I prosastycket Urljud (1919, i svensk översättning 2016) spekulerar den österrikiske poeten Rainer Maria Rilke om vad som skulle hända om man med en fonografnål skulle följa kronsömmen, det vill säga skarven i skallen som bildas mellan pannben och hjässben. Att «spela upp» kraniet på detta sätt skulle enligt Rilke leda till att ett sinne överförs till ett annat, en synestetisk förvirring som han liknar vid den erotiska erfarenhetens «fantastiska fara». Överväldigade av ett överflöd av simultana sinnesintryck riskerar de poeter som upplever synestesi att bli älskare. Dessutom – och kanske mest oroande för Rilke – så riskerar dikterna att bli enbart ljud.
I grupputställningen Third Eye Butterfly, som för närvarande visas på Mint, citeras visserligen inte Rilkes essä, men den synestetiska erfarenheten är en röd tråd som sammanflätar teknik, erotik, och även poesi, på ett sätt som inte bara erinrar om riskerna med sensorisk desorganisation, utan också åberopar dess transformativa potential. Gästcuratorn Cathrin Mayer, som tidigare ingick i curatorsteamet vid KW Institute for Contemporary Art i Berlin och nu är biträdande curator vid Halle für Kunst Steiermark i Graz, har använt den amerikanska poeten och filmmakaren Storm de Hirsch (1912–2000) som utgångspunkt för en sparsmakad men genomarbetad presentation.
Titelverket, Third Eye Butterfly (1968), är en kortfilm för två projektorer som visuellt efterliknar fjärilsvingars abstrakta mönster. Men resultatet är varken så bräckligt eller så «poetiskt» som den beskrivningen antyder. Filmen är snarare ett angrepp på våra sinnen (två av dem i alla fall) med snabba klipp och kalejdoskopiska skiktningar som decentrerar, fragmenterar och multiplicerar det visuella fältet, samtidigt som ett ljudspår med slagverk obevekligt håller takten.
De Hirsch var en del av med New Yorks underjordiska filmscen, där hon arbetade parallellt med filmare som Stan Brakhage, Gregory Markopoulous och Jack Smith. I likhet med många andra experiment inom expanded cinema under denna period, så försöker de Hirschs film utvidga sinnet genom att öppna det «tredje ögat» av högre medvetande. Men trots anspelningarna på mysticism och ritualer så präglas den vision som erbjuds här inte så mycket av andlig transcendens som av psykisk desorganisation – ett rörigt överflöd av tankar och känslor som genljuder i utställningensmånga formmässiga ekon och stämningsfullt ljussatta korridorer vars färgpalett är hämtad från de Hirschs film.
Denna tankeexpansion återkommer i varierande grad i utställningens andra verk, från Nat Marcus hydrofeministiska textilverk (The Velvet Sound I–II, 2022) och Sofia Restorps vagt surrealistiska pastellteckningar, till Period Piece (2021), en ljudinstallation av Luzie Meyer som med oro reflekterar över den symboliska regleringen av det kvinnliga könet. «Questions mark all over her body», mässar hon till en takt som inte är helt olik den i de Hirschs film.
Expansionen är dock mest påtaglig hos den London- och Los Angeles-baserade filmskaparen, konstnären och poeten P Staff, vars Eat Clean Ass Only och Ancient and Celibate (båda 2021) består av rullande text som visas på väggmonterade hologramfläktar. Dessa intima och poetiska verk, som berör frågor om sammanhang och identifikation, genomsyras av en känsla av att inte ha något att förlora. Rader som «eat clean ass only / and I have nothing», «if it’s in me it is me» och «I am putting it on / really really really really thick / and anonymous» ger en dysforisk klang till utställningens bredare kritik av den normativa distinktionen mellan kropp och medvetande. Mayers presentation antyder att det är begärets desorienterande brus som tar oss nära den transformativa kraften hos dess sanning. Eller, annorlunda uttryckt, den «fantastiska faran» i att förlora sig.
