«Malmö har kallats en smältdegel. Full av möjligheter och motsättningar. Invånarna har så många olika bakgrunder och sociala tillhörigheter att det kanske är Sveriges mest blandade stad. Men någonting binder alla samman; känslan av att tillhöra Malmö, att vara del av stadens leende.» Med dessa ord lanseras Statens Konstråds första tillfälliga grupputställning i ett svenskt stadsrum: Malmös leende. Utställningen är curaterad av Edi Muka som är en av de curatorer som anställdes vid Statens Konstråd efter att chefen Magdalena Malm 2012 introducerade temporära konstprojekt vid sidan av verksamhetens traditionella inriktning på mer beständig offentlig skulptur och utsmyckning. Utställningen pågår under två veckor, och består av sex installationer och fyra performancebaserade verk som uppförs på vissa tider.
Hårdraget antar jag att satsningen innebär att curatorerna får en större frihet att driva projekt som de tycker är viktiga, i kontrast till en verksamhet som i första hand levererar konst till olika platser i svensk offentlighet. Jag föreställer mig också att detta gör det möjligt för Statens Konstråd att genomföra projekt som är mer självständiga i förhållande till olika regionala och kommunala direktiv. Här finns en kritisk potential i synnerhet om vi antar att decentraliseringen av politiken innebär att regioner och kommuner i allt större utsträckning drivs som konkurrerande företag. En annan effekt av tror jag kan bli att den nya statskonsten integreras mer i den allmänna diskussionen om samtida konst. Att gå runt i Malmös leende påminner också om att besöka en minibiennal, där själva promenerandet spelar en central roll för både samtal och betydelsebärande omvägar. Att jag vid mitt eftermiddagsbesök endast har möjlighet att se ett av fyra performanceverk påminner också om detta.
Hur förvaltar då Edi Muka den nya möjligheten att presentera en egen curatorisk intervention i ett svenskt stadsrum? Det första som slår mig är det imaginära konstrum som skapas av kommunikationen kring utställningen. Att en känsla av tillhörighet kan komma till uttryck i ett leende som binder samman eller rentav löser olika konflikter är en utsaga som skriver in utställningen i en tradition av konst som försonar snarare än belyser motsättningar eller hittar på nya konflikter och problem. Utsagan gör också leendet till ett slags estetiskt omdöme, en gemensam tillhörighet bortom kunskap och moral, som uttrycks av en stadsorganism snarare än av enskilda individer.
Ordet «smältdegel» är också betecknande, genom att det hänvisar till Malmökommissionens rapport från 2013 där det används för att beskriva Malmö som en stad med både «möjligheter och problem». Kommissionens förhoppning var att «stärka Malmö som ett ekologiskt och socialt föredöme med god tillväxt och attraktionskraft. Och, inte minst, bidra till en hållbar stad». På detta vis sätts utställningen i ett strategiskt ljus, som om den faktiskt var en beställning från ett pågående stadsplaneringsprojekt. En pusselbit i dröm om en kapitalistisk stad med mänskligt ansikte, om staden som en sund, stark och attraktivt leende kropp?
Detta gör mig förvirrad. Inte för att det nödvändigtvis vore fel, utan för att det går emot vad jag trodde var poängen med curatoriskt drivna utställningsprojekt i Statens Konstråds regi, det vill säga att de skulle sträva efter att vara självständiga konstnärliga utsagor. Samtidigt sätter närheten mellan utställningens språk och en viss idé om staden fingret på frågan om en mer självständig offentlig konst överhuvudtaget är möjlig med tanke på hur styrningen av dagens städer faktiskt ser ut.
I Gamla Konserthuset visas James Webbs ljudinstallation Prayer, ett verk som jag tidigare sett på Wanås Konst, men som nu utökats till 12 böner från Malmös olika trosinriktningar, förmedlade genom var sin högtalare på golvet. Verket förvandlar betraktaren till en individuellt reflekterande lyssnare utanför mångfalden av röster och historier. Jag ler faktiskt några gånger, men lite sorgset, och börjar febrilt leta efter någon form av konflikt, en motsägelse eller ny gränsdragning. Men det enda jag begriper av verket är en idé om konsten som en plats för försoning av parallella världar, ett hyllande av mångfald, under en och samma form. Ändå tilltalas jag av själva problematiken. Vilken roll ska statlig sanktionerad konst ha i ett samhälle som rymmer skilda världsbilder, språk och erfarenheter? Kan konsten bejaka olika religiösa praktiker utan att själv bli förnuftets herre på täppan?
Vid bönesångerna möter jag curatorn Edi Muka och frågar om relationen mellan Malmös Leende och stadens egen vision och kulturpolitiska riktlinjer. Han betonar att han inte har tagit hänsyn till detta, att utställningen bygger på hans idé och intresse och att den har varit möjlig att producera just eftersom det är Statens Konstråd som står bakom den. Det enda Malmö stad har gjort är att säga ja till projektet, och hjälpa till med kontakter till gatukontoret.
Just med tanke på detta intygande tror jag det är viktigt att förstå Malmös leende i ljuset av dagens stadsplaneringstänkande. Om den offentliga skulpturen traditionellt ingick i en strategisk och långsiktig stadsplanering där staden stratifierades – och där mänskligt liv ramades in på ett sätt som möjliggjorde vissa typer av konstnärligt och aktivistiskt motstånd, som situationisternas dérive och psykogeografi – så har vi idag att göra med en taktisk stadsplanering som bygger mer på tillfälliga och temporära insatser. Detta kan gälla allt från pop-up-butiker, stadsodling och olika upptåg där medborgarna deltar i förändringen av stadsrummet.
Ur detta perspektiv kan Malmös leende läsas på två olika, men inte nödvändigtvis motstridiga sätt. Å ena sidan kan utställningen ses som ett resultat av en liberal paternalism, det vill säga av rädslan för ett imaginärt straff som antas utfärdas om den i för hög grad skulle bryta mot den dominerande stadsprofileringsideologin. Å andra sidan kan den läsas som ett utfall av ett genuint intresse för att med hjälp av samtida konstnärer förskjuta en normativ upplevelse av stadsrummet genom olika modesta kommentarer som berör situationen i Malmö just nu.
Det som talar för den senare läsningen är två saker. Curatorn är själv inflyttad Malmöbo, och när jag talar med honom så förefaller det finnas just ett personligt intresse för att uppmärksamma och påverka olika aspekter av att leva i staden. För det andra är Malmös leende på intet sätt är en utställning som hyllar den «deltagande konsten». Verken använder i stället stadens arkitektur och dess symbolik som meningsbärande gränssnitt. Runo Lagomarsinos trä- och kopparinstallation A Country’s Landscape utanför Polishuset på Drottninggatan är ett exempel. Lagomarsino har uppfört en grupp träd sammanfogade med kopparplattor, där träden kommer från ett tidigare offentligt verk för den så kallade ID-porten i Göteborgs hamn. I hamnen fanns ett litet skogsparti där det bodde folk som försökte ta sig ombord på båtar till England. När träden höggs ner tog Lagomarsino några av dem med sig, och har nu satt upp skogen igen utanför en annan id-central. Verket blir ett sätt att koppla samman olika gränsproblem, och låta träden återkomma – om än stympade och organiserade på ett nytt sätt – i en annan svensk stadsbild. De konflikter som ryms i detta motsäger tanken om konsten som försonande, och för istället tankarna till ett leende som framkallas av att leva i en tid full av motsägelser utan att sätta ner foten.
Värt att notera är att Malmös leende inte tar betraktaren till varken Västra hamnens nybyggda skyskrapor, Rosengårds trapphus, Limhamns gated-communities eller EU-migranternas läger. Istället har verken placerats i centrala Malmö med en tillsynes mer lågmäld profil, vilket gör att känslan av social turism tonas ner. Som icke-malmöbo kommer jag på mig själv med att leta efter något som förändrar min bild av Malmö, något specifikt. Men Malmös leende är en utställning som gör motstånd mot detta problematiska begär efter särart. Santiago Mostyns skyltskulptur som låter ordet «MIRAKEL» rama in allt som händer på Möllevångstorget, och Nasrine Boukhari verk som försöker få betraktaren att själv sätta samman världen och sina egna rörelser genom korta budskap tryckta på runda speglar som tillsammans bildar ett kärleksbudskap, är så pass oförargliga och generella att deras stilla påbud nästan försvinner – men bara nästan.
För även om Malmös leende nog främst bör förstås som ett försök att bejaka stadens heterogenitet, genom att skapa nya känslomässiga relationer till de platser där verken presenteras, så gör den detta på ett speciellt sätt. Med tanke på de lågmälda för att inte säga svaga verken, så står det också klart att utställningen inte bidrar till att accelerera differentieringen av identiteter och perspektiv. Något större bidrag till gentrifiering eller tillväxt är det heller knappast frågan om. Kanske gör den rent av Malmö till en mindre attraktiv stad?
Om vi förflyttar frågan från vad som styr utställningens form och dess språkliga inramning till hur publiken styrs av utställningen, så framstår den som ett försök att genom olika subtila positiva grepp förstärka ett önskat beteende hos befolkningen. Vad är det då för beteende som ska förstärkas? Inte heller detta är enkelt att svara på. Men kanske ska utställningen ses som en uppmaning till individuell och stilla kontemplation över sakernas tillstånd i dagens Malmö. Att den tycks sätta sitt hopp till en kritisk reflektion, snarare än till några drastiska förändringar, är befriande.
Om både massmedias, Malmökommissionens och den politiska ledningens bilder av staden ses som del av sättet på vilket beteenden i Malmö styrs, så instiftar Statens konstråd istället en fjärde bild. Snarare än att ge personliga berättelser från medborgarnas liv, så uppmanar utställningen till nya relationer och tankar om både de övriga bilderna och vad det innebär att leva i Malmö idag. Och styrkan i denna fjärde bild är paradoxalt nog dess vaghet – dess motvilja mot att representera det ena eller andra exkluderade intresset. Det är också i kraft av att vara just en tillfällig bild som en utställning av detta slag kan utvecklas. Att Statens Konstråd nu producerar utställningar i staden måste ses i ljuset av alla andra krafter som försöker styra våra liv, inte genom monumentala manifestationer utan genom olika temporära påtryckningar.
Kanske är frågan om huruvida en självständig offentlig konst är möjlig i dagens städer felställd. Kanske är det, tvärtom, genom att utgöra en del av sättet att styra över Malmö som utställningen har sin aktualitet och relevans. Efter Malmös leende är jag övertygad om att Statens Konstråds införande av självständiga curatoriska projekt inte handlar om att producera offentlig konst som är mindre statlig styrd. För det som tidigare ansågs vara mindre statligt styrt kan i dag lika gärna kan förstås som det dominerande sättet att styra. Jag kan inte förstå Malmös leende på något annat sätt än som ett första anspråkslöst försök att kritiskt hantera den insikten. Kanske rör det sig om en strategisk anspråkslöshet. Jag ser fram mot fortsättningen.
