Mitt i det grådaskiga november-Stockholm ska stadens konstliv piggna till under parollen Gallery Weekend Stockholm (GWS). Det är ännu ett i raden av storevenemangsinitiativ – tänk September Sessions eller Stockholm Art Week – som ska samla besökare med myriader av öppningar, utställningar, samtal, visningar, performances och fester på en och samma gång.
Alla dessa bevåg kan framstå som ett sätt att hälla ännu mer boxvin och halvljummen öl över institutionernas redan existerande program, möjligen motiverat av föreställningen att «tillsammans är vi starka». Eller är det ett tecken på de enskilda konstplattformarnas vacklande självförtroende inför sina egna tablåers relevans och publikdragande förmåga?
När jag scrollar upp och ner på GWS hemsida känns allt minst sagt löst. Bakom arrangemanget står sedan 2019 galleriförbundet och tidskriften Artlover. Två panelsamtal, några guidade visningar, ett fyrtiotal gallerier varav många inte ens öppnar någon ny utställning. Möjligen kan låga förväntningar leda till positiva överraskningar, tutar redaktören i mig, innan jag tar sats för att taxikryssa mellan innerstans olika hörn, torsdag till lördag.
Och visst! Det som först verkar lite slakt reser sig under helgen för att lämna mig både nöjd och bakfull på söndagen. Det till synes förvirrade, ibland ogenomträngliga programmet, där jag på förhand har svårt att förstå var och när jag ska befinna mig någonstans, samt vad som erbjuds där, bottnar, förstår jag vid helgens slut, inte i osäkerhet – utan i storkukslugn.
Jag börjar torsdagkvällen på Östermalm och grupputställningen Mark Makers på Galerie Nordenhake där jag direkt fastnar för Thea Ekströms (1920–1988) hieroglyfiska oljepanåer. I hörnen av rummet skjuter den amerikanske konstnären ektor garcias fräsiga lerkärl upp ur marken. Längs skaften syns spår av handens tryck och grepp, som både format och smetat ut leran. Några av dem har fått som svamphattstoppiga lock med ett hål längst upp, medan andra är öppna. Brasilianska Ana Cláudia Almeidas abstrakta målningar känns däremot lite blyga bredvid Ekströms mytologiska motiv: håriga ormar, skumma tecken och en fågelman med ståfräs på målad stenimitation. Det är en lurig sexuell stämning över hela presentationen.
Hos Saskia Neuman blir jag ambushad av en fotograf så fort jag lyckats komma genom dörren, vilket inte varit lätt – stället är knökfullt då alla 67 konstnärer har tagit med sig minst sex vänner till öppningen. I en lång horisontrad hänger små verk i vykortsformat med såväl internationella giganter, typ Tobias Rehberger och Jordan Wolfson, som lokala nykomlingar, typ Kasper Nordenström och Lydia Ericsson Wärn, och allt däremellan, typ Jens Fänge och Dan Wolgers.
Tråkigt nog för de som duktigt hållit sig till spelets regler så blir vinnarna de som tänkt utanför boxen. Susanna Marcus Jablonski har staplat en miljard vykort på varandra tills de bildat en pelare från golv till tak – inget motiv, bara massa. Hela utställningen är lite som en samtidskonstens kuriosakabinett där det finns mycket att upptäcka. Även om inget av verken är konstnärens bästa och ibland bara små derivat av mycket skojigare installationer är det underhållande att se Simon Fujuwaras teckning av en ejakulerande teddybjörn bredvid Fredrik Söderbergs porträtt av Bianca Censori i nakenklänning från senaste Grammygalan.
På Hudiksvallsgatan glider jag friktionsfritt mellan två utställningar med mestadels måleri hos Larsen/Warner och Coulisse. Därefter tar jag en industrihiss upp till helgens nypåhitt SHAME, en konstfilmfestival i regi av Hans Berg, Nathalie Djurberg och Silvana Lagos, som är minst sagt skavig, på alla de bästa sätten. Jag lotsas in i hissen av en säkerhetsvakt med en airpod istället för öronsnäcka i örat, upp till en enorm lokal om två våningar som i klassisk dark room-stil enkelt delats in i ett gäng mindre rum medelst stora svarta tygstycken.
Pang på möts jag av ett vid det här laget historiskt verk av Kara Walker: hennes första skuggfigurspel Testimony: Narrative of a Negress Burdened by Good Intentions från 2004. Den svartvita filmen, där alla figurer träder fram som mörka siluetter mot vit fond, följer kärleksrelationen mellan en slavinna och den vita plantageägaren som kulminerar i att hon dödar honom genom lynchning. I slutscenen hänger slavägaren från ett träd men kuken står i givakt. Slavinnan ger den en sista kyss, innan hela skärmen täcks av sarre. Verket bjuder inte på några enkla svar, bara konfrontation med slaveriets becksvarta arv och moraliska gråzoner.
Bakom ett annat skynke lurar Paul McCarthys totalt vansinniga, alltså verkligen helt sjuka, majonnäsindränkta sado-macho-bajsknullfest, där paret Adolf Hitler och Eva (både Braun och hon från paradiset i en och samma kvinna) går loss på varandra («I wanna fuck mommy» kvider Adolf i en nyckelscen). Filmen är outhärdlig i sin brutala gestaltning, uppsmackad fyra gånger fem meter på en vägg, men också oemotståndlig i sitt totala omfattande av abjektion, skam och ondska, allt på samma gång. Hela kroppen, inklusive kräkreflexerna, sätts igång – man blundar, tittar och blundar – men det sätter sig i kroppen vare sig man vill eller inte.
För mig pirrar det vid nästan varje verk: Cory Arcangels ikoniska /roʊˈdeɪoʊ/ Let’s Play: HOLLYWOOD (2021), Lotte Andersens ultracharmiga Marketjuice, Mudgril (2019–2025), Ryan Trecartins hysteriska Roamie View: History Enchantment (2009–2010). Linan är banger efter banger – det är verkligen en ynnest att få se alla dessa konstnärskap samlade under ett och samma tak. Och mer kuk blir det också, i både Raf Fellners och Pipplotti Rists verk. Trots all kändisfaktor finns det en alltså tydlig huvudrollsinnehavare både på skamfestivalen och Stockholms gallerihelg. Till slut jag ser kukar överallt!
Helt av misstag råkar jag ta mig en trappa ner, där gallerier som Hammarén och Thomassen från Göteborg samt Ping-Pong och Thomas Wallner från Malmö gästspelar i vad som tydligen kallas GWS extended. Uppställt som en liten mässa, bland klappstolar, hittar jag Lars Olof Loelds (1930–2023) ståndkraftigt abstrakta linjemåleri sida vid sida med styvt resliga fallosar. Och så fortsätter det – inte minst, föga förvånande – i Anna Bohman Gallerys solouställning med teckningar, collage, måleri och nya skulpturer av den norska machomannen Bjarne Melgaard. Jag besöker utställningen under lördagen, för ett samtal mellan konstnären och kritikern och curatorn Erlend Hammer. Slutsats: mer risk, sex och skam i konsten, tack!
Nakenhet finns nästan överallt i samtidens sexfixerade bildkultur, men just kuken – med sin otyglade lösaktighet och påträngande riktning – har i en tid av mjuka värden skamfyllt förpassats in i garderoben. Inte minst under metoo blev den symbol för toxisk maskulinitet, den patriarkala kroppen och otyglad destruktivitet. Därmed också något vi helst slipper se. Kanske känns det just därför lite extra spännande att vifta med ballen just nu? På ett mer symboliskt plan handlar den falliska symbolen såklart också om språng, impuls och riktning om bilder som inte väntar på betraktarens tolkning, utan insisterar på sin egen närvaro.
I kontrast till den falliska konsten, som insisterar på sina egna behov, så finns under helgen också den anpassliga muttkonsten som inte vågar sticka ut. Under fredagkvällen tar jag ytterligare en sväng till Östermalm för öppningar på Elastic Gallery och Galleri Flach – men lokalerna gapar som tomma hål, befriade från både besökare och innehåll. Niklas Holmgrens fotorealistiska måleri på Flach är andas platt kommersialism. Och hos Elastic, som ställer ut sin 20-årsjubileumsutställning för andra gången i år, ligger problemet inte lika mycket i verken som presentationen: konsten har pressats ihop så godtyckligt att det känns som man helt resignerat som galleri, till förmån för butik – in och välj vad som passar just dig!
Hos Coulisse tycker jag mig se en liknande tanke. I grupputställningen Through This, That pratas det i presentationstexten om ett flöde mellan tillstånd och om blickar som samproducerar. Måleriet reduceras till en mjuk blobb där inget riktigt behöver fixeras och betydelser hela tiden uppstår i mötet med betraktaren, som en container för begärsprojektioner. Och visst är idén om vesslan en mode-diskurs som erbjuder öppenhet, lyssnande, formbarhet – men den har också glidit rakt in i det senkapitalistiska systemets självbild, där hela idén om det köpbara objektet handlar om att det ska kunna approprieras, spegla och bekräfta utan att störa.
Allt detta aktualiseras på ett slående sätt i helgens avslutning: finske Teo Ala-Ruonas performance Anabolic Spectacle på Gallery Steinsland Berliner. Verket växer fram i ett svagt, trummande ljudlandskap där konstnären tar hjälp av publiken med att raka sitt huvud, en gest som pendlar mellan ritual, underkastelse och rening. Med viskningar som «would you help me, please» och citat hämtade ur rakapparatsrecensioner – «best trimmers for men, top rated by grooming experts» – blandas kroppens intimitet med konsumtionskulturens språk.
I performancets första del ställer sig sig Ala-Ruona i olika poser som han kallar «exhibits». Med en lätt ironisk inbjudan – «I absorb your gazes as a protein shake» – uppmanas publiken fylla dessa poser med egna fantasier, innebörder och betydelser. Ala-Ruonas kropp blir ett tomt kärl, en skulptur att konsumera. I verkets andra hälft sker en förskjutning: konstnären återupprepar alla «exhibits», men nu som representationer av sin egen erfarenhet som transman och förvandlar därigenom den öppna projektionen till en konkret berättelse.
Anabolic Spectacle är, bland mycket annat, ett argument för konstens uppgift att faktiskt berätta, inte bara iscensätta möjligheter. Det som verkligen bär verket är Ala-Ruonas otroliga framställningsförmåga, med en självklarhet som närmast kan beskrivas som star power. Resultatet, precis som hos många av de andra ljusglimtarna under helgen, är bilder som inte nöjer sig med att betraktas, utan trycker in sig in i betraktaren och hävdar sin egen vilja.
Kuken gör helt enkelt som den vill och plockas fram som symbol för ett mostånd mot en konsumtiv logik som utmärks av medgörlighet. Kuken är en form som hellre trycker in än bjuder in. Klar med Gallery Weekend Stockholm känner jag mig minst sagt penetrerad och märkligt upprymd över att konsten – åtminstone tillfälligt – har återfått en känsla av potens.
