse (eller var det Scope….) synes jeg å huske var de som funka best, ellers var det stort sett som å gå inn i Mo i Rana kunstforening. Men for all del, MASSE vi ikke fikk sett. Festene var stort sett kule, jeg og Iselin er visst skårne utav samme stykke og viste en naturbegavelse når det kom til å smutte inn på gratisposhposh parties. Det hjalp også at hun skriver for foto.no og fiksa pressepass til oss begge. Jeg “dokumenterte” artiklene hennes hehe…
Mulig vi skriver og legger ut mer ved en annen anledning. Nå øve til nokre billeder:
Vi traff mye eksentriske millionærer der borte:
Kunst:
Manfred Pernice:
?:
Jonathan Meese med Tal R bak:
Her altså.
For den som har lyst å se bilder fra messen på verk: http://www.artnet.com/artbasel/miami/2007/
Det er mye nytt der for meg også…
Nei, bra tittel det da.
Hehehehehehe, jeg har nettop skrivet en tekst om dette som jeg lurte på om jeg skulle döpe til “Taking a Piss at the Nordic Miracle”, men siden den skal (antageligvis) trykkes i AFMoMA katalogen om Norsk emerging artists kanskje det er en dårlig tittel…?
Nå har jeg ikke mye behov for å snakke om dette fenomenet – som jeg til dels synes er markedsskapt, som et varemerke- men det er symptomatisk, ja. Kanskje ikke BARE på et sterkt marked men også på at den moderne tankegangen fremdeles er svært fremtredende på hvordan vi tenker kunst. Nye områder med ny kunst skal oppdages hele tiden og hver gang noen fra europa – centraleuropa – eller USA “oppdager” nye områder av verden og skjønner at de faktisk gjør mye der, blir dette en boom.
Leipzig er et godt eksempel da det var lukket for omverdnen i noen tiår, og når det var over bokstavligtalt STRØMMET samlere, kunstnere, kritikere, journalister og kuratorer (ja, der obrist war auch mal hier, er hat sogar ne artikkel geschrieben wie man in leipzig vieleicht malt, aber er hat behauptet das wir keine kunstler sind) som en leipzigkunstner osm slo igennpm på nittitallet sa til meg en gang når jeg intervjuet ham.
norden er et like godt eksempel på dette. Hvordan “vi” ble oppdaget, og stillt ut i paris i —? 1998?
lmt
En liten kommentar bare til LMT angående Leipzigmaleriet. Hvis man regner Leipzig-maleriet som kun maleri malt av kunstnere fra den samme byen, som det jo opprinnelig er, så er det jo korrekt at det ikke har värt mye sånt noe på messen totalt, selv om det har värt mye mer. Rubells er store samlere av den slags og har tidligere også hatt store utstillinger med denne kunsten i Miami. Som jeg ser det er Leipzig maleriet mer et symptom på et for stort marked og mer en sjanger enn lokalt styrt fra byen Leipzig – selv om LMT har helt rett i at det er Herr Lybke som ligger bak alt det der. Men ok, la meg korrigere meg selv da, det var mye mye mer av Lepzig-AKTIG maleri i 2004 og 2005 på messen enn i år. Og det er deiiilig å se at det er mer eller mindre utrenset!
Jeg rakk så vidt en tur innom Art Video Lounge før jeg måtte hentes i taxi ved inngangen til botanisk hage. Programmet på video-lounge finnes her. Jeg vet ikke helt akkurat hva det var jeg så der, for jeg løp bare inn for å søke ly fra et vanvittig regnvær, men det var et arbeid som viste en serie korte klipp fra noen gateopptøyer i USA. Fem-ti sekunder av gangen, før en kjapp fade via svart over til et nytt klipp. Ingen klar narrativ, aldri nok info til egentlig å skjønne helt hva som foregikk i noen av klippene, akkurat i det jeg begynte å få inntrykk av hva som foregikk i en sekvens, evt hva opptøyene handlet om, så skiftet det. Ganske interessant, og egentlig veldig avslappende selv om innholdet til tider var ganske kaotisk og voldelig. For det meste var alt bare en usammenhengende strøm av informasjon, men innimellom dukket det opp korte øyeblikk som skilte seg ut, enten humoristisk som når en ung fyr, tydelig godt fornøyd med idéen, gjør narr av politiet med noe som ser ut som en slags peek-a-boo rutine, eller mer urovekkende som et vedvarende shot av en mann som ligger urørlig på fortauet mens både opptøyere og politi beveger seg rundt uten å vie ham noen oppmerksomhet.
I et annet rom på loungen kunne man låne og se alle filmene på programmet på store flatskjerms-tv’er. Her tok jeg meg bare tid til å se gjennom en oversikt over alle arbeidene på messens Art Projects, de offentlige arbeidene plassert rundt i byen, deriblant benkene til Jeppe Hein som det er bilde av over, og som jeg ikke syntes var spesielt interessante selv om jeg liker tittelen “Modified Social Bench” godt; den bærer løfte om et bedre arbeid. Det mest interessante var kanskje Bjørn Dahlems “Travelling Snow Shovel”, en spade plassert i sanden på strandag, og som så vidt jeg husker bare ble presentert som en kommentar på global warming, men som jeg syns det er vanskelig ikke også å trekke i retning av en annen type snø som verken Miami eller kunstverdenens globetrottende jetsettere er helt ukjent med. Jeg husket forresten tittelen feil, jeg trodde det var “snow shoveller”, som hadde vært enda bedre syns jeg.
Det var også interessant å sjekke ut “Art Sound Lounge” som ble presentert som messens fokus på lydkunst. Dette var noe jeg hadde litt forventninger til ettersom jeg tenker at et økt fokus på salg er det eneste interessante som kan skje innen lydkunstfeltet for tiden. Å se en kommersiell aktør som Art Basel gi seg i kast med lyden ville derfor kunne ha vært ganske interessant. Derfor var det litt skuffende at programmet i sin helhet bestod av at kunne gå rundt i botanisk hage med en mp3-spiller med en playlist med tittelen “Decked Out: A History of the Turntable” og med musikk av alt fra Thomas Edison via John Cage til Invisibl Skratch Piklz og Christian Marclay. Dette er jo ganske tradisjonelt og intetsigende Wire-materiale, men kanskje det gjøres mer interessant av at det kommer fra PS1-kurator og presenteres på en messe slik det gjør, det kan jo muligens føre til oppmerksomhet fra en del folk som ellers ikke ville ha hørt om dette. Men spørsmålet blir uansett hvordan dette kan bidra til at markedet røsker litt opp i lydkunstens litt for “prosjektbaserte” tilværelse.
Dette knytter seg også litt opp mot det Power snakker om over her, forskjellen på messene og biennalene og om hvordan feks Jorge Pardo-gulvet ikke ville ha funnet veien til en biennale i disse dager. Mitt spørsmål blir igjen hvilken rolle det egentlig spiller? Hvorfor er det mål at biennalene skal vise mer interessant kunst enn messene? Hvorfor er biennalene viktigere? Er det fordi de henvende seg til et “allment publikum” og fordi det er viktig at non-art professionals skal se bra kunst? Det mest interessante arbeidet jeg har sett på denne turen var uten tvil Urs Fischers etterhvert velkjente arbeid You på det private galleriet Gavin Brown’s Enterprise i New York. Fischer har fått gravd opp gulvet i galleriet og laget et krater. Utstillingen har fått ganske mye oppmerksomhet og visstnok også trukket et uvanlig stort publikum. I mine øyne er det mye viktigere at galleriene og deres daglige drift går bra enn at store, offentlige museer og publikumsevents overlever. Gavin Browns stand på messen (se over) var for meg helt uinteressant, men hvis det er salget av de tingene der som gjør det mulig for Fischer å få Brown med på idéer som “You”, så er det helt klart verdt det.
ABMB innebär egentligen inte MER fest än AB eller Venedigbiennalens/Istanbulbiennalens öppningsdagar. Det går ungefär på ett ut. I AB är festerna lika hårda, men färre bara. Här finns två, tre huvudfester att välja mellan varje dag och man vet var gratisspriten finns och var den inte finns. I Miami finns det fler fester att välja mellan varje dag och gratisspriten serveras på de flesta av festerna. Precis som i Venedig eller någon annan större biennal.
Kontexten på någon biennal brukar vara något svävande, något som ska täcka 200 konstnärsskap under ett paraply som “Think with your senses – Feel with your mind”. Ett tämligen urvattnat koncept som regel. Kontexten på en mässa är och förblir mammon – och det hymlas inte med det. Därmed blir det faktiskt mer legitimt att visa konst som inte har någon annan betydelse än att passa över soffan hemma. Jag irriterar mig alltså inte över att den sorts konst existerar i ett mässammanhang, men jag ser det direkt i en biennal där sådan konst liksom inte får finnas. Jag har under tiden i ABMB inte bara festat även om det kan se ut så, jag har för egen del upptäckt två nya konstnärsskap som jag kommer att följa med intresse, Hernan Bas och Tessa Farmer. Jag tror jag kommer att upptäcka fler ju noggrannare jag går igenom det material jag samlat på mig (ca 7 kg). Under Documenta för jämförelse upptäckte jag Tanaka Atsuko, en gammal konstnär som jag inte kände till något vidare, och fick upp ögonen för en konstnär som jag egentligen inte tycker är så bra men som hade ett riktigt bra verk – Artur Zmijewski. Jag fick inte med mig några nya konstnärer egentligen.
På Documenta irriterade jag mig enormt på mycket dålig konst och vad värre är, jag såg konst utställd på ett vanvettigt vis alldeles oavsett vad det var för konst eller vilket innehåll den hade. På ABMB tittade jag inte åt det hållet utan koncentrerade mig på att försöka hitta det jag tyckte om istället – det fanns säkert hur mycket konst som helst som jag skulle spy lika mycket på som på Documenta, om inte mer. Min approach är alltså helt annorlunda. På Documenta ställdes betydligt färre konstnärer ut än i ABMB, ja en bråkdel bara. Procentsatsen god konst var snäppet högre i ABMB trots allt eftersom Documenta var ett ovanligt stort hell-hole för konsten, men för argumentationens skull kan vi säga att den var densamma ungefär – men eftersom det var fler konstnärer och fler konstverk utställda i ABMB blir alltså möjligheterna för bra konstupplevelser större. Samtidigt blir själva antalet i sig något som gör att man har svårt att se träden som tidigare.
Eftersom kontexten av mammon är påtaglig och marknaden fortfarande är så pass stark finns här också möjligheter för att satsa på större och “omöjliga” projekt. Ett Jorge Pardo golv som visats i bild ovan hade gjort sig ovanligt väl i en biennalkontext (om temat kanske hade varit lite mer snävt dvs) men chanserna för att det skulle ha blivit nyproducerat till en biennal är ungefär lika med noll – man har helt enkelt inte budget till detta på en biennal. Enda sättet att producera fler än ett sådant verk till en biennal är att rucka på de etiska reglerna och skaffa hjälp från gallerier eller samlare. Det görs precis hela tiden visserligen, men det anses fult och görs i så liten skala som möjligt och döljs så gott det går och är man inte expert på området, känner till kanalerna och namnen blir man lätt bortkollrad på en biennal allt tro att det inte handlar om en ren och skär marknad i många fall.
I de olika avdelningarna på mässan (Art Kabinett, Art Nova, Art Perform, Art Video, Art Music, Art Supernova, Art Conversations, Art Salon etc) finns ett ambitiöst program. Tyvärr missade jag varje performance i Art Perform curaterad av Jens Hoffmann där kriterierna för performencens är att de inte skall få vara till salu – här är alltså kontexten ett “anti-mammon”. Men jag hade möjligheten om jag ville. Jag försökte kika lite extra i Art Kabinett – de 22 “mini-utställningarna” i båsen men då jag försökte tyckte jag inte att jag såg något. När jag tittar i programmet efteråt ser jag till exempel att jag helt missat Sean Snyder i Lisson Gallery med en video installation som låter bra eller Chris Burdens “solo-show” hos Krinzinger som jag gärna hade fluktat på. Jag hade också jäkligt gärna sett Haluk Akaces gigantiska installation bland de offentliga konstverken Art Projects, där han täckt en stor areal utomhus med blinkande lampor som en elektrisk matta. Bör ha varit hur snyggt som helst!
Art Nova är en sektion där gallerier söker till där de får möjlighet att presentera högst tre konstnärer på ett mer koncentrerat vis, och de som presenterar nya och yngre konstnärsskap premieras. Jag var inte lika övertygad i år som i fjor om sektionen som bestod av 58 gallerier, men möjligheterna för att få mer koncentrerad upplevelse av konsten i ett sådant bås är definitivt större än i ett överfyllt bås. I år prövade man också konceptet med Art Supernova som bestod av 20 gallerier som på något vis skulle presentera en grupputställning. Jag får känslan av att det inte funkade på grund av två saker: 1. varje gallerist vill fortfarande sälja SITT verk hellre än att göra något gemensamt med andra konkurrerande galleristegon 2. spacet de fått tilldelat var för litet och för lågt i tak och separerat från resten av mässan.
Jag gick inte i år till Art Video Lounge heller. Där brukar man som regel hitta något riktigt roligt, curator Michael Darling är också rätt duktig på att visa nya Amerikanska grejor. Jag hade gärna haft tid nog att gå dit i några timmar. Jag missade också att vara uppe med tuppen för att se Art Conversations – inte bara på grund av festande, men på grund av två saker 1. det var inte ett så övertygande program och 2. jag kommer att plocka upp gratisboken med samtliga transkriberingar från samtalen i Basel i juni. Men, jag fick med mig det mest spännande seminariet jag varit på sen… ja fan vet när. Det om konstkritik. Ärligt – jag brukar hata seminarier. Det är sällan det sägs något alls av intresse. Vad som är imponerande är att kontexten av mammon inte bara kan skapa ett sådant innehåll som ambitiösa dagliga seminarier med de mest spännande namnen utan också gör det. Det är här Sam Kellers impetus övertygar. (Det är för övrigt talande att han inte övergår till att starta ett eget galleri eller arbeta inom en kommerssiell värld utan blir direktör för ett lokalt museum i sitt hemland och får en i sammanhanget mycket modest lön.)
Jag plockade däremot upp Art Conversations boken med utskrifter från sommarens talks i AB. Jag hittar ett rätt kul samtal mellan Boris Groys, Emilia & Ilya Kabakov och Hans Ulrich Obrist. Jag hittar ett samtal om det publika/det privata om “The future of the museum: Pan-European Focus West” med bland annat Lars Nittve, Nicholas Serota, Peter Weibel, Hans Ulrich och Beatrix Ruf. Wow! Den ska jag sätta tänderna i och dissikera strax! Många av seminarierna handlar såklart om att samla, att aktivt samla och att producera konst, att vara filantropist och sådant som hör till samlandet som sådant. Men också om “Artist Production: Production, Co-Production, Overproduction”, ett samtal mellan Christian Boltanski, Martin Creed, Jimmie Durham och John Armleder. Jag är ingen stor fan av någon av dem, ja jag kan ibland kanske gilla lite John Armleder, men jag ser att det måste ha varit ett spännande samtal.
Jag kunde helt klart ha varit mer aktiv. Jag skulle fått större utdelning intellektuellt. Men utan att ha varit aktivt deltagande i varje sak – vilket är en omöjlighet i sig – så har jag fått med mig mer än vad jag förväntade mig i både intellektuell stimulans och nya intressanta konsntnärsskap i framtiden. Jag har också hållt mig uppdaterad på hur den senaste produktionen av konstnärer jag följer ser ut, såsom exempelvis Christian Jankowski, Christoph Büchel, John Bock, Melik Ohanian eller… ja, det är löjligt många där ute såklart. Och här finns de. Jag kommer förmodligen att åka dit nästa år igen – för att plocka upp gratisböcker, gå på stranden, titta på lite performance, skaka hand med roliga människor, partaja och framför allt bli inspirerad. För det blir jag när jag tittar på det material jag har med mig hem. Jag är helt enkelt nöjd som en katt, dränerad av champagne och glad över extravaganta och dekadenta minnen av mina extra-kurrikulära aktiviteter dessutom. Miewww.
viftene må være en hommage til Roman Signer, no?
Alle bilder fra ABMB
Nick Relph & Oliver Payne i Gavin Brown’s Enterprise’s booth.
Fra Klosterfelde boothen
John Bock hos Klosterfelde
Christian Jankowskis seneste prosjekt med bronse skulpturer av kjente menn over hele Miami. Her Che Guevara. Det fantes minst to til ute på messen.
Franz Ackermann i neugerriemschneiders booth.
Collins Avenue med Delano i bakgrunnen
Flow Art Fair i et hotell på Collins. Ikke noe å skrive hjem om.
Jeppe Heins offentliga konstverk placerade runt omkring Art Basel
Att förlägga mäss-cirkusen i en cirkus känns helt rätt såklart!
Och apropå cirkus – Erlends favorit på mässan, Terence Kohs sex-kuk-verk i Peres Projects blev såklart sålt för €210.000 ($307.000) till Phil och Shelley Aarons, fastighetsutvecklare från NYC.
LMT setter fingeren på noe sentralt, som jeg tenkte på flere ganger, nemlig at den eneste måten å overleve ABMB ser ut til å være at man er der på en type jobb som gjør at man må stå opp om morran og se representabel ut. Med mindre man er Power da, in which case det går helt fint å være ute til fem, så opp kl 09 for å se en privatsamling, et par satelittmesser og kanskje en diskusjon av noe slag. Er man der uten å skulle selge eller kjøpe noe, så føles kunsten raskt som en ganske ubetydelig bakcdrop.
På den annen side er Miami Beach et av de mest gudsjammerlig usiviliserte stedene jeg noen gang har vært, litt som Molde; det er ikke en by, men en liten kyststripe som det er havnet noen hus på. Og så leves livet der med en grotesk mangel på noe som helst kulturell kapital eller smak. Miami Beach er visstnok stedet der majoriteten av alle …Gone Wild-videoer spilles inn, og alle burde se dokumentaren Cocaine Cowboys om hvordan steder som Raleigh og Delano egentlig ble det de er i dag. I så måte er det kanskje Sam Kellers primære genistrek å legge Basel-avstikkeren nettopp hit. For kunstmesser ses jo ofte på som onde, corporate, sjelløse events som truer Den Sanne Store Kunsten, men i konteksten av Miami Beach så føles selve messen her omtrent som å overvære en seanse der nonner lærer barn å klappe kaniner. Klassisk slimming by contrast.
Billedet av Kempinas verk tok jeg fra Spencer Brownstones bås i Miami i fjor. Det verket han viste denne gangen i båset sitt brukte de samme komponentene men på annerledes måte. På Spencers hjemmeside finnes fler billeder fra andre lignende installasjoner.
Viftebildet viser miniversjonen av Flying Tape. I Contemporary Art Center i Vilnius i sommer så jeg en variant i et rom på kanskje 400 kvadratmeter. Ganske magisk og helt umulig å ta bilde av.
Det er et arbeid av Zilvinas Kempinas; vifter og videobånd (som svever). Du finner info og slikt på Spencer Brownstone, New York.
Underholdende lesning! Hva er det bildet av to vifter og en slags tråd imellom, Power?
åh, dette glemte jeg:
desverre har jeg ikke bildet, men en samler om forbi. Ville vise meg hvordan iPhone fungerer (så bra at jeg kjøpte en), og i det viste han meg et bilde fra hovedmessa:
en mann stod på kne fremfor et stort hvit og blått-stripete maleri. I hendene hadde han en delvis matchende hvit/blå sofa-pute. hans kone/kjæreste/forlovede/konsulent hadde tatt et skritt tilbake for å betrakte kombinasjonene pute-maleri. Visstnok hadde han et par bøker fra bokhylle med seg også som ble dratt frem like etterpå.
For å ikke nevne en av “våre” kunstnere som satt på flyet fra NY til Miami med en Hedgefund dude og hans kone, hun var samler. Hun hadde en kurator. Han forteller henne hva hun skal kjøpe – og hun kjøper det. Uten å se jpgs en gang.
Dette er et annet favorit(hat)tema hos meg: late samlere som ikke kommer til galleriene, men kjøper fra jpgs.
uansett. Det var, ifølge henne selv, no-names som “Gillick, (ikke-navngitt-leipzigmaler), atkin and Koh” som ble handlet. Hun reiste til Miami for å se kunsten hun hadde aquired….
jeg er i en rar del av kunstverdnen. Det er mye rart her, det er mye mer rare ting i den selgende/kjøpende delen av kunstverdnen – synes jeg – enn i den skrivende, skapende, utstillende delen av den….
vel, det er show i allefall…
,tm
Takk til Randi, Geir og PowerHammer om informasjon om Miami, det er bra å se at det er Mulig å være i Miami uten å jobbe livet av seg.
For meg var Miami:
-gjennomsnittlig 12 arbeid pr. dag. – min første interkontentinentale reise (og dermed første jetlag) – første opplevelse med sol på en tid av året jeg er vant med mørke – Første opplevelse med større private samlinger på nært hold (samlinger som ikke er til offentlig visning)
Jeg var i Miami on a Mission. Jeg skulle selge kunst. Min arbeidsgiver, Pierogi hadde bestemt seg for å gjenta suksessen fra i fjord; å bygge om et lagerhus for å stille ut kunst der i fem dager (forskjellen bestod i all hovedsak av flere kunstnere. Istede for å vise unge Bahamas kunstner Tavares Strachan´s The Distance Between What We Have And What We Want (The Artic Ice Project) (æEarly in March 2005, I made a seven-day trip to the Alaskan Arctic in search of a
frozen river. In a few days, I located a river under the Artic Circle where I began
the actualization of this project. One of the objectives was to make a square cut
into the river and pull out a portion of it in its frozen state. With the help of a
skilled team, I cut into the frozen river and pulled out a 4.5 ton portion, which was
stored in Alaska. This block of ice was shipped to Nassau, Bahamas for
exhibition in July 2006, an extremely hot summer month. It sat in a glass freezer,
which derived its power from a solar energy system. In effect, the power of the
sun kept this displaced remnant of the Arctic intact, stable, and on view in the
Caribbean. The block was exhibited in a temporary gallery site which was open
to public viewing. Following this exhibition I plan to maintain the ice in its frozen
state for further exhibitions.”“Tavares Strachan, 2006
æThe gist of the project is to actually bring the frozen north and the hot tropics into
contact, to demonstrate that they are contrasting halves of a single entity, and to
then utilize the heat and light energy of the South to maintain the exact opposite
condition of sub-zero temperatures. The first part of the project is about the
conceptual notion of ice and heat as the poles of our environment; the second
part is about the miracles of technology, which can use one extreme of
temperature to produce the other.” (Richard Benson: Dean, Yale University,
School of Art) – så selv om hovedvekten var lagt på Mark Lombardi og Leon Golub samt Hew Locke – to sistnevnte represtentert av henholdsvis Ronald Feldman Fine Art og Hales Gallery var det i stor grad en gruppeutstilling, ikke-kuratert-gruppeutstilling).
Så jeg landet 6pm 28 november. kl. 7.30 samme dag hadde jeg satt opp min første vegg. Det skulle bli flere, mange flere. Når jeg endelig kom meg ut av Wynwood, var det for å treffe crewet fra Norge samt for å endelig sove utenfor Wynwood. Jeg møtte Marius, Bjørn-Kowalski, Power, Randi, Erlend, en eller annen teater-produsent og en plagsom tysker som vistnok hadde fått livet i gave. Dette er den berømte Mojito og palme-kvelden.
Uansett, de var alle fulle, jeg var trøtt og jeg bestemte meg for å bevege meg mot utgangen. Jeg kom tilfeldigvis i prat med en Chicago gallerist fra NADA og en av samlerene hans. Vi begynte å snakke (penger, kjøp etc), og akkurat da det begynte å bli interessant dumpet hele norway-crewet ned på oss. En kort introduksjon fikk alle til å si hei til alle (inklusive Erlends mye omtalte Wittgenstein-kompis som jeg hadde ignorert frem tli da.. . ). Samtalen løste seg opp i ingneting. Noen ga meg en gratis drink, vi stod i en sirkel, jeg likte ikke drinken min, en kunstner (norsk) sa “så dropp den da”, noe jeg tok bokstavlig. Kunstneren ble våt på skoene, gjorde det klart at de var nye – og dyre – før han forsvant. No hard feelings håper jeg, men om det er det så kjøper jeg seff et par nye sko…
Iggy Pop. Jeg er ikke fan, har ingen plater, hell, jeg har ingen av låtene en gang – men konserten var jævlig bra. “if they are stepping on you, pushing you down in the dirt, at least you can say that you are down to earth.” (min parafrase).
Lutz kommer helt sikkert ikke til å skrive noe her – tviler på at han leser det en gang. Men. Han ble betalt for å fly til Miami å tilbringe en uke på et båt, gratis, med gratis alt. i tillegg kom han seg inn på et party ved å si at han var Sam Keller.
Anbefaling, om dere noen gang skal til Miami. Det er en restaurant jeg må anbefale, restauranten på Delano. BEstilling må skje noen uker i forveien, er dyr, men virkelig vært det.
Ellers er jeg imponert over antallet store private samlinger (seriøse) som finnes i Maimi, jeg var heldig nok til å besøke to av dem som ikke er offentliggjort på sammen måte som feks. Rubells…
Jeg kan heller ikke unnlate å kommentere på mitt favorit (hat) tema: Leipzigmaleri. Power har rett, det er mindre av det i år. Men, om man ser godt etter, har det aldri vært mye av det. Det har alltid bare vært et galleri på hovedmessa som reprensenterer Leipzigmaleri: Eigen/Art. De andere (Dogenhaus, Kleindienst) har aldri kommet inn på Art Basel. Kleindienst var i år på Pulse, dog. . .
Men det er noe med dette ene galleriets egenskap til å skape blest om kunstnerne sine så vel som salg som er, tror jeg, ulikt noe annet i kunstverdnen. Måten de er et lokalt (i tidligere øst-tyskland), men samtidig påstår at de skaper kunsthistorie, som er verdt noen tanker. Måten de gjør det, med nesten bare lokale kunstnere, og de alle har bare et annet galleri (valgt for det meste av eigen/art) som tilleggsrepresentererer dem. But, be aware, om noen vil ha en GOD leipzig maler, så gå til Casey Kaplan og se på Julia Schmidt. hun klarer på en måte som ingen andre malere fra leipzig å fange den intellektuelle siden ved maleri – og fremdeles ser det unektelig “leipzig” ut.
Desverre fikk jeg aldri sett noen av messene i Miami. Jeg var nok en av de veldig få som ikke fikk gjort dette – men desverre var kombinasjonen av arbeidsvoldum og sosial kalender noe som umuliggjorde dette. kanskje neste gang.
vel, det er sikkert mange ting som jeg har utelatt, glemt og fortrengt (som at jeg nesten skar av meg venstre tommel), men det kan heller være morsomme anektdoter som jeg kan fortelle til andre i en sosial setting senere.
salg? var bra. Et stort salg. Et utsatt møte, introduksjon til et par samlere som jeg tror kan bli viktig. møtte folk fra:
MoMa, DIA, Whitney og Manifesta samt ICI som jeg vil holde kontakten med samt nye kunstnere.
veldig få skribenter dog.
men slik er nok messer – desverre.
signing out,
lmt
Fra Raleigh festen omtalt tidligere som “awesome” – rett för noen av oss hoppet ut i bassenget ifört full throttle klär.
Ja, självfallet bör man kolla in artforum.com’s Scene & Herd sektion för bilder och information om allt det vi inte såg eller gjorde. Typ. Befarar att det kommer att komma minst en till uppdatering därifrån innan de övergår till normal diary.
En av Hammers favoritbloggar är en fotoblog av Kathy som jobbar på Deitch. Hon är kompis med Terence Koh och Dash Snow, och som bekant är ju ingen av dem kända för att vara speciellt pryda. Det avspeglas ganska brett på Kathernator, som bloggen heter och man kan finna den här: http://blog.myspace.com/index.cfm?fuseaction=blog.ListAll&friendID=5776338. Här hittar man såklart massa bilder från hennes tid i Miami.
Varje gång jag spottade Terence eller Kathy och hennes pojkvän och följeslagare Patrick brukade jag sätta armbågen i Hammer och han gav mig en mission: att fotografera honom tillsammans med Kathy & Patrick. Jag misslyckades. Jag lyckades dock i mojito-ruset få honom att imitera Terence i en av hans mer kända hump-bilder från Kathernator. Hurra! Den här bilden inkluderar till och med a wet spot!
HÄR är Pardo-golvet (verkade som om det inte funkade förra gången).
Såklart gjordes nya rekord. ver 43.000 besökare kom till ABMB’s 200 gallerier från 30 länder (850 sökte). Miami-gallerierna klagade över att de bara får färre och färre lokala gallerier med i startfältet, men de får skylla sig själva – de flesta är oerhört tacky! Men Emanuel Perrotin är alltid med, sålänge han inte tjyv-lånar ut sitt exhibitors-pass till storsamlaren Pinout som han gjorde ett år och därmed fick sitt straff: att utebli ett år från huvudmässan. Perrotin är egentligen ett paris-galleri, men som har blivit ett av Rubells lapdog-galleri så han öppnade helt enkelt en filial i Miami på samma gata som Rubells varulager/museum.
En av trenderna på årets mässa är att Leipzigmåleriet försvinner allt mer och mer (halleluja!) och att samlarna vill ha större och större verk. En privatsamlare köpte fem stora Eric Fischls (Scenes from the Late Paradise, 2006-7) som kräver en 13 meter lång vägg för $10 miljoner. Nämnda Büchels installation (som för övrigt tidigare var del av den installationen på Mass Moca som blev orsak till en legal dispyt mellan museum och konstnär) såldes till Flick samlingen för $250.000 och ska installeras på Hamburger Bahnhof.
Ett citat från en pressrelease passar därför bra in i sammanhanget från Jeffrey Deitch – mannen med båset som Hammer ogillade så starkt:
“This has been our most successful fair since we began exhibiting here in 2002. We have sold over 60 works and have rehung the booth every day.”
Jeffrey Deitch, owner, Deitch Projects, New York
Och neeej, det visades mer än bara traditionell konst i Miami. Bästa bås måste egentligen gå till neugerriemschneider som gjort ett fasansfullt bra bås som var curaterat efter det i sammanhanget oerhört passande temat Rococo. Bilden ovan visar golvet i montern, gjort av Jorge Pardo. Även om jag personligen har svårt för Jorge Pardo var golvet inget mindre än magnifikt. Ett sånt vill jag också ha i mitt bibliotek! Jorge Pardo visade ockaå en relativt stor utställning på MOCA i Miami kallad House med bara prylar från hans design-konst-arkitektur-produktion.
Två andra favoriter som jag är övertygad om att vi kommer att höra mer om är Zivilinas Kempinas som också visade i Spencer Brownstones bås på Miamimässan förra året och i Spencers Berlin-bås förra året. För att inte tala om i Marguiles’ varuhus förra året också. I samma bås fanns Tessa Farmer som vinner mitt största pris i år tror jag. Tessa kommer från Dublin men bor i London och är bara 29 år, men hennees mikroskopiska installationer och mobiler är bara grymma! Hon blandar döda insekter och skapar små figurer med hjälp av små ben, trärötter och insektsdelar. I verket hon visade på mässan var det små, små, pyttesmå skelett som slogs med insekterna runt omkring en djurskalle. Kostade bara $14.000 dollar och såldes snabbt. Det här är nog det verk jag själv skulle ha köpt!
Ett annat grymt verk (som även köptes av en vän av mig) av en svenske Johan Thurfjell är också riktigt jävla bra. Verket visas på bild ovan i svensk version.
Hehe… Champagne med vodka ÄR verkligen den officiella powerdrinken… Det känns en smula genant såhär i efterhand att ha bidragit till att ruinera en stackars konstnär genom att introducera min uppfunna dekadensens högborgsdrink. Kanske Powerhammer rent av är det äkta korrekta namnet på drinken?
Konst? JO! Nu såhär efteråt börjar det trilla in namn. Randi nämner ovan Hernan Bas på Rubells, och det var verkligen en toppenupplevelse. Alltså, Don och Mera Rubells är ett samlarpar som gjort sin förmögenhet via hotellverksamhet som de startade med pengar från Dons bror som tjänade grova pengar på det legendariska discot Studio 54 en gång i tiden. Don och Mera har även en son och en dotter som samlar på konst, samt en curator anställd att ta hand om konsten. De är allesamman superskickliga och jag lovar, det finns en hel hög med korkade samlare men Rubells tillhör inte dessa. Det finns få som är så dedikerade som dem!
En av anledningarna till att Miami var så bra att förlägga Baselmässan på var att det fanns så många bra samlare i krokarna. Marguiles, Rubells, Craig Robins (som äger fastighetsbolaget Aqua som äger typ allt i Design District) och inte minst drottningen Rosa de la Cruz är några av dem. Sam Keller krävde att samlarna skulle öppna upp sina hem och sina samlingar i sina warehouses till allmänheten under mässdagarna. Det var inte helt poppis till en början, det kom så många “intruders” – men sen visade det sig att vara ett genidrag. Samlarna fick en oerhörd status genom detta, inte minst hos andra samlare. Rosa de la Cruz och Craig Robins driver för närvarande Moore Space i tillägg, som just nu visar fransk samtida konst och inom 18 månader kommer Rosa att öppna ett eget museum i Design District ritat av John Marquette. I en kommentar säger hon “My only regret is that I did not begin this earlier”.
Hur som helst – utan samlarnas öppna hus skulle inte Miami vara lika mycket Miami. Och utan extremt proffsiga samlare som Rubells skulle det sannerligen inte vara speciellt superkul i Miami. Det är svårt att beskriva varför Hernan Basutställningen var så himla bra, jag är egentligen inget fan av den sortens måleri, men det var något med att det var så massivt och att man visade upp en bred aspekt av hans verksamhet som spänner över video och installation också som gjorde susen.
Dessuten, den der “ovehørt”-saken er so last year. Jeg er ganske sikker på at jeg gjorde det samme i teksten fra Frieze i Billedkunst i fjor. Men: jeg tenkte en stund på å gjøre det samme fra Miami. De eneste to jeg husker er imidlertid følgende:
“I am just a collector, how can I negotiate more than a five percent discount?”
“-That was when he was doing a residency there. – Your father must be so brilliant… – He’s a genius.”
Ok, let’s get this straight, as straight as I can spell it right now: den festen på Raleigh var awesome, ingen tvil. Det var den festen der, ja da, noen av oss, visstnok, hevdet vi var Daniel Birnbaum for å komme inn. Det var og den festen der en eller annen norsk arbeidsstipendkunstner brukte amex-gullkortet sitt til å betale 4x vodka+champagne-drinks som kom på totalt 150 bucks. Men for å betrygge stipendkomiteen kan jeg fortelle at nevnte gullkort for et par timer siden ble brukket i minst fire biter over greyhounds på en bar på Lower East Side.
Og Randi: “sammen med et par andre”…. vi vet alle hvem sine Chloe-bukser som var først uti den poolen.
Det var også den festen en viss norsk kunstkritiker bløffet seg inn ved å påstå han het Daniel Birnbaum.
Videre ble det observert samlere på hovedmessen som plukket ut kunst som passet til sofaputene, med putene under armen.
“The party of the Russians at the Raleigh is awesome.” fra Artworld salon.
Det er helt sant, det var en fantastisk fest, det er festen Power sammen med ett par andre hoppet i bassenget. Ved siden av alle de som hoppet uti uten klærne på. For ikke å tenke på alle de gratis drinkene i starten av festen som etter en stund ble byttet ut med drinker til 35 dollar, men da var alle så fulle at de ikke gadd bry seg med prisen på drinkene.
Nesten like bra som Erlends mottatte SMS: Artworld Salon
Utdraget av SMS’ene til Erlend og bildene til Geir sier alt: Art Basel Miami må forbys og Norsk Kulturråd eller hvem det er som finansierer kunstkritikk.no må trekke tilbake støtten til dette nettsted som sender unge friske norske kuratoraspiranter til det ondeste stedet i hele kunstverden, LOL!
Det var nok Frode.
her er noen bilder fra stranda ved Art Positions på Fredag. avaf!!
Den “Utlendinger overalt” som jeg nevnte tidligere er vel forresten Claire Fontaine, ikke Matias Faldbakken. Takk til Geir Haraldseth som minnet meg på dette i løpet av vår to minutters samtale på Artist’s Ball. Eller var det Frode Markhus som sa det på Raleigh?
Et utvalg inkomne tekstmeldinger fra messeperioden:
“Hvilken bar?”
“10:30 in the lobby for anyone who wants to join me at Rubbels.”
“Frokost?”
“På hjørnet av 14. Ok kaffe. Kan sitte ute.”
“Leif sitter her alt.”
“Våken? Skal du se kunst 10:30?”
“Apple store Lincoln Ave.”
“Lincoln Ave og Pennsylvania Ave. Starbucks venter der.”
“Champagne nå?”
“Kom til midten.”
“Møtes ved baren med sterk sprit om 20 min.”
“Brunch w me and R 12 if you are awake and sober.”
“Ja supert. Det klarer jeg fint. Ganske fint. Jeg er ikke god etter i går.”
“Vi er på Delano. Kom.”
“Fwd msg: Lapdance location: 15 Northeast 11th Street. Called Goldrush xo.”
“Våknet nå. Veldig sent.”
“Lina har lyst til å ses i kveld. Middag på Grilled Fish halv ni?”
“Det ble sent. Veldig sent. Seeeeeeeeent. Om en time tidligst.”
“Lincoln Starbuckeeroonies Hammertime?”
“Jeg er i taxi nå. Henter deg ved inngangen til botanisk hage.”
“Yeeeeeeeeah.”
“Was too busy shaking hands with Sam and drinking Tommy Lees booze. Next time son. Ho ho ho.”
“Jeg har funnet Marc J.”
“70% av herreklær.”
“Kommer til Dior.”
“Hvor ble det av deg? Endte du opp med å løpe til Marc?”
“Haha.”
“Wow weird party. But really good people. :) and soooo ooo ooo oo much champagne.”
“Happy times!”
“You in? Crazy fucking museum with cool stuff! And bird is asking for you!”
“Sa vi 9.30? Skal vi si 10?”
“Dersom atte atte. Så er vi så shore club. Du kommer inn med vip. Men vi håper du har det så bra at du ikke ønsker å komme.”
“Awesome times?”
“Vi skal gjøre vårt beste. Hvor er du?”
“Vi har vekking på 8, så ha din på 7. Har ikke nøkkel til ditt rom.”
“Hurra! Jeg er totalt vrak selv. Skal aldri røre champagne igjen. I dag er det mitt mantra. Jeg gjentar det gang på gang på gang.”
“Yes. Vi kan trenge litt søvn. Vi ser på film og sovner ganske snart. Kan vi ikke møtes til frokost?”
Hernan Bas
Andrew Grassie
Fint bilde av deg Erlend, men din venninne var ikke særlig fotogen.
Art Basel Miami beach er en farlig kombinasjon av kunst og poolparties. Det er lett å overdose på begge deler. De første dagene mens hodet fortsatt var nogenlunde klart og champagne glassene ikke ennå var så alt for høyt hevet kom iallefall jeg over noen kunstnere jeg virkelig likte.
På Ruebells private museum hadde de for anledningen en separatutstilling med Hernan Bass. Det er lenge siden jeg har blitt så entusiastisk glad over malerier, men når jeg nå blar gjennom katalogen hans vet jeg ikke om jeg helt forstår hvorfor jeg ble fullt så euforisk. Ikke klarte de par av hans malerier som var å se på hovedmessen helt å begrunne forelskelsen heller, men de har uansett en frodig følsomhet som gleder en tidligere maler. På Ruebells hadde de også en utstilling med europeisk samtidskunst som inkluderte ett par malerier av Bjarne Melgaard.
Ellers forelsket jeg meg også i en ganske annerledes maler, Andrew Grassie som var å se på hovedmessen i standen til Sperone Westwater, et NY galleri. Et bittelite temperamaleri av en foredragssal som i første øyekast kunne se ut som et foto, og med denne kunstneren falmer forelskelsen overhodet ikke av å bla gjennom hans katalogen i ettertid.
Ellers er min oppsummering av Art Basel Miami Beach at Baselmessen i Basel vel er et bedre sted for å se kunst, med alle sine sideprosjekter som Art Unlimited. Mens Miami er helt uslåelig når det gjelder festene, jeg har sjelden eller aldri festet så mye og så hardt. Igrunnen to gode grunner til heller å dra til Basel enn Miami, om man må velge.
Randi Th.
Hehe. Det bildet der er fra “Artists Ball” en fest på et bizarro-world gammelt kolonitid festpalass hvor spriten fløt og hvor det var veldig mye tvilsom performance ute og gikk. Mye sånn Woody Allen gjør parodi på Midsommernatts-Shakespeare eller Tryllefløyten. Veldig merkelig.
mere muffins!
har noen bilder fra messa og fester her
http://www.flickr.com/photos/thefuturistics/
ok, mest fester da, men det er som alle Hammer’ne skriver…..nettverk, fest, fyll.
Det foeles litt som om de mest interessante tingene om ABMB vil komme til aa sies naar verden har sluttet aa snurre saa jaevlig. Veeeeeeeeldig irriterende at jeg hadde klart aa booke meg fly videre idet den kritikk-debatten skulle vaere. Skriv mer om den, Power!!
Hammer, checking in fra Apple Store Soho, paa vei til 803 Greenwich St. Mmmm, muffin….
PowerHammer on the job
Fra fotografiene på hjemmesiden til Art Basel Miami Beach ser det ut til å være mye gammelt nytt som Andy Warhol, Donald Judd, Julian Opie, Kieth Haring, Thomas Struth og Dan Flavin.
Og utfra bloggene her kan det virke som om det ikke er så mye friskt å by på annet enn sol og alkohol (som selvsagt er god nok grunn til å dra). Jeg savner litt flere bilder av de unge og ukjente samt noen navn på kunstnere som kan komme til å bli synlige på kunstkartet i nær fremtid.
Ellers vil jeg gi Kudos til PowerHammer og de andre bidragsyterne her som gir oss som ikke får dratt en liten smakebit.
PS. jag saag en supernice utstallning igaar paa Wolfsonian tillsammans med min kara idol Christoph Buchel dar vi hade genomlidit Artforums middag. Han skulle vidare till LA Moca for att antligen genomdriva sitt projekt sedan 9 aar (stoppat av jobbiga landagare) med att grava ner en Boeing 747 i marken. I love Buchel.
EUREKA! Jag har just suttit paa ett intressant seminarie om kritik! Till och med Liam Gillick hade naagot intressant att saga! Bland annat paapekade han att digitaliseringen av konstkritik ar riktigt destruktivt. Och gud vad jag haaller med. Bloggen borde DO nu! Adrian Searle: “Believing you are writing out of authority is fascism.” David Hickey: “If you try to use your power as a critic, it is immediately gone.” Bliss comes in different ways, I suppose, men jag ar verkligen helt euforisk just nu. Ah vad jag behovde det dar, jag vaknade upp imorse med en melankolisk och inte saa bra magkansla – Hammer och resten av possen (som vid det har laget ar minst lika marinerade i champagne som jag sjalv) har rest vidare till New York och jag var inte paa saa bra humor som sagt i morse, men nu ar livet fardigt att lekas igen! Det enda jag vill ar att skriva ner och transkribera och gaa igenom vad som sades paa seminariet och sen forsoka gora naagot smart av det. Men istallet ska jag ta en brunch och sen gaa paa stranden, lite solstraalar paa min marinerade kropp ar det som kommer att gora susen paa min andra, skandinaviska, melankoli.
Hahahaha, veldig bra Jan! Og kudos for veldig bra tråd.
Tyvärr tycks jag inte komma över min ”blog-block”. Egentligen har jag hur mycket material som helst att skriva om så det är lite idiotiskt att jag ändå sitter här och tycker att jag inte tycker att jag har något alls att skriva om. Men ok.
Skillnaderna mellan Art Basel (AB) och Art Basel Miami Beach (ABMB) är ganska många även om det ju naturligtvis finns många likheter. Framför allt finns mer, bättre, större, roligare och coolare konst i Schweiz än i Miami. På ABMB finns visst konst, även om det blir svårt att se träden i skogen så att säga. Det finns till och med bra konst, men tyngdpunkten ligger mer på socialt nätverkande än något annat här. Tyvärr får jag låta meddela att jag varit extremt dålig själv på att nätverka, jag lyckas hela tiden bara träffa mina gamla goda vänner istället för att möta nya, och det jag kommer att komma ihåg bäst från den här resan är inte mina nya kontakter eller något konstrelaterat tror jag, utan festen på palatset med egen gondolparkering och badet med kläderna på i poolen på Raleigh Hotel (samma pool som Esther Williams en gång badade i) och badet helt utan kläder i havet efteråt. Rätt patetiskt faktiskt, men också roligt.
Men för de som står i båsen på mässan ser Miami-verkligheten dock helt annorlunda ut. De står 8 timmar varje dag på mässgolvet i sina obekväma, men snygga och propra, kläder och skor och har sitt bästa säljleende på läpparna och får dumma frågor från botox-collagen-silikon-pumpade människor. Kanske är det ännu värre: de får inga besökare alls på flera timmar, ett rysligt scenario som händer även den bäste. Sen ska de ta hand om sina kunder som bör få bli bjudna på schyssta middagar som oftast blir till sena backanaler. I bästa fall har de fått sälja mycket och känner sig euforiska nog att klara av att ta sig en svängom på dansgolvet efteråt eftersom det är just här man gör sina bästa affärer “ i andra inofficiella sammanhang. Det var därför kul att se både Tim Neuger från Neugerriemschneider (Berlin) och José Kuri från Kurimanzutto (Mexico City) svänga sina lurviga tillsammans med Sam Keller the man himself klockan 5 på morgonen med riktigt stora leenden på läpparna på Le Baron. Det finns bara en slutsats man kan dra av detta “ de har sålt slut. Jag får känslan av att den skakiga marknaden i USA kanske inte har affekterat konstvärlden i någon större grad i alla fall ännu.
I alla fall träffade jag flera glada och nöjda samlare igår, någon hade köpt en Franz West och en Mathias Faldbakken till sin samling och någon annan hade köpt ”lite smått och gott” för en god del över $300.000. Och jo visst, Art Newspapers daily edition för dagen påpekar med sina allra fetaste överskrift att ”Art market alive and kicking” och öppnar med ”Dealers report strong sales despite fears of economic downturn “ As Art Basel Miami Beach opened, the sub-prime lending saga weighed heavily on the minds of many dealers, who wondered whether the market could sustain the dizzying heights of the New York auctions in November. Three days into ABMB, many were ecstatic that the art market has apparently ignored the turmoil elsewhere and showed that it still has strength, depth and staying power.” Och artikeln slutar med æAs the weekend starts, several dealers were expecting even more sales as a new wave of visitors arrives from New York, where Wall Street volatility had kept some hedge-funders at their desks during the week.” Jag gissar att dansgolvet kommer att svänga även ikväll.
Skulpturen der er av Tim Noble & Sue Webster.
Sjekk for øvrig dette bildet av kukk-kunst, som tydeligvis er litt tilbake som sjanger:
Husker dessverre ikke verken hvem eller hva dette er, men mener at det var på Deitch Projects, som langt på vei har den kjipeste, mest smakløse av alle stands på årets messe. Noe jeg syns er litt trist, for Jeffrey Deitch er jo egentlig en kul fyr. Men det er tydelig at de tar messekonteksten for det den er og ikke gidder å late som de skal shoppe cred her, som etter min mening standen med Büchel kanskje er. Det og at jeg i motsetning til Power syns installasjonen hans er helt uinteressant. Power har på sin side liten forståelse for at jeg har fått det for meg at jeg har lyst på en Liam Gillick “Local Discussion Screen” og skrive doktorgraden min ved siden av.
noen bilder fra Christoph Büchel sin installasjon
Back in business! Det finns inget internet på hotellet och jag har varit alldeles för upptagen av att bara vara tillbaka i den här varpade konstbubblan igen att jag helt förträngt förmågan att ens tänka på att skriva något som helst. Allra minst att blogga. Jag har ingen som helst lust att blogga. Men nu gör jag det i alla fall, och eftersom jag fortfarande, fem i fyra på eftermiddagen, känner att jag nog fortfarande är onykter sen igår/inatt/imorse så tänker jag vara ännu mer besvärlig genom att vägra att skriva på norska. Det får bli svenska idag. Kan Tommy så väl jag typ. Plus att jag här pratar norska precis nästan hela tiden med det norska entouraget (som består av Herr Hammer såklart, Randi Thommessen, Bjørn-Kowalski Hansen och Marius Martinussen) så jag börjar sakna svenska språket.
Konstmänniskor är ett resande patrask. En cirkus. Konstmässor är extra stora cirkusar och Basel den största av dem. Att förlägga systermässan till Miami är bara genialiskt, alla Europeer och New Yorkare kan bara inte motstå frestelsen med kombinationen sol, bad, konst och sena nätter i en vecka i december. Ett ljus i mörkret liksom. Detta trots att Miami egentligen är den största cirkusen i sig själv. Men schwetizsk effektivitet parat med latino-Miami-hedonism är ett bra recept. Det är min fjärde gång och jag genomlider samma process varje gång – först en smula eufori sen, nästan omedelbart, en fullständig utmattning. Fast jag har lärt mig att hantera det genom att ignorera det. Champagne är också en bra kur såklart – och det finns det i överflöd.
Alright – Erlend har varit duktig och kommenterat konsten, kanske jag också skulle försöka vara lite duktig. Vid en första scanning av mässan är det ju inte så mycket som utmärker sig såklart, det är det aldrig. Men ett bås har fått mitt hjärta – det är Hauser & Wirth som har inte är ett vanligt bås utsn istället en hel installation av Christoph Büchel som består av hans “vanliga” estetik som mest påminner om en junkyard. Här har han installerat en skådeplats för amerikanska dagisbarn som också är ett all american voting booth för samma dagisbarn. Det är väl inte helt enkelt att beskriva verket så jag ska ta lite bilder och sen försöka se om jag klarar att lägga upp dem här sen, men verket passar ju rätt bra här i Miami med tanke på att det var här som de berömda, infantiliserade, rösterna i Bush-Gore-valet tippade över till Bush’s fördel.
Annars ber jag till gud att om jag hamnar på den lilla franska clubben Le Baron igen, att jag inte hamnar vid ett bord med brutala literflaskor av vodka på bordet som jag gjort två nätter i rad.
Den nye direktørtrioen må også ta stilling til om de vil fornye kontrakten i Miami. De kan i alle fall true med å flytte Art Basel til en annen by for å få bedre betingelser.
Desember i Miami er kanskje grunn nok til å holde messen her nede.
Et dypp i atlanterhavet og t-skjortevær holder lenge.
Det var få spennende prosjekter på ABMB, både inne i hallen og ute på stranda.
Gleder meg til Assume Vivid Astro Focus på Fredag. Ellers er Pardo utstillingne på MOCA verdt å få med seg.
Dag 1 + 2
Flyet fra Paris- Miami var trolig noe sånn som 50% art professionals, og allerede før Immigrations på Miami International Airport begynte VIP-kortene å flagre. Utover kvelden fortsatte eventyrene på et poolside releaseparty for nytt nummer av enten People eller Paper magazine. Etter en overpriset og ikke så god Seabreeze viste deg seg at det magiske ordet var Mojito ettersom svaret man da mottok var “it’s on the house.” Derfra var veien kort til svært uoversiktlige samtaler om den sene Wittgenstein og klatring i palmetrær.
Media-tilstelningen onsdag morgen var mest minneverdig på grunn av at direktør Sam Keller ble tildelt en flott medalje og at en lokalpolitiker, eller muligens et lokalt styremedlem i ABMB erklærte at 5. desember fra nå av vil være kjent som “Sam Keller Day” i Miami. En messedirektør som holder åpningstale med en gullmedalje rundt halsen er ikke noe man ser hver dag, og Kellers allerede litt gutteaktige fremtoning ble forsterket til nydelig effekt.
Etter å ha fått med meg ca. halve hovedmessen, stiller jeg meg kanskje noe tvilende til Miami Heralds påstand i dag om at messen inneholder “the freshest art in years” men noen fine ting finnes jo. Herald melder også om mindre salg på åpningsdagen i år enn i fjor, men forklarer imidlertid dette med den lave dollarkursen som gjør at amerikanske samlere er mer tilbakeholdne med å kjøpe fra europeiske gallerier der prisene er i Euro.
Høydepunktet så langt er kanskje Terence Koh på Peres Projects, en stor installasjon bestående av noe sånn som hundre fotografier der Koh blir seksuelt traktert på ulike måter i et merkelig sort rom som ser ut som det er laget av stearin, kombinert med et par skulpturelle arbeider med masse speil.
På Art Positions, som for det meste var veldig skuffende, med gjennomgående dårlige arbeider og slapp montering i containerne var det soleklare høydepunktet overraskende nok en lydinstallasjon. London-galleriet Kate MacGarry viser et arbeid av Iain Forsyth og Jane Pollard som egentlig er det eneste som har klart å gjøre containeren til noe annet enn en container. Man ledes gjennom en sort gang av lydisolerende polstring inn til et lite klaustrofobisk rom hvor en retro-futuristisk maskin lyser og blinker mens lyden består av et nesten parodisk vakkert strykerarrangement signert Jason Pierce fra Spiritualized. I Standard-containeren var det artig å overhøre stadig mer frustrerte samlere etter hvert som Furnesvik gang på gang måtte fortelle at arbeider var solgt.
Ellers viser Matias Faldbakken et svart tape-arbeid og lysinstallasjonen “Utlendinger overalt” på Reena Spaulings fra New York, hvor også Claire Fontaine viser et arbeid som består av et knippe merkelige souvenirer fra Oslo. Til slutt hadde jeg en liten epiphany inne på standen til Lisson Gallery, da det plutselig slo meg at det er lite som irriterer meg i like stor grad som de evinnelige ansiktsballene til Tony Oursler.