Det blir Johan Pousette som 1 maj tar över på Iaspis de närmsta tre åren. Pousette tillträder den i nuläget chefslösa institutionen med den nya titeln verksamhetsledare, efter att tidigare direktören Lisa Rosendahl slutade i december 2013. Pousette är idag samtidskonstansvarig på Riksutställningar. Tidigare har han bland annat initierat och lett verksamheten på BAC (Baltic Art Centre), och tillsammans med Celia Prado curerat Göteborgsbiennalen 2009 och October Salon i Belgrad 2010.
Hur kommer då Iaspis förändras med ny ledning? Till den frågan förhåller sig Pousette avvaktande, och säger till Kunstkritikk att det inte går att dra några slutsatser vid den här punkten.
– Det är nog lite tidigt att säga. Iaspis är en fantastisk verksamhet som betytt väldigt mycket för svenskt konstliv. Det ska Iaspis fortsätta att göra, det finns mycket att förvalta och utveckla.
Den tidigare BAC-chefen talar varmt om residence som arbetsform, något han har stor erfarenhet av bland annat som styrelsemedlem i nätverket Res Artis.
– Förutom att det är ett utmärkt sätt att bygga internationella relationer och skapa kulturutbyte, erbjuder ett residence något som idag kan vara en bristvara i det konstnärliga arbetet: förutsättningslös tid.
De många kritiska röster som menat att Iaspis autonomi och kritiska relevans minskat på senare år har inte undgått Johan Pousette.
– Jag har följt debatten och tycker att det är viktigt att det förs en kritisk diskussion. Men Iaspis är en del av en myndighet och på ett formellt plan har det alltid varit uppbyggt på samma sätt, även om Iaspis tidigare kanske framstod som mer självständigt. Vad jag förstår har kritiken handlat specifikt om Iaspis programverksamhet. Jag tror inte att det framöver kommer att vara några problem att programmet speglar internationell utveckling och diskurs till förmån för det svenska konstlivets utveckling.
Som Kunstkritikk tidigare rapporterat omformas Konstnärsnämnden (där Iaspis inryms, eller som det nu kallas, Iaspis-programmet) för att mer likna andra myndigheter. Förutom smärre förändringar i den så kallade ändamålsparagrafen, byter kanslichefen tillika myndighetschefen Ann Larsson titel till direktör; en titel som Iaspis-chefen däremot mister.
Konstnären Matts Leiderstam är en av kritikerna till hur Iaspis och Konstnärsnämnden har utvecklats.
– Maktfördelningen ser ut att bli precis som jag och många med mig befarade, det vill säga en allt starkare byråkratisering av organisationen. Tiden för en självständig Iaspis-direktör med stor konstnärlig frihet verkar tyvärr att vara över. Det är synd, särskilt som Iaspis med sin stora kredibilitet internationellt stod som modell för Konstnärsnämndens ambitioner för formområdet och dansprogrammet. Men tyvärr, istället för att skapa kaxiga självständiga enheter, underställs de nu tillsammans nämndens stora behov av kontroll. Därmed riskerar Iaspis att förvandlas från att vara internationellt erkänt till att bli helt provinsiell. Trots detta hoppas jag att Johan Pousette kan och får göra ett intressant program på Iaspis.
