Konstvärlden sägs handla om att skapa exklusivitet. Den från Konstakademin i Wien nyligen utexaminerade Victor Leo Alamiro Lizana gör motsatsen när han i sin första svenska soloutställning Skogås forever framträder som representant för majoritetssamhället, som förortsbo och arbetarklass. Han använder sig inte av ny teknologi, utan precis som alla andra har gjort så målar han med vattenfärger.
Blicken i de enskilda akvarellerna känns riktad genom ett regnsuddigt fönster mot grönområden utan djup i förorten och fantasin. Ibland vänder den sig inåt mot önskningar eller fantasier och minnesbilder av ansikten och hundar och värmeverket i Skogås. Ett bildflöde genom förortens mentala tillstånd av tom tid och frihet till intet. Utsiktslöshetens vy.
Bilderna har sorterats färgmässigt och satts samman till stora collage som får en att associera till lapptäcken, trasmattor och Minecraft. Dessutom är de hängda på ett sätt som ger ett intryck av offentlig plats. De drar sig in mot hörnen av rummen, eller håller sig tätt till dörrarna, som sällskap i liknande kläder som sluter sig från omgivningen. I ansiktshöjd har glasade akvareller hängts i rad ovanpå collagen, och spanar ut mot rummet som reflekteras i dem. Hängningen utstrålar en annan socialitet än den man oftast stöter på i ett konstrum. Det är folkligt som fan, faktiskt. Publiken verkar varken bortkommen eller hemma, och kommenterar verken på samma sätt som graffiti eller reklam i tunnelbanan. När jag går därifrån hör jag någon tipsa om utställningen med orden «bra surr därinne».
Tre små skulptur står på golvet. En ängel gjord med inspiration från ett offentligt verk på en plats i området där en kille blev mördad förra året. Blandningen av mentalt och offentligt rum får ytterligare en dimension av att de andra två skulpturerna representerar Minecraft-harar, vilket för in spelvärlden i rummet. Det temat turneras i ett kollage, inspirerat av ett verk av Sven X-et Erixon i kommunhuset, en «naivistisk socialrealistisk» målning «om folket här i bygden och dess utmaningar». På ett ställe finns en bild av en tonåring som spelar onlinespel, precis bredvid en av ett gäng yngre tonåringar, och under dem, en avmålad pressbild på en ung kille som vid en rutinkoll visade sig ha ett maskingevär under jackan, hängande i ett skosnöre runt halsen.
De gör samma sak, kidsen, hör jag någon säga, men de som inte har pengar eller inte kan vara hemma gör det i verkligheten. Kassa livsutsikter i bägge fallen: stänga in sig på nätet eller vara ute och härja – och i slutändan, fyllde någon i, är det Wallenberg som får alla pengarna. Majoriteten har talat. Det är bara att återvända till det mentala rummet, fucking akvarellmåleri.
