GHHRROOOAAARRR!!! På en liten skärm på Malmögalleriet skēnē visas ett viralt videoklipp där Ignacia Fernández, årets Miss World i Chile och sångare i death metal-bandet Decessus, framför en av bandets låtar under skönhetstävlingen. Den effektfulla kontrasten mellan beauty queen och guttural growling behöver inte förklaras, men klippet fungerar även som en enkel guide till hur Oda Haugeruds utställning kretsar kring könade föreställningar om musik och ljud.
Temat blev särskilt tydligt i fredags kväll då Haugerud i samarbete med konstnären Maddie Kuzak framförde performancet RAGEBAIT (2025). I kaotiska scener gestaltade duon ett punkband, en vargtik som råkade para sig med sitt halvsyskon och en katt (?) som skulle föda. Samtidigt avbröts de gång på gång av en man med dolt ansikte och bar överkropp som antingen knivhögg dem eller spelade extremt högt på sin elgitarr. Vid den första knivhuggningen gick faktiskt små chockvågor genom den luttrade konstpubliken.
Själva konstverken är uppbyggda av olika musikattiraljer och när jag var ensam i galleriet fanns en stämning av afterhours, som förstärktes av att skēnēs brunrutiga golv ser ut att höra hemma på en rockklubb snarare än ett galleri. Det kändes som att stå i resterna av något, kanske sin egen ungdom eller bara en vanlig utekväll. På väggarna fanns verk som på subtila sätt använder gitarrformer, gjorda av trä från stängda rockklubbar i New York.
Samtidigt laddades rummet av något nytt och osäkrat. På golvet låg två stora transportlådor för instrument och ljudutrustning, Heavy Duty och Heavy Duty II (alla verk 2025). I båda har Haugerud skurit ut stora f-hål, som gör att lådorna framstår som mjukare, mer levande. I den ena låg också en hoprullad utskrift av en konversation med chatgpt där det bland annat går att läsa «There’s no single frequency that can make any group of people feel less lonely».
Präglad av temat börjar jag tänka på flerkanaligt ljud. Utställningen fungerar inte som lager att penetrera för att nå den singulära förståelsen, snarare finns olika kanaler att koppla upp sig mot: om musikrum och minnet av dem, associationer till högtalare och gitarrer, eller insikter om hur vi är biologiskt betingade att reagera på ljudfrekvenser.
Två dagar efter Haugerud och Kuzaks performance utnämndes «ragebait» till årets ord av Oxford University Press. Om det nu fanns någon tvekan kring hur samtida utställningen är. Det mest imponerade är hur den tar upp «gamla», men inte överspelade, frågor om män med gitarrer, rockklubbs-estetik, musik och känslor, men så det känns helt originellt. Lite förtrollat faktiskt.
