FOS (aka Thomas Povlsen) deltar i år i den danska representationen på Venedigbiennalen med sin partyflotte Osloo. Nu tar han sig också an ett annat nationellt dilemma, Statens museum for kunst i Köpenhamn. I dess skulpturhall har han byggt upp en monumental arkitektonisk installation, i en genre han själv kallar social design. I princip rör det sig om ett tält och en träkoja, men mer om det senare.
För ett par veckor sedan skrev jag om dansken Poul Gernes på konsthallarna i Lund och Malmö. En konstnär som ville riva museerna och göra konst direkt för folket genom färgglad stadsarkitektur. FOS är uppenbarligen också mycket intresserad av färg och arkitektur, och delar med sin äldre, bortgånge kollega framförallt ett intresse för det offentliga rummet.
FOS har dock en mer bejakande relation till museet, och hans mer tillfälliga sociala designprojekt riktar sig inte heller till en generell befolkning, utan till en temporär gemenskap, oavsett om det sker på en flotte i staden eller, som nu, på ett nationalt museum. Sannolikt delar de dock synen på konstnärsrollen, som någon med en säregen möjlighet att förändra samhället. På vägen till samhället Danmark kan jag inte låta bli att åkalla mina fördomar.
Redan på färjan mellan Helsingborg och Helsingör väcks minnen till liv om röd korv, wienerbröd, taxfreegodis, och en tid när den danska kronan stod lågt i kurs. Danmark, legolandet med fantastiska leksaksaffärer, Roskildefestivalen och Istedgade, otänkbara i den gråa blandekonomin Sverige. Och så Christiania, en stat i staten, som faktiskt fick uppstå och utvecklas. I Danmark till skillnad från i Sverige tycktes det, i min fantasi, finnas ett utrymme för det inkompatibla.
Idag lever drömmen om Danmark kvar som melankoliska rester, igenkänningspunkter som återkommer när man minst anar det. Detta trots den politiska och kulturpolitiska utveckling som nationen tagit under senare år. Danska politiker bidrog starkt till att NIFCA, Nordic Institute for Contemporary Art, lades ner 2006. Och sedan dess har man fört en nationalistisk kulturpolitik, där man å ena sidan har salufört en föreställning om det danska, å andra sidan gjort det avdragsgillt att köpa konst. Samtidigt har man givit stöd åt en rad danska konstnärer på ett sätt som bidragit till deras framgång internationellt. Dessutom har man Olafur Eliasson, vilket givetvis gör det omöjligt att, som exempelvis i Sverige, kulturpolitiskt marginalisera samtidskonsten som något subkulturellt och elitistiskt. Kanske är detta en av anledningarna till varför Danmark jämfört med Sverige har agerat med så mycket större självförtroende på Venedigbiennalen på senare år?
I Venedig skapade FOS alltså Osloo, som tidigare legat för ankar i Köpenhamns hamn och som hade sitt ursprung i ett barprojekt från sent 90-tal i Malmö och Köpenhamn. I Venedig fungerar flotten också som en radiostation, samt är fylld med events varje dag under biennalens första månad. Ett socialt projekt helt enkelt, i konstens namn.
På Statens Museum for Kunst presenterar FOS nu mastodontinstallationen One Language Traveller som tar hela skulpturhallen i anspråk, denna gång utan bar.
På Osloo förelästes det bland annat om Michel Foucault, och helt klart måste dennes utvidgade begrepp om diskursers funktion spela en stor roll för FOS arbeten, som han alltså kallar social design. Men han har säkerligen också tagit intryck av Henri Lefebvres idéer om rumsproduktion. Båda dessa tänkare intresserade sig ju för arkitekturen och språkets både instängande och befriande funktion. Med den svenska sociala ingenjörskonsten i nervsystemet, kan jag inför termen social design inte komma ifrån att det måste handla om att med god vilja och relativ framgång lyfta arbetarklassen, men samtidigt lägga livet till rätta, legitimerat av en föreställning om framsteg, frihet och produktivitet. Just därför kan jag inte undgå att närma mig FOS arbete med utgångspunkt i frågan om konstens roll i det moderna regerandets historia.
Fasaden på Statens Museum for kunst från slutet av 1800-talet är utformad som en triumfbåge. Över den hänger en banderoll, med reklam för utställningen Dansk och nordisk konst från 1750–1900. Europas nationalmuseer handlar på ytan fortfarande om att berätta två saker samtidigt. De romerska och grekiska formerna i arkitekturen representerar universalitet, medan själva konsten representerar en territoriell särart, här i form av Norden och Danmark. Så ser Nationalmuseets funktion som regeringsteknologi ut traditionellt sett: å ena sidan vill den skapa nationell identitet, å andra sidan fria, universellt kultiverade individer. Givetvis bör detta statstänkande om museets politiska funktion, en funktion som sett olika ut i olika tider och sammanhang, behandlas som om det vore det viktigaste och överordnade perspektivet på vad som händer i FOS utställning. Och givetvis behöver inte alla som negligerar detta perspektiv i sina praktiker – som museumpersonal, curatorer eller publik – avfärdas som slavar under en ond tro eller ren okunskap. Men just eftersom FOS, med sitt intresse för social design, självklart är medveten om detta regeringsperspektiv, så är det spännande att se hur han behandlar detta historiskt och kulturpolitiskt laddade rum – även om det är svårt att säga exakt hur vi ska förstå denna laddning och funktion i dagens Danmark?
På museet finns ingen omfattande information om FOS och utställningen One Language Traveller. Möjligen är detta ett konstnärligt val i en tid när rädslan att som museum verka exkluderande har gjort konstförmedlingen till en närmast autonom estetisk praktik?
Utställningen i den 150 meter långa och 10 meter breda skulpturhallen börjar med en tälttunnelarkitektur, med rum i olika starka färger. Den fungerar som ett slags utställningsrum i utställningen. Tunneln är gjord av ett syntetiskt material som för tankarna till cirkustält och vindsurfingsegel. Ett mystiskt ljud hörs utifrån, som om något blåser upp en luftballong.
Om man går nära drapperiväggarna viker tyget undan för kroppen. Jag kommer fram till en massiv ruinskulptur, den ser ut som en rauk men är gjord av sand. I den sitter en trasig strandstol fast. I ett större rum längre in är olika typer av mer eller mindre abstrakta objekt utplacerade på svartfärgade podier och trösklar. Objekt som ser ut som konst, i ett konstrum som härmar ett temporärt konstrum med hängande väggar och tak i syntet. I nästa rum står svarta designade träkonstruktioner längs med golvet. I ett hörn står en kristallimpregnerad basketsko i en inglasad monter.
I tunnelns sista rum står en maskin. På en roterande kedja sitter en boll. Det ploppar till när bollen åker igenom vad som ser ut som högtalarmembran. Ljudet från maskinen – som är ett bidrag till utställningen av konstnärerna Krüger & Pardeller – har mickats upp, och jag inser nu att det var det ljudet som hördes i början av tälttunneln.
Tältkonstruktionen är förankrad med plastvajrar från innertaket, 30 meter upp. Utanför sitter en lampa, som är sammankopplad med flera likadana lampor längre ner i det avlånga utställningsrummet. Och jag inser nu att jag är ensam i utställningen. Helt ensam. Jobbade inte FOS med sociala rum? Är jag social nu? Därmed blir installationens politiska effekt att jag tvingas ställa mig frågan vad jag gör här, och ytterst, vem jag är och vilken funktion min närvaro har för staten, konsten och världen i stort. Några tekniker kommer plötsligt in för att köra bort en skylift. Jag som trodde den var en del av installationen. Men gränserna för det här verket måste man sätta själv, särskilt när det inte finns någon annan att vara social med i utställningsrummet.
Längst ner på galleriets andra sida finns en liten träkoja. I den finns rester av ritningar och av någon slags tvålproduktion. Mönster från utställningens övriga delar återkommer, men det känns som något man ska studera på avstånd snarare än leka med. Estetiskt spelar FOS här både på konsten som ett sätt att upprätta ett avstånd till världen, och som ett sätt att delta i världen. Men för att denna ambivalens ska uppstå tror jag att besökaren först måste skriva under på uppdelningen mellan kultur och natur, passivt betraktande och aktivt deltagande, för att sedan kunna överskrida dessa uppdelningar i sin publikpraktik.
Efter en dryg timme i utställningen har jag upplevt hur former återkommer och förändras och ansträngt mig för att bejaka tanken på att allt som presenteras här, inklusive min egen kropp, hör till samma konstruktion av språk. Men mest har jag fastnat för hur konstnären har löst tekniska problem och intagit det synnerligen svårjobbade gallerirummet. Riktigt rörd eller upprörd blir jag inte förrän jag kommer fram till två informationstexter, en av konstnären och en av curatorn. Curatorn upplyser mig om att «Verken ger en ram för sociala möjligheter – möten, aktiviteter, upplevelser och insikter. Omvänt är det fysiska rummet bara meningsfullt genom den sociala aktivitet som äger rum i det.» Visst, men är detta inte lite för generellt för att betyda något överhuvudtaget? Curatorn förklarar också att konstnärer insisterar på att «bildkonstnären är den sista fria instansen i vårt samhälle». Som besökare på Statens museum for kunst vet jag inte riktigt vad jag ska göra med den här informationen. Menar curatorn att staten distribuerar en viss form av frihet till konstnären som sedan uttalar denna frihet och får nöjet att visa prov på den på statens museum?
I FOS eget statement framträder en filosofi om hur mening uppkommer och förändras. Titeln på utställningen, One Language Traveller, visar sig beskriva både resan från ett material till mening och till språk, samt den enspråkighet med vilken besökaren tar sig an och förändrar utställningens innehåll och komposition med sin kropp. I relation till den curatoriska texten, förpassas konstnären här till en plats där (i detta fallet) han är fri att utforma gränserna för den sociala designen och för hur vi kan förstå meningsproduktionen överhuvudtaget, medan besökaren utanför museet antas vara helt fast i erfarenheter, ramverk och konventioner den inte kan påverka.
Hur ska man då förstå FOS försök på Statens Museum for Kunst ? För det första så tror jag att vi måste komma ihåg att museet idag först och främst bara härmar den logik som jag tidigare skisserade upp som en rörelse mot det territoriella och partikulära å ena sidan, och det universella å andra sidan. Detta betyder inte att denna retorik inte alls fungerar längre, bara att besökaren fått en annan relation till den, i och med massmedias och PR-industrins utveckling. Medvetenheten om hur exempelvis facebook och google registrerar och bearbetar information om våra liv, har gjort frågan om social design uppenbar. Att idag kalla något social design som inte bygger på genomgående studier av publikens, konsumentens eller medborgarens vanemönster och kroppar ner på nanonivå, får FOS projekt att framstå som något fullständigt anakronistiskt. Kanske vill FOS bara skapa ett litet veck av handlingsutrymme i kontrollsamhällets iver att utrota det oförutsägbara?
Dagens besökare av Statens Museum for Kunst har därför sannolikt en ironisk distans till både den propaganda som försöker skapa danskhet och en föreställd dansk gemenskap, och den propaganda som handlar om att producera universella civiliserade människor genom ett antikt ramverk. Kraften i den retoriken går liksom inte att jämföra med dagens public relations-industri.
Kort sagt: publiken, konstnären och personalen på museet är knappast lurade av den danska regeringens användning av Danmarks nationalgalleri som ett verktyg i sin regeringskonst. Varför skulle det inte gå att göra något i det offentliga rum vi kallar ett statligt museum, som faktiskt kan skapa en ny relation till både staten och den nationalistiska och universalistiska logik som möjliggjort museet – om nu någon skulle tycka att detta var önskvärt. Därmed inte sagt att FOS eller hans publik har lyckats – om någon av dem ens har just dessa ambitioner. Detta är i alla fall ett förslag till hur man kan förstå varför FOS valt att ställa ut på just denna plats. Och kanske skillnaden inte är så stor från detta och att representera Danmark i Venedig.
Liksom hos många andra konstnärer som idag jobbar med det offentliga rummet som både material och tematik tycks FOS ha en pragmatisk, för att inte säga positiv hållning till museet som funktion i nationalstaten. I institutionskritikens konsthistoria befinner han sig i ett fjärde stadium. Om det första handlade om att riva institutionen, det andra om att reformera den från insidan, och det tredje om att take the money and run, så undviker den fjärde alla de problem som följer i de första tre perspektiven, för att i stället försöka rädda det som räddas kan av föreställningen om konstens frihet, oavsett om den är förankrad i en stadsapparat eller vid en brygga.