Bilden av konstnärlig forskning är polariserad och missvisande

När konsten är kringskuren av snåla ekonomiska villkor och politisk instrumentalisering så erbjuder akademin ett viktigt rum för experiment och tankeutbyte.

Produktionsbild från Petra Bauer och SCOT-PEPs film Workers! (2018) som ingår i forskningsprojektet Looking for Jeanne på Kungliga Konsthögskolan. Foto: Caroline Bridges.

Frans Josef Peterson oroar sig, i sin artikel Akademismen måste dö så att konsten kan leva, för att vi stänger in konsten i föreläsningssalen. Men den konstnärliga forskningen på Kungl. Konsthögskolan tar sällan plats i en föreläsningssal. Den har ett starkt fokus på en konstnärlig praktik och tar plats i våra verkstäder och ateljéer. Vår forskning samlar sinsemellan mycket olika konstnärskap som t ex Petra Bauer, Filippa Arrias, Goldin + Senneby och Annika Larsson. Alla verksamma både inom akademin och i konstens större fält. Här finns en stor konstnärlig spännvidd i gestaltningen – som t ex. en film, en målning, en bok, ett magiskt trick, en konsert – och forskningen befinner sig i ett intensivt samtal med en värld utanför akademins seminarierum. 

Underkännandet av Bogdan Szybers avhandling har genererat en intressant och viktig diskussion om vilka villkor och möjligheter den akademiska forskningen egentligen ger konsten. Jag tror den diskussionen är ett uttryck för att de högre konstutbildningarna just nu är i förändring. Det är en förändring som drivs och debatteras inifrån skolorna av såväl högskoleledning och kollegium som studenter. Men det handlar också om hur förändringar inom hela högskolesektorn, konstfältet och samhället i stort påverkar konsthögskolornas arbetsformer. Det är en diskussion som ytterst handlar om den konstnärliga friheten och hur den förstås och förhandlas i en utbildnings- och forskningsmiljö.

Etablerandet av den konstnärliga forskningen i Sverige de senaste tjugo åren är en del av en förskjutning av konstfältet där konstnärer söker sig mot nya områden och nya sätt att arbeta konstnärligt. Ofta prövar man hur den konstnärliga kunskapen kan sättas i samtal med andra kunskapsområden. Vi ser det t ex i hur konstnärer som arbetar med offentlig konst tar del och bidrar konstnärligt i större samhälleliga processer som formar vår livsmiljö. Det är en annan konstnärsroll än konstnären som arbetar själv i sin ateljé utan uppdragsgivare. Nya sätt att arbeta konstnärligt kräver att vi både förhandlar och kritiskt granskar hur den konstnärliga friheten möjliggörs och formuleras i dessa sammanhang. 

På Kungl. Konsthögskolan ger vi just nu, med Jonas Dahlberg som gästprofessor, vidareutbildningen Of Public Interest, där konstnärer och arkitekter tillsammans arbetar med förändringar av det offentliga rummet utifrån konstnärliga metoder. Jag vågar påstå, att den konstnärliga diskussion som förs och de konstprojekt som görs inom kursen, bara kan ske inom en konsthögskolas ramar. Där finns, vid sidan av det egna konstnärliga arbetet, tillfället att tillsammans med kollegor kritiskt reflektera över den offentliga konstens metoder och villkor. Jag menar att den konstnärliga högskolan, med sin tillhörighet i den konstnärliga traditionens förståelse av frihet, såväl som den akademiska traditionen av en öppen kritisk diskussion och fri tankebildning, ger möjligheter för konstnärligt arbete snarare än begränsningar. 

Den diskussion som förts om den konstnärliga forskningen har bitvis varit svepande och inte gjort någon distinktion mellan forskarutbildningen i fri konst och den forskning som görs av konstnärer inom deras tjänster som lärare vid en konsthögskola, eller i externt finansierade projekt. En forskarutbildning – som Szyber följde – har, som alla utbildningar inom högskolan, examensmål. De målen sätts, som för all utbildning på våra konsthögskolor, av konstnärligt verksamma och meriterade personer, inte av byråkrater. Övrig konstnärlig forskning har inte forskarutbildningens ram, utan formuleras och drivs självständigt av forskarna själva. Det är svårt att se på vilket sätt den forskningen skulle vara mindre fri än annan konstnärlig verksamhet. Därmed inte sagt att vi inte behöver diskutera och utveckla formerna för konstnärlig forskning. Det är avgörande att vi vågar inta en öppen hållning mot vad konstnärlig forskning kan vara och ge den möjlighet att hitta sina metoder och själv formulera vad det innebär att forska på konstnärlig grund. 

Produktionsbild från Petra Bauer och SCOT-PEPs film Workers! (2018) som ingår i forskningsprojektet Looking for Jeanne på Kungliga Konsthögskolan. Foto: Caroline Bridges.

På Kungl. Konsthögskolan har vi valt en prövande hållning till vad konstnärlig forskning kan vara, medvetna om att ett nytt forskningsområde bara kan bli verkligt nydanande om den får hitta sina egna obrutna vägar. Jag menar att våra forskare är fria konstnärer som utifrån sin praktik inom forskningen skapar konst och kunskap om konst. En forskning som har bäring inom både den konstnärliga forskningen och ett bredare konstfält. Till skillnad från Petersson, så ser jag det utbytet som något verkligt produktivt, där det som görs inom den konstnärliga forskningen idag bidrar till konsten i stort, vilket inte minst de konstnärer jag nämnt ovan är exempel på.

Den bild som debatten om den konstnärliga forskningens villkor har gett av, å ena sidan den fria konstnären helt obunden och utan styrande uppdragsgivare, å andra sidan forskaren insnärjd i institutionens kvävande nät, är både polariserad och missvisande. Den fria konstnären är ju sällan så oavhängig som vi hoppas, utan beroende av t ex statliga eller privata stipendienämnders prioriteringar. Konstnärens villkor påverkas av curatorers och kritikers urval och bedömningar. Petersson menar i sin artikel att det är en förutsägbar invändning. Säkert så, men det gör den inte mindre relevant. Inte för att det skulle ge en tillåtelse att inskränka konstens frihet även inom akademin. Utan för att i en situation där konsten, särskilt den som inte passar ett kommersialiserat konstsystem, är kringskuren av snåla hårda ekonomiska villkor, politisk instrumentalisering och ett försvagat kritiskt samtal kan akademin erbjuda ett viktigt rum. Den kan vara en fristad för ett mer experimentellt konstnärligt arbete, en gemensam kritisk diskussion och ett tankeutbyte som inte får tillräckligt med utrymme i andra delar av konstfältet idag. 

Konstskolor har alltid varit platser där konst skapas. För en experimentell och forskande konst som haft svårt att hitta en plats inom konstens traditionella förmedlingskanaler har vissa konstskolor blivit viktiga knytpunkter för ett konstskapande som idag förmodligen skulle ses som konstnärlig forskning. Legendariska exempel är förstås Black Mountain College där bl a John Cage och Merce Cunningham skapade banbrytande verk. Eller Novia Scotia College of Art and Design som under flera decennier var en viktig scen för konceptkonst, installationskonst och land art med namn Dan Graham, Lucy Lippard, Miriam Shapiro och Robert Smithsonson. Den sortens prövande platser som sporrar en rörlighet mellan undervisning och forskning, ateljé och akademi, skola och en större värld tycker jag fortfarande är produktiva modeller för forskningsmiljön på en konstnärlig högskola. 

Sara Arrhenius är rektor Kungl. Konsthögskolan (för närvarande tjänstledig)

Produktionsbild från Petra Bauer och SCOT-PEPs film Workers! (2018) som ingår i forskningsprojektet Looking for Jeanne på Kungliga Konsthögskolan. Foto: Caroline Bridges.

Leserinnlegg