Det är en lugn och trevlig stämning i Ethan Hayes-Chutes fiktiva flyttfirma på Lilith Performace Studio i Malmö. Jag uppmanats att hålla mig till det gula strecket, och inte interagera med skådespelarna: «tänk på det som en film». Jag går rakt in i en handling, där det stundtals inte händer så mycket. Linjen på golvet går mellan de olika rummen: pentry, lastdocka, toalett, kontor och vardagsrum. Firman har dussintalet anställda som alla är klädda i röda arbetskläder med små kepsar. I ett hörn spelar några av dem kort, i ett sidorum ansar någon krukväxter.
Den inbodda arbetsplatsen ser ut att vara inredd med sådant som blivit över när människor har flyttat: gulnade vykort, prydnadsfigurer, slitna arbetsbänkar, gamla datorer, pärmar och generiska böcker på svenska och engelska, som FASS från 1981. I fikarummet känner jag igen ett paket med amerikanska flingor som jag brukade äta som barn. Allt känns daterat, utan att handla om ett specifikt årtionde.
Effekten är inte helt olik en Wes Anderson-film, fast fulare. Vid stämpelklockorna hänger en lista där man kan anmäla sig till en campingresa, och gamla kartor uppsatta på anslagstavlor påminner om Anderssons fetischisering av barndomens mystiska objekt och ritualer. Hayes-Chutes har tidigare arbetat med installationer i en amerikansk stug- eller garagesestetik, präglade av furu och verktyg. Det handlar om att återta en manligt kodad miljö, koppla den till uppriktiga frågor om hållbar livsstil och gemenskap och visa att kroppsarbete är möjligt på trevligare villkor.
Då och då ropas positiva budskap upp i knastriga högtalare. När det ringer en klocka som anger att det är dags för lyftövningar trängs jag med andra besökare framför vardagsrummet. Den som har varit i verket en stund vet vilka uppträdanden som är mest sevärda, som denna farsartade dans där fyra personer tränar på att lyfta ett bord under tydliga instruktioner. Senare står jag länge och ser på när en man brer 12 dubbelmackor och med omsorg förpackar dem och stoppar ner dem i påsar.
Premissen är att det går att utvinna mening ur gränslandet mellan det vardagliga och en överdriven, socialutopisk fantasi. Men elementen av satir eller arbetskritik – i ett rum hänger en skylt med sentensen «The workplace is an extension of the self» och den artiga och skojfriska dialogen känns ibland kvävande – undermineras av uppriktiga försök att framställa mänskliga relationer som genuina och hoppfulla. I det mysigaste rummet sitter en äldre medarbetare och skriver tackbrev med orden «Vi hoppas att ni trivs i ert nya hem. Hörs det fågelsång? Finns det fina träd?» Konstnären själv menar att verket handlar om ett ovanligt företag som vill göra både kunder och anställda lyckliga.
Pläsnt Dschörnie (fonetiskt för «pleasant journey») är ett generöst verk som inte kräver särskilt mycket av åskådaren. Väl inne får man stanna resten av kvällen, eller gå direkt. Men många dröjer sig kvar länge. Denna ofarliga totalmiljö med inslag av absurd humor och retronostalgi verkar tilltala den fredagsfina publiken. Kanske beundrar de Wes Andersons filmer, och har ingenting emot ett verk som betonar manér över substans.