På onsdag lanserar Konstakademien en serie kritikersalonger där två konstkritiker möts för att diskutera en aktuell utställning som båda har sett och recenserat. Först ut är Kunstkritikks svenske redaktör Frans Josef Petersson som går i clinch med Jesper Strömbäck Eklund (Expressen, Kunstkritkk) om Mike Kelley-utställningen på Moderna Museet i Stockholm.
«Väldigt samtida» menade Strömbäck Eklund i Expressen. «Verken har tappat sin udd» tyckte Petersson i Kunstkritikk.
Tanken med kritikersalongen är inte främst att sätta konsten under debatt, utan att få till stånd ett samtal på kritikens villkor där den muntliga formen möjliggör dialog, eftertänksamhet och självreflektion. Det understryker Svenska Dagbladets konstredaktör, kritikern och författaren Hanna Johansson, som har initierat serien och kommer att moderera samtalen.
«Det är inte farligt om det blir bråkigt, men det som varit vägledande är känslan av att vilja prata», menar Johansson, som hoppas på intelligenta och nyfikna samtal om konst.
Kritikersalongen arrangeras ett par gånger per säsong, med ett andra tillfälle inplanerat till oktober. Det första samtalen äger rum onsdagen den 10 september, 18–20, i Konstakademiens hörsal i Stockholm. Kunstkritikk ställde några frågor till Hanna Johansson om hennes tankar med samtalsserien.
Hur fick du idén till en kritiksalong?
När jag bodde i Göteborg så brukade Ord &Bild arrangera salonger där två kritiker som hade recenserat samma sak hade ett samtal som utgick från deras respektive recensioner. Jag var med en gång och minns att det kändes väldigt lyxigt och ovanligt att som kritiker öppet få reflektera över sin egen text. Det var ett koncept som jag ville stjäla. Det slog mig att när konstkritiker får vara på scen så blir det ofta på en metanivå, samtal om kritikens problem. Det är viktiga frågor så klart, men det är roligt att nu sätta igång med samtal som är kritik, inte om kritik.
Hur kommer det sig att det hålls på Konstakademin?
Jag hade en kontakt där som jag frågade, och de kom överens om att genomföra det och göra en budget. När vi började prata lite mer så kom vi också fram till att det kan vara en fördel att samtalet inte hålls på ett museum. Många institutioner har samtalsprogram om de egna utställningarna. Tanken är här är att det kommer från ett annat håll: avsändaren är kritiken.
Tycker du att den muntliga formen erbjuder andra möjligheter jämfört med skriven kritik?
I skriven kritik kan man inte vara hur vankelmodig som helst. Det finns en formmässig förutsättning som gör man måste välja ben att stå på. När jag har skrivit en recension har jag nästan alltid ett till dokument som bara heter slask, med allt som jag inte hann eller som inte funkade i texten. Det muntliga kan fånga upp mer, även större tvivel och en annan typ av prövande av tankar. I ett samtal kan man också reagera omedelbart på vad någon annan säger. Det muntliga är både mer direkt och mer vankelmodigt.
Det här första samtalet om Mike Kelley är med två kritiker som tyckte rätt olika om en utställning. Är det ett upplägg du kommer fortsätta med?
Samtalets premiss är inte en debatt där en har hyllat och en har sågat. Det är inte farligt om det blir bråkigt, men det som varit vägledande är känslan av att vilja prata. Detta var två bra recensioner. Jag läste deras respektive texter och kände att jag ville prata med dem. De identifierade i någon mån samma egenskaper hos utställningen men landade i olika slutsatser.
Nu har Mike Kelley-utställningen varit öppen ett tag, det kanske också är skönt som kritiker att gå tillbaka och inte bara uppehålla sig vid det som precis har öppnat?
Det tänkte jag också på när jag pratade med akademiledamöterna om upplägget. Som konstredaktör handlar det om att vara väldigt snabb hela tiden, så det känns kul med ett annat förhållningssätt. Jag gissar också att många i publiken kommer att ha sett utställningen, vilket blir annorlunda. När recensionen trycks i tidningen har läsarna ofta inte sett vad som skrivs om.
Blir det här också ett tillfälle för läsarna att ställa kritikerna till svars? Kommer det vara öppet för frågor?
Haha. Nej, jag har faktiskt bestämt att det inte blir frågor från publiken. Men man får gärna hänga kvar efteråt och prata. Min erfarenhet av sådana här scensamtal är att det lätt blir rörigt med frågor från publiken. Men vi får se, det här är första gången så det blir lite av ett test.
