Det mest slående med Samhället utan egenskaper är hur konsekvent den motsätter sig varje tendens att idealisera de områden som den väljer att tematisera: konstens politiska möjligheter i nuet, förmågan att tänka en annan framtid som kännetecknande för de politiska rörelserna ur det förflutna, föreställningen om barnets spontanitet och lek som verktyg i blottläggandet av civilisationens lögner. Här finns en befriande ovilja att skapa debatt, eller, överhuvudtaget, göda förhoppningen om konstens möjlighet att bryta in i livets omedelbara skeende. Curatorn, Lars Bang Larsen, går så långt som att avsäga sig både «nostalgin och hoppet» som «kompensation för en oviss framtid», och det på ett sätt som verkligen fångar känslan av sorg som del av dagens politiska verklighet, av tidsandan.
Man kan naturligtvis fråga sig vilka möjligheter som finns kvar för en konst som berövas det sista fröet av framtidsskapande kraft, av oskuld och hoppfullhet, som berättigar en fortsatt verkan i nuet. Men Bang Larsens ambition handlar om att befria tanken från det förflutnas kulturella myter och politiska drömmerier, och hejda impulsen att projicera våra begär mot framtiden, för att istället rikta en avklädd och öppen blick mot «den frihet som existerar i och bortom det nuvarande samhället». Vad utställningen tar fasta på, mer specifikt, är den sfär som ofta sägs bära det sista spåren av utopins löftesglans: barnets värld, och leken, som här ska utforskas som metod för att «tänka historien och framtiden.»
Utställningen tar sin början i Palle Nielsens Modellen. En modell för ett kvalitativt samhälle på Moderna Museet 1968, som presenteras genom en inramad version av Sture Johannessons välkända utställningsaffisch baserad på den svenska flaggan, samt två små monitorer med dokumentation av projektet i form av bildspel. Detta sätt att ställa ut Modellen upprättar ett avstånd till det som dokumenten visar, och det blir genast uppenbart att det inte handlar om att på något plan rekonstruera, eller reaktivera, Nielsens projekt, utan om att ta fasta på dess singularitet som historisk händelse. De lekande barnen på bilderna får representera något förlorat, något som vi idag bara kan närma oss som lämningar efter ett sätt att tänka och handla som inte längre är möjligt utifrån den position som bilderna betraktas från, här och nu.
Samhället utan egenskaper ingår i ett projekt med seminarier och utställningar initierat tillsammans med Maria Lind, och själv har Bang Larsen tidigare skrivit The Model: A Model for a Qualitative Society, 1968, som utgavs 2010 av MACBA i Barcelona. Då utställningen saknar katalog utöver ett häfte med pedagogiska texter, så kan det vara värt att dröja vid denna bok, som bland annat argumenterar för att Modellen inte var «ett försök att transformera arbete till lek, vilket var hur tänkare vid tiden, som Marcuse, föreställde sig det estetiskas subversiva potential. Snarare handlade det om transformationen av lek till arbete.» Enligt Bang Larsen var Modellen inget utopiskt projekt som postulerade leken som modell för arbetet, enligt den tradition som går tillbaka till det tidiga 1800-talet och Charles Fourier, utan bör snarare förstås som ett försök att bryta ner motsättningen mellan arbete och lek som fundament för den moderna samhällsproduktionen, liksom för de politiska projekt som ville överskrida denna ordning och inrätta en annan framtid.
Det är alltså polariteten mellan den vuxnes värld och barnets, «mellan konst och anti-konst, idealism och pragmatism», som intresserar Bang Larsen, snarare än Modellen som en möjlighet att destillera vad som skulle vara lekens essens. Ett sätt att förstå Samhället utan egenskaper är då som ett försök att återbesöka detta tillstånd av ohöljd polaritet, och öppna upp samtiden mot den lekens «råa energi» och «icke-kartlagda potential» som kom till uttryck i Modellen. Med andra ord: om arbete-som-lek blivit paradigmet för dagens kreativa arbetsplatser, så skulle leken-som-arbete representera ett mer radikalt ifrågasättande av den logik som möjliggör ett exploaterande av leken i den kapitalistiska produktionens och lönearbetets namn. Men hur fungerar en sådan teori i praktiken, på det rumsliga montagets nivå?
Det första som kan noteras är att de utställda verken inte rymmer särskilt mycket av lek och lekfullhet i konventionell mening (i form av konst med en självmedvetet anarkistisk eller frigjord prägel), och att även representationer av lek, liksom av barn, är förhållandevis sparsmakat förekommande. Verken är schematiskt disponerade i rummet på ett sätt som undviker diagonala linjer, och motverkar spontana och livaktiga rörelser, till förmån för ett mer systematiskt vandrande och tittande på objekt, och serier av objekt, på väggar och i vitriner. Att bli denna utställnings lekkamrat förutsätter, kort sagt, en beredvillighet att sätta sitt lekfulla sinnelag i arbete.
Utställningens enda byggda element är en kub mitt i rummet, som innehåller en storskalig projektion av Sharon Lockharts videoverk Podwórka (Gårdsplan) från 2009. Filmen är inspelad i den polska staden Łódź, och visar barn i olika åldrar som leker genom att klänga i metallarmaturer, cykla i vattenpölar, blanda lera, klättra på tak osv. Om Modellen är utställningens startpunkt, så befinner vi oss här i dess epicentrum, som, å ena sidan, ger en bild av «samhället utan egenskaper» där det post-socialistiska stadsrummets avsaknad av specifika kvaliteter metonymiskt åkallar oförmågan att drömma och tänka framtiden. Å andra sidan blir vi uppmärksammade på barnens förmåga att använda de möjligheter som finns också i de mest utarmade miljöer, och hur de utforskar kroppens och det sociala samspelets gränser i ett lekande oberoende av tid och rum. Det vill säga: barnen behöver varken en ändamålsenlig plats eller en idé om framtiden för att nå friheten i leken.
Med denna dubbla optik kan man, för resonemangets skull, dela upp utställningens övriga verk i dels dokumentbaserade arbeten som skildrar skeenden utanför utställningens ramar, och dels mer abstrakta eller självbespeglande verk, som arbetar med rent formella operationer eller gester, och öppnar för ett spekulativt tänkande som inte på något enkelt sätt låter sig avkodas i termer av en specifik ändamålsenlighet. Exempel på det förra skulle vara Sture Johannesson projekt Ett snitt i skrevet, som undersöker den svenska eugenikens och tvångssteriliseringens ljusskygga historia i form av brev, historisk litteratur och andra dokument placerade i en vitrin. Men också hans och Charlotte Johannessons famösa hyllningsutställning till Ulrike Meinhof, som censurerades på Kulturhuset i Stockholm 1976, och som här rekonstrueras med de affischer och textila verk som ingick i den ursprungliga presentationen, samt kompletterande material i form av pressklipp, dokumentationsbilder osv.
Här måste också nämnas Joanna Lombards diabildsinstallation Ljusbacken (2007/2013), som utgår från hennes egen uppväxt i ett kollektiv i Norrland på 70-talet. Oroväckande interiörbilder ställs mot texter som redogör för händelser i de olika rummen, minnen av allt från självmordsförsök till gruppsex och annat som man gärna hade låtit ett barn förskonas från. Tillsammans ger dess verk en mörk bild av barnet som historiskt subjekt i den moderna, västerländska, välfärdsstaten, som står i kontrast till Nielsens idéer, men som framförallt erbjuder en kompletterande bild av den politisering av barndomen som möjliggör, eller nödvändiggör, en instrumentalisering av denna sfär i den ljusnande framtidens namn. Johannessons främsta måltavla i detta avseende är naturligtvis den repressiva efterkrigsstaten, medan Lombard står för utställningens tydligaste kritik av den motkulturella rörelsens utopiska politik och dröm om att återvända till barnets oskuldsfulla ursprungstillvaro.
Exempel på den andra typen av, formellt orienterade, verk är Sören Andreasens serie om 10 abstrakta linoleumsnitt, Bilder av en framtid som vänt sig mot sig själv (2010), samt väggmålningen Frihetens stil (2013), liksom Xabier Salaberrias svarta metallobjekt föreställande det uppförstorade huvudet på en hammare (Hammare, 2013). Den förra får i utställningen utgöra pendang till Achizooms Non-Stop City Diagram från 1968–1974, och vill få oss att fundera över konsten att göra sig en bild av framtiden, medan den senare framförallt utmärker sig genom sin status som singulärt objekt, och sina associationer till det fysiska byggandet av en värld av nya möjligheter. Genom att indirekt åberopa den förlaga (tryckklichén, gjutformen) som föregår objektet, och på en gång aktualiseras och görs överflödig i dess realisering, så öppnar dessa verk också för en kritik av modellen som kunskapsform.
Denna problematik handlar, i korthet, om att modellen i sitt mest visionära tillstånd osynliggör historiens förlaga, och därmed löper än större risk att reproducera existerande normer och hierarkier. Vilket innebär att oförmågan att drömma och tänka framtiden, paradoxalt nog, kan sägas öppna upp nuets horisont mot det som ännu inte kan omfattas av tanken. Men ett sådant öppnande av friheten i det redan existerande förutsätter inte bara ett övergivande av hoppet och framtiden, utan också, naturligt nog, förmågan att konstruera modeller som motbilder till det som existerar i nuet. Därav betydelsen att utforska modellens specifika temporalitet som tema för konsten. Och därav intresset för barnets förmåga att närma sig tillvaron utan begrepp, genom leken.
Innebär det att utställningen själv utgör en sådan en motbild mot det som är för handen? Tvärtom, tycks det mig. Giorgio Agamben definierar den samtida som den som förmår «fixera blicken på sin tid för att förnimma dess mörker», och Bang Larsens tes att det är barnet som mer än någon annan förkroppsligar samtidens allra dunklaste vrå i nuet förefaller helt riktig. Denna känsla av att få «sin tids fackla av mörker rakt i ansiktet» blir som mest påtaglig i Ane Hjort Guttus intervjufilm Frihet forutsatter att noen er fri (2012), där vi får följa en 8-årig pojke med stark ovilja att anpassa sig efter skolans regler. Denne Bartleby i miniatyr ger en förbluffande klarsynt analys av gränserna för sin frihet, och tecknar samtidigt en skrämmande bild av vår tid: institutionaliseringen och det välmenande förtrycket, återförandet av strukturella problem på individen, samt, inte minst, den krypande känslan att barnen har gjorts till historiens fångar för att de vuxna bättre ska svara mot idealet om ett gränslöst lekande i nuet.
Samhället utan egenskaper är inte invändningsfri, och skulle kunna kritiseras både för sin brist på teoretiska begrepp för centrala kategorier (leken, friheten osv.), och för sin tendens mot en defaistisk och konsensuell politik. Ändå uppfattar jag den som en övertygande bild av dagens situation, som genom utställningens form blir möjlig att närma sig på flera nivåer, från en direkt samhällskritik till ett mer spekulativt tänkande. Framförallt är den ett argument för det kritiska tänkandet som historiskt projekt, för en blick som inte skyggar för vare sig samtidens eller historiens mörker, vilket är välkommet idag när föreställningen om kritik görs till historielös fetisch och föremål för nyromantiska och peudometafysiska projektioner, från både sidor av det politiska spektret. Därmed förmedlas en känsla av paradoxal hoppfullhet, och en aning att det trots allt är möjligt att åstadkomma en hel del med de verktyg som är för handen.
