På en innergård i stadsdelen Möllevången i Malmö samsas dansstudios, replokaler och krogar med den konstnärs- och curatorsdrivna utställningsplatsen Signal – center för samtidskonst. Sedan starten 1998 har Signal etablerat sig som en tongivande plats för utställningar och föredrag, som gärna blandar konstnärer med olikartade uttryckssätt och engagerar sig i den lokala konstmiljön, som i kartläggningen av Skånes fria konstliv i boken och utställningen Parallell historia – Skånes konstarenor 1968–2008 (2009).
Imorgon, fredag 26 februari, öppnar grupputställningen Something eerie, som tar sig an nutida former av kuslighet, från maktmissbruk till bildöverflöd och institutionell övertro. Videoverk av Lawrence Abu Hamdan, Graeme Arnfield, Ieva Epnere och Tadasu Takamine varvas med en rumsinstallation av Daria Melnikova och en berättelse av David Kasprzak.
Under förberedelserna för utställningen, med tillhörande teknikstrul och verk som kommit på avvägar i postgången, tog Kunstkritikk ett samtal med curatorn och skribenten Elena Tzotzi, som driver Signal tillsammans med en arbetsgrupp bestående av konstnären Carl Lindh, konstvetaren Joel Odebrant och konstnären, kritikern och Kunstkritikk-medarbetaren Matthew Rana.
Genom åren har följande personer drivit Signal: Karlotta Blöndal, Luca Frei, Runo Lagomarsino, Emma Reichert, Fredrik Strid, Johan Svensson, Evalena Tholin och Johan Tirén.
*
«Something eerie /Något obehagligt/ äger rum mellan den fiktion och verklighet vi lever i – tänk protokoll, kriser och kollapser; orsaker utan verkan och verkan utan orsaker», står det i utställningsbeskrivningen. Vari består det kusliga idag?
Det kusliga eller obehagliga handlar om känslan att beslut tas på dunkla grunder och får konsekvenser som följer en mycket märklig logik; att politik och ekonomi baseras på siffror och inte på människor och visioner; att naturkatastrofer avlöser varandra med förödande och oåterkalleliga följder; att intrikata beroendekedjor frammanar en dubbelmoral som snarare hånar en rakryggad ståndpunkt; att man systematiskt förfinar vapenindustrin och fortsätter mörda ostört från de grå korridorerna; att vi lever i en tid av snårig administration som föder en förenklad syndabocksmentalitet; att omfattande registrerings- och övervakningsmekanismer accepteras och normaliseras… listan kan göras lång.
Antropologen David Graeber menar att gårdagens science fiction-inspirerade utopier har förvandlats till byråkratiska teknologier, som alltid lockar med en hemlig glädje (reglernas utopi) samtidigt som byråkratin räds lekens svårkontrollerbara kreativitet (frihet för frihetens skull). En av konstnärerna i Something eerie, Lawrence Abu Hamdan skildrar ofta de gråzoner i vilka röster och individer finns till, i verk som pendlar mellan regler och lek, eller kuslighet. Finns det en ambition att med utställningen nå outnyttjade möjligheter hos kusligheten, sådana som inte riktigt går att benämna eller kontrollera?
I utställningen tilldrar sig en invecklad koreografi mellan verken, och något kusligt eller obehagligt behandlas från olika infallsvinklar och med skilda avsikter. Lawrence Abu Hamdans verk följer en rättegång kring mordet på två palestinska tonåringar och avslöjar ett systematiskt maktmissbruk; Graeme Arnfield väver samman vår tids enorma produktion och distribution av bilder med en masspsykos som kan vara fiktiv eller verklig; Ieva Epnere porträtterar ett avlägset och gudsförgätet samhälle på gränsen mellan liv och ruin och David Kasprzak försätter besökaren i en Kafkaliknande situation där Daria Melnikovas installation är själva rummet i vilket hans berättelse utspelar sig. Tadasu Takamines verk pendlar mellan en tilltro till institutionerna, och en molande oro över konsekvenserna av en kärnkraftsolycka.
På detta sätt blir hela utställningen ett kondenserat tillstånd som fångar vår tids kuslighet eller obehag. Utgångspunkten har varit ett pendlande tillstånd mellan fiktion och verklighet som både vi och konstnärerna upplever som frustrerande (och ibland fascineras av). Ambitionen är inte att slå ett slag för eller mot kuslighetens potential, utan snarare att försöka förstå vad kusligheten innebär, vad den får för konsekvenser.
Graeme Arnfield, Sitting in Darkness (2015)
Hur får ni plats med alla verk i lokalen?
För Something eerie hade vi ett ledmotiv i åtanke, ett hermetiskt slutet rum där de fyra filmverken fungerar som fönster till olika aspekter av kuslighet eller obehag, och där Kasprzaks berättelse försätter besökaren i just ett sådant tillstånd. Till viss del har vi arbetat med redan existerande verk (Arnfield, Epnere, Melnikova, Takamine), samtidigt som andra verk har uppkommit i dialog med konstnärerna (Abu Hamdan, Kasprzak). Våra utställningar växer fram organiskt, på så vis att vissa aspekter tillåts komma till och även ändras under arbetets gång, medan andra aspekter, som rummets fysiska förutsättningar, ledsagar utställningstanken från början.
Signal drivs av en arbetsgrupp, som genomför projekt och utställningar tillsammans. Hur har ni jobbat med den aktuella utställningen, och vad har arbetsgruppens medlemmar för roller i de olika delarna av verksamheten?
Signal startades 1998 av fem konstnärer (Christian Andersson, Maria Bustnes, Alexander Gutke, Sara Jordenö och Magnus Thierfelder), som var intresserade av att arbeta med utställningsproduktion och använda sig av utställningsrummet för att tänka med och genom konsten. Det fanns ett intresse för att undersöka konstnärers arbete och sätta detta i förhållande till samhället i stort, att vara en närvarande och ibland utmanande samarbetspartner och att arbeta för att förbättra konstnärers villkor både i teori och handling.
Det var just den inställningen som lockade mig som curator och mina kolleger, som genom åren varit både konstnärer och curatorer, att driva och utveckla Signal. Hela vårt curatoriska arbete bygger på dialog och ett utbyte av tankar: vad känns viktigt att ta upp just nu, hur upplever vi vår samtid, vad händer i konsten, hur kan vi använda vår röst eller vår plattform för att påverka och stötta sådant vi tror på? Stora frågor så klart, men som kommer till uttryck i utställningar, verk, konstnärskap, programpunkter och aktiva handlingar. Det handlar om att skapa en större helhet – antitesen till att checka boxar.
Ni har också en hel del samarbetsprojekt, bland annat med Iaspis, och jobbar kontinuerligt med Konstnärsarkivet, som strävar efter att synliggöra konstscenen i Malmö. Är detta också en del av den organiska och pågående process som Signal utgör?
Snarare är dessa samarbeten baserade på en analys kring vad som behövs och vad vi kan göra för att konstscenen i Malmö ska vara en intressant och dynamisk plats, både för oss själva och för våra kolleger (konstnärer, curatorer, skribenter, institutioner, oberoende utställningsplatser osv.).
Signal har producerat ett antal utställningar med två konstnärer, med sinsemellan olikartade praktiker, som Martin Jacobson/Hito Steyerl, Charlemagne Palestine/Latifa Echakhch och Camille Henrot/Dan Graham. Kan de kontraster eller skiljaktigheter som uppstår i sådana möten betraktas som ett sätt att visa på gränser mellan medier, uttryck eller epoker?
Att förstå konst genom definitionen av särskilda medier, uttryck eller epoker känns inte så spännande, och är snarare en oerhörd begränsning. Att utgå från ett innehåll eller en konstnärlig avsikt öppnar däremot upp läsningen av konst. Ibland kan dialoger mellan till synes olika konstnärskap lyckas definiera en kärnpunkt eller öppna upp flera aspekter av ett konstnärskap, samtidigt som det i dialogens natur ligger en växelverkan som ger möjlighet att rikta sig till flera ämnen på en och samma gång. Det är också oerhört viktigt att en dialog bygger på känslighet och respekt, där man både lyssnar och talar, och faktiskt vågar lämna samtalet med ny kunskap.
I den föregående utställningen, Water hollows stone, visade ni konstnären Ilias Papailiakis och Pauline Oliveros, mest känd som musiker och förespråkare för »deep listening«. Utställningen undandrog sig entydiga svar och lät seendet vändas inåt, så att besökaren tilläts vistas i det som kanske ännu inte har urskilts eller definierats. Finns det en risk att denna form av uppmärksamhet istället för att bereda utrymme för en reell politisk diskussion kring frågor om gränser, identitet och vittnesmål istället blir självupptagen och vänder sig bort från de konkreta problemen?
Jag tror inte på förenklingar i det politiska samtalet, och jag tror heller inte på en generalisering kring konstens möjligheter. Däremot tror jag på det specifika samtalet, på det specifika sammanhanget. I Water hollows stone tänkte vi oss konstnärskapen som två skilda riktningar som möts i en skärningspunkt, i utställningen. Undersökningen låg i hur konstnärskapen skulle tala med varandra, och hur detta skulle uppfattas under utställningens gång. I just det här samtalet var den specifika tonen inte en forcerande kraft, däremot var den nötande i sin ihärdighet.
En utställning producerar trots allt ett sammanhang, och är ofta en förutsättning för att den kunskap som uppstår i samtalet ska fästas i någonting specifikt. Hur valde ni ut dessa två väsensskilda konstnärer eller musiker?
Ilias Papailiakis arbete kan liknas vid ett arkiverande av bilder, utvalda detaljer från både konsthistorien och den samtida nyhetsrapporteringen, som skildrar ett skoningslöst samhälle i oupphörlig upprepning. Ett slags «deep seeing» i kontrast till Pauline Oliveros livspraktik som hon själv benämner «deep listening». Att Ilias pågående arbete The Book of Silence dessutom är en undersökning av den tystnad som ett fruktansvärt trauma lämnar efter sig, oavsett om traumat är personligt eller politiskt, blev för oss ännu en anledning att föra dem samman. Tillsammans med Paulines ställningstagande, att alltid vara uppmärksam, att alltid ha sitt öra mot världen, blir dessa två olika men lika ihärdigt undersökande konstnärskap ett sätt av många att formulera motstånd.
Signal har många gånger närmat sig ljud och musik, i föreläsningar, konserter och utställningar, med bland andra Andreas Mangione, Cia Rinne och Charlemagne Palestine. Men utställningarna rör sig sällan kring vad som vanligtvis avses med ljudkonst, och det handlar inte om det hörbara eller upplevelsen av ljud. Snarare är det påtagligt att några av de som kunde förväntas göra musik, som Oliveros, gör någonting annat. Signal för ju också tankarna till ljud. Hur medvetet jobbar ni med ljud?
Vi arbetar inte teknikspecifikt eller mediebaserat, utan intresserar oss för hur saker och ting krokar in i varandra, tar oväntade riktningar och så småningom landar någonstans som vi inte alltid kan tänka ut på förhand. Konstnärer arbetar utifrån olika intresseområden, och att förhålla sig till en utvidgad och mångbottnad symbolik är bildkonstens och vårt stora privilegium. Ordet signal kan ju även föra tanken till bilden av ringar på vattnet.
Det offentligt finansierade konstlivet befinner sig idag under press, och många institutioner tvingas söka alternativa vägar för finansiering och förhålla sig till krav på större publikgenomströmning. Hur ser förutsättningarna ut för Signal som utställningsplats i Malmö, och hur har situationen utvecklats sedan starten 1998?
Att driva en oberoende utställningsplats för samtidskonst, med inriktning på ett gemensamt utbyte av kunskap, handlar om att skapa ett offentligt rum för dialog och ett utvidgat tänkande. Strukturen för en sådan verksamhet är mycket skör. Just därför är det av yttersta vikt att värna om det handlingsutrymme som är och ska vara vår styrka, både ifråga om det konstnärliga innehållet och olika finansieringsstrukturer. Integritet är vårt starka ledord, men det har också sitt pris i form av underfinansiering och överarbetning. Att vi idag överhuvudtaget kan tala om en fortsatt existens för Signal sedan starten 1998 bygger enbart på hårt och envist arbete. Därför är det så viktigt att vi värnar om det handlingsutrymme som den offentliga finansieringen för oberoende aktörer fortfarande möjliggör. Det är det enda sättet att bygga konstruktivt för framtiden.
Vad sker på Signal senare under året?
Under våren kommer vi att ställa ut Minia Biabiany, en konstnär från Guadeloupe som rör sig både tematiskt och estetiskt mellan europeiska och västindiska tankevärldar. I det spänningsfältet undersöker Biabiany begrepp som språk, historia och politik, och låter materialen blir bärare av laddade berättelser. Och på tal om ljud, här kommer en liten teaser: Sending a Signal out in the Ether: Live on Radio Athènes… Formatet är «veckoprogrammet», en serie händelser som presenteras på Signal i Malmö och på utställningsplatsen Radio Athènes i Aten, och tar sin utgångspunkt i tankar om radion som medium – som ett sätt för ord, berättelser och bilder att färdas och trigga igång mentala rum inom oss.
