Det var ett oväntat grepp som Moderna museets överintendent Gitte Ørskou presenterade för drygt ett år sedan. Museet på Skeppsholmen och filialen i Malmö skulle under hela 2022 upphöra med långväga konsttransporter och enbart visa konst uppbyggd och producerat lokalt; en tydlig flirt med hållbara vanor från exempelvis fabriks- och matproduktion.
Transportpausen sammanträffade med ett antal utställningsprojekt som har mött blandad kritik. Sommarens interaktiva utställning med Jeppe Hein, som byggde på att låna in material från privatpersoner och på andra sätt aktivera publiken, fick ett ljumt mottagande. Vårens presentation av Björn Lövin, där hans storskaliga rumsliga miljöer från 1970- och 80-talen rekonstruerades på plats på Skeppsholmen, och den nyligen öppnade Nan Goldin-retrospektiven som enbart består av projicerade bilder, inga printar, har däremot fått en mer positiv respons.
När året går mot sitt slut har Sverige en nytillträdd högerregering som fått kritik för att rycka på axlarna åt klimatmålen, samtidigt som aktivister runtom i Europa försöker sätta fokus på klimatfrågan genom att ge sig på kända konstverk. Moderna Museets hållbarhetsexperiment har däremot inte fått särskilt mycket uppmärksamhet, och när jag möter upp museichefen Gitte Ørskou så vill hon tona ner museernas roll i klimatkampen och framhåller att satsningen under 2022 främst ska förstås som en symbolhandling. Även om Moderna kommer att integrera hållbarhetsarbetet i hela sin verksamhet så återgår man under nästa år till business as usual.
Under 2022 har Moderna Museet haft som policy att undvika långväga transport och enbart visar utställningar producerade på plats. Vad har ni lärt er av detta?
Vi har lärt oss mycket, och funderar nu på vad principen om att inte transportera verk till de stora utställningarna har betytt för hur vi visat konst. När vi arbetade med levande konstnärer, som Nan Goldin och Korakrit Arunanondchai, så skapade det mer energi och kreativitet i samarbetena. Det betydde mycket för konstnärerna. Vi upplever att konstnärerna överlag har ansett det vara inspirerande att förhålla sig till detta. Inte minst Goldin som tidigt i sin karriär arbetade med bildspel, och beslutade att enbart visa sina bilder på det viset här på Moderna.
Vad tänker du om själva hållbarhetsperspektivet?
Det som är viktigt att understryka är att denna policy främst var tänkt att ha ett starkt symboliskt värde. Vi har inte slutat flyga, exempelvis. Vi ställer oss ju just nu frågan om det överhuvudtaget är mer hållbart med den policy som vi har haft under 2022. Att agera hållbart är viktigt för oss, såklart, men jag tror inte det har betydelse i det större globala sammanhanget för klimatet. Oavsett det vill vi göra allt för att bli mer hållbara och nu jobbar vi faktiskt med hållbarhetsmål i alla våra projekt. Nan Goldin-utställningen kommer till exempel att återuppföras på andra museer på ett enklare sätt, då vi byggt hela utställningen i tyg. Det kräver visserligen transport, men på en helt annan nivå än en vanlig konsttransport.
Kommer policyn att enbart bygga utställningar på plats sträcka sig till 2023?
Nej, just nu ligger det inte i pipelinen, och det beror på att en grundbult för Moderna Museet är kunna samla ihop och visa verk från olika platser i världen. De utställningar vi gör nästa år kommer i mångt och mycket att bestå av historiska verk av avlidna konstnärer. Men även en konstnär som Laurie Andersson kommer att visa både äldre verk och göra nya produktioner för sin utställning våren 2023.
Hur ser du på polariteten mellan konstnärlig frihet och kreativitet respektive begränsningar genom hållbarhetsprinciper?
Överlag ser jag att många konstnärer idag tänker mer och mer hållbart, som en del av produktionsprocessen. Tidigare var det ju normen att konstnärer fokuserade på den allra bästa konstnärliga slutprodukten. Det är det förstås fortfarande, men med hållbarhetsperspektivet inräknat. Så i samtalen vi haft med konstnärer under året så har målen att exempelvis hålla sig inom budgeten och vara kostnadseffektiv kompletterats med att tänka hållbart. Men jag vill understryka igen att we are not perfect. Vi arbetar inte med samma radikalitet som exempelvis Tino Sehgal, en konstnär som i princip inte jobbar i USA eftersom han och hans team inte flyger. Men jag vill ändå säga att hållbarhet bör vara museernas ansvar, inte konstnärernas.
I det manifest för Moderna Museet som du lanserade 2020 står det lite undanskuffat i sjätte punkten om helhetsperspektiv att ni ska ta hänsyn till «miljömässiga och sociala faktorer». Vad har förändrats hos de stora museerna sedan dess i synen på hållbarhetsarbete?
På en CIMAM-konferens (International Committee for Museums and Collections of Modern Art) jag var på förra året, där hållbarhet stod på agendan, så var det ett par forskare som menade att museernas klimatavtryck i det globala perspektivet är mikroskopiskt. De uppmanade därför museerna att fokusera mer på symboliska handlingar. Självklart ska vi vidta alla åtgärder vi kan för att bli mer hållbara, men vi ska också visa vårt engagemang genom de värderingar som genomsyrar hela verksamheten.
Vi har ju sett en våg av klimataktivism på konstmuseer den senaste tiden, där Monet, Leonardo och senast Edvard Munch och Vigelandsparken i Oslo förvandlats till bokstavliga måltavlor. Vad är din reaktion på detta?
Jag har medvetet inte uttalat mig offentlig om det för jag helt ärligt inte vill ge dem uppmärksamhet. Jag tycker inte museerna ska vara språkrör för klimatkampen på detta sätt och all uppmärksamhet det skapar.
GCC, Gallery Climate Coalition är ett nytt och växande internationellt närverk, vars medlemmar inkluderar stora museer och små gallerier. De har som mål att sänka sina klimatavtryck till 50% till 2030, har ni på museet diskuterat några sådana konkreta mål?
Vi har ju diskuterat detta mycket och vi är ju med i CIMAM som är vårt huvudsakliga museinätverk internationellt, och där arbetar vi med andra institutioner för att lära oss och utvecklas.
Hur tänker du kring politiseringen av det offentliga rummet där konsten också är en aktör? I de kriser som avlöst varandra på senare år där klimatkrisen kanske är den mest långtgående, kan och bör Moderna museet förhålla sig neutral i detta?
Vår princip är konsten ska få ta plats och det vi kan göra är att vara bäst på det. När aborträtten blev aktuell tidigare i år i USA plockade vi fram ett verk av Monica Sjöö, Backstreet Abortion från 1968, som handlar om frågor om kvinnors rätt till sin kropp. Och på Moderna Museet i Malmö pågår just nu utställningen Skymningsland där samtida konstnärer reflekterar över hur konsten kan medvetandegöra frågor om hållbarhet och klimatkrisen. För att bara nämna ett par aktuella exempel. Moderna Museet är i sig inte en politisk institution, men vi visar gärna upp konstnärer som tar ställning eller reflektera över politiska frågor.
