För snart 10 år sedan bjöd en designhögskola in konstmänniskor för att inviga studenterna i samtidskonst. En eftermiddag var. Jag var den sista och fick efteråt av en förvånad arrangör höra att vi alla hade tagit upp Björn Kjelltoft. Han är verkligen inte institutionernas och curatorernas favorit – han syns aldrig i sådana sammanhang. Sedan ett tag tillbaka har han en gallerist, men annars gör han mest små aviga framträdanden. Som nu då han ställer ut Art Studies at Moderna Museet mellan hissen och toaletterna utanför restaurangen Freyja + Söder i Stockholm.
Utställningen består av ett antal tavlor fyllda av material: teckningar, dokumentära foton, email-utskrifter – lite merch, förstås: en badrumsmatta med en teckning av Duchamps Fontän (1917) och texten Voulez-vous, Marcel? I den första tavlan finns kärnan i två bilder placerade kant i kant. Till vänster Kjelltofts mest omtalade verk, en fotodokumentation av när han som konststudent 1999 gick till Moderna museet och pissade i Duchamps pissoar. Den finns även som tapet i andra änden av utställningen. Till höger, ett foto från samma rum nu i höstas, där man ser Kjelltoft stå och knega som frilansande utställningsteckniker. Något senare under hösten fick Kjelltoft veta att han inte längre får arbeta på Moderna eftersom han hade blivit klassad som «säkerhetsrisk».
Fullkomligt obegripligt måste det ha varit för honom, som saknar både våldskapital och extremistiska böjelser. Moderna ville inte berätta vad de grundade säkerhetsbedömningen på. Det kan väl inte gärna handla om det 26 år gamla verket?
Genom utställningen kan man följa korrespondensen, som börjar med att den säkerhetsansvarige tillstår att det har med den där gamla aktiveringen av Duchamps verk att göra. Det borde väl ändå vara preskriberat, och var egentligen ett ganska oskyldigt tilltag. Som alla konststudenter på den tiden gnuggades Kjelltoft i Duchampvetande morgon, middag och kväll. Samtidigt tyckte han sig inte alls kunna se kraften i det där verket, har han skrivit. Som hypotes utvecklade han tanken att det nog hade skett en «institutionell omstöpning» som gjort Fontän till en relik och en helig gral på ett museum, en förändring som nästan kunde jämställas med konstvandalism. Så för att verkligen kunna erfara verket i sin provokativa kraft gick han dit och urinerade lite. En mycket seriös student och ett föredöme för alla konstkritiker, kan man tycka.
Den säkerhetsansvariges formuleringskonst, som finns med i utställningen, låter som en utgjutelse av grotesk sekretess och paranoia: «Ur museets perspektiv är det fler […] eventuella risker som framstår än vad som nödvändigtvis framträder omedelbart». Risker förstår jag, «eventuella risker» förefaller mig däremot vara ett något abstrakt objekt, som dessutom framstår med fördröjning… Kanske är de rädda att han ska olla en Brancusi och därigenom höja försäkringskostnaderna.
Det hela blir än mer besynnerligt när man får ta del av äldre dokument. Moderna tog först kontakt med Konstfacks rektor och hotade med polisanmälan för vandalism – sånt där måste man få tillstånd för att göra. Precis som Duchamps verk refuserades, gjorde Kjelltofts det. Därpå förbjöd de skolan att visa verket på Kjelltofts examensutställning. Men de kom också fram till att händelsen aldrig hade ägt rum, och påstod av Kjelltoft bara hade hittat på.
Det är ganska komplext, alltihopa. På en nivå rör den museets personalpolitik. Den fackliga tidningen Magasin K har i vinter publicerat tre längre artiklar om vantrivseln som ledningen med sitt skräckvälde sprider. Och det är ju i deras åtgärder mot Kjelltoft som utställningen tar sin början.
På en annan nivå handlar utställningen om ett statligt museum som försökte omintetgöra en ung konstnärs verk och censurera en statlig utbildningsanstalt – och som 26 år senare hindrar honom från att få brödjobb på grund av någonting som enligt dem aldrig har hänt. Det är en skildring av en konstinstitution av gammeltestamentligt slag, med allmakt, godtycke och hämdlystnad.
På ytterligare en nivå handlar det om museets relation till konstverk, kanske den institutionella makten över verkidentiteten. I Kjelltofts underbart barnsliga teckningar turneras tankar om vad som hänt och huruvida hans verk faktiskt ägde rum eller inte. Det är en aspekt som han under utställningens gång har drivit vidare på Instagram på ett sätt som gör hans flöde till en extern del av verket. Kanske hade Moderna rätt i att det inte hade hänt. Det är ju inte ett verk av Duchamp som han pissade i, eftersom somliga hävdar att det var baronessan Elsa von Freytag-Loringhoven, som gjort verket som felaktigt tillskrivs Duchamp. Vad betyder det att ha pissat i en kvinnlig dadists verk? Som ju dessutom är en kopia gjord av Ulf Linde. Tankarna går till andra kopior på museet, Warhols Brilloboxar. Ska ett museum vara en produktionsplats för kopior?
I en av Kjelltofts teckningar ser vi hur alla kopior av Fontän har kopplats samman av en rörmokare. Pisset sprider sig nog till dem alla.
