Samtida måleri förstås ibland mindre som ett autonomt objekt än som ett spår av konstnärens sociala och intellektuella liv. I början av 2010-talet hävdade till exempel kritiker som Diedrich Diederichsen och Isabelle Graw, på olika sätt, att dess värde ligger i hur övertygande det pekar mot konstnärens nätverk, vanor och arbetsformer. Marie Karlbergs utställning på Issues i Stockholm tar denna logik nästan bokstavligt.
Utställningen, med titeln Som ett hänglås, består av en svit om tio visitkort målade i akryl på duk i en skala på ungefär 10:1. Tavlorna är utförda med ett minimum av måleriska effekter, och varje verk är titulerat med förnamnet på den person som gav Karlberg kortet. Utblicken är global, men New York, Berlin och Köln dominerar: John (Reena Spaulings, alla verk 2026), Tobi (Amant), Filippo (Galerie Buchholz) och Yilmaz (Museum Ludwig).
Här finns även Katarina (det konstnärsdrivna galleriet Antics i Stockholm) och Marie, som bär stämpeln Beau Travail, galleriet Karlberg grundade 2024. Issues lilla butikslokal fylls ut av Cirkulation, Rörelse, Utbyte, en readymade-skulptur i form av ett löpband som även fungerar som scen för en serie monologer framförda av personer ur konstnärens krets.
Monologerna pekar på Karlbergs praktik som performancekonstnär, vilken i sin tur erbjuder en meningsfull inramning för utställningen. Om en målning, som den idealiska vara den är, metonymiskt kan ersätta sin skapare, så tenderar performancekonstnärer att bli varor själva. I detta avseende utför Karlbergs målningar en nödvändig förskjutning. Ett visitkort är dock främst ett representativt instrument; likt en målning speglar det individen vars namn det bär. Kortet signalerar också en möjlig transaktion, att en ekonomisk aktivitet potentiellt kan äga rum.
Ur detta perspektiv tar Karlbergs utställning fasta på måleriet som ett «framgångsmedium», som Graw uttrycker det. Det vill säga, som rekvisita för självmarknadsföring och branding, ett redskap som lovar vidare rörelse, cirkulation och utbyte. På detta vis fungerar målningarna som index, men utan metafysik – tecken på ett liv vars vitalitet mäts främst utifrån prestigen i dess professionella nätverk. Som bevis räcker det att läsa första raden i galleritexten, skriven av ingen mindre än Daniel Birnbaum: «Marie Karlberg är en viktig person.»
Formuleringen är förstås ironiskt – särskilt med tanke på Karlbergs tidigare verk som A Woman for Sale (2012) och I’m Just a Symptom of Moral Decay (2025). Hennes avsikt är inte att kommentera måleriets otyglade återkomst, utan den värdedynamik som upprätthåller det. Utställningen återupprepar fantasin om framgång i det globala konstlivet, samtidigt som den tar fasta på hur dess gränsdragningar (hänglåset i titeln) bygger mindre på sedvanliga uteslutningar baserade på kön, hudfärg och klass, än på ett slags desperat provinsialism. Som Birnbaum återigen bekräftar: «Dessa visitkort kan inte tillhöra en nobody.»
Karlberg har gjort mycket för att återuppliva Stockholms konstnärsdrivna scen och stärka dess internationella glans. Huruvida hennes målningar får relevans bortom den lokala kontexten känns minst sagt osäkert. Jag misstänker att de för individer som John, Tobi, Filippo och Yilmaz – kanske till och med för Diedrich och Isabel – erbjuder alltför lite, alltför sent.
Översatt från engelska.