Fredagens offentliggörande av Alice Bah Kuhnke (MP) som ny kultur- och demokratiminister möttes av förvåning på landets kultursidor. Bah Kuhnke har aldrig varit politiker eller profilerat sig i kulturpolitiska frågor. Hon är ledamot i styrelsen för Kungliga Dramatiska Teatern, men har i övrigt inga dokumenterade kunskaper på kulturens område. «Vi vet inte särskilt mycket om var hon står politiskt eller hur hon ser på kulturfrågor», skriver Expressens kulturredaktör Karin Olsson, som hellre hade önskat sig «en ideolog och intellektuell» som kulturminister. «Lite elakt kan man säga att hon är en tjänsteman med kändisfaktor», menar Aftonbladets kulturredaktör Åsa Lindeborg, som också hon ser Bah Kuhnke som ett oskrivet kort: «Vi vet ingenting om hennes ideologiska perspektiv: samhällssyn, människosyn, kultursyn…Det här skulle vi inte acceptera på nåt annat politikområde än just kulturen.»
Bah Kuhnke är före detta programledare för Disneyklubben och har haft en pratshow i TV4, men kommer närmast från tjänsten som generaldirektör för Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. Hon har även varit verksamhetschef på Skandia, generalsekreterare för Rättvisemärkt och ledamot av Svenska kyrkans kyrkomöte. Bah Kuhnke är troende kristen, vilket hon själv framhåller som den «värdegrund» som genomsyrar hennes liv och gärning. Hon kommer att ingå i den röd-gröna minoritetsregeringen som representant för Miljöpartiet, där hon blev medlem så sent som förra veckan. Hennes enda tidigare kända partiengagemang var som medlem i Moderata Ungdomsförbundet, något som hon idag avfärdar med tal om MUF:s «fantastiska fester» som en lockelse till «ungdomssynd».
Fredagens regeringsdeklaration bjöd också på ett löfte med direkta konsekvenser för konstens område, då Stefan Löfvén tog upp återinförandet av fri entré på de statliga museerna, vilket var ett av få kulturpolitiska löften under valrörelsen. Reformen lanserades 2005 av den då sittande socialdemokratiska regeringen, och innebar att fri entré infördes på 19 av landets statliga museer. Den fria entrén ökade antalet museibesökare med 150 procent under 2005, och Statens Kulturråds utvärdering vittnar om breddade publikgrupper och en markant ökning av antalet förstagångsbesökare. Reformen avskaffades 2007 av Alliansregeringen.
Den nya kulturministern får en förändrad portfölj, och ansvarar nu också för demokratifrågor, medan idrottsfrågorna har flyttats till socialdepartementet. Bah Kuhnke framhåller själv det kombinerade ansvarsområdet som skälet till att hon tackade ja till uppdraget. «Kulturen är ett fantastiskt verktyg för att förnya demokratin», säger hon till Svenska Dagbladet och pekar på kulturens möjligheter att «diskutera värdefrågor, förskjuta gränser och spränga normer.» Mer skeptisk är redaktören för SVT:s Kulturnyheterna Per Andersson, som påpekar att Bah Kuhnkes meriter är svaga på kulturens område, men desto starkare vad gäller demokratifrågor, som påminner om hennes uppdrag på Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. «Kanske», menar Andersson, «går vi mot ett nytt skede i kulturpolitikens erosion. Efter en minister utan visioner kommer en minister som har visioner – men om annat än kulturpolitik?»
De flesta kommentatorer framhåller mediepolitiken, och följderna av digitaliseringen, som den stora utmaningen för den nya kulturministern. Bah Kuhnkes företrädare, Lena Adelsohn Liljeroth (M), anses allmänt har varit alltför passiv på detta och andra kulturpolitiska områden. Samtidigt får det inte glömmas att Adelsohn Liljeroth tillsatte en kulturutredning som har beskrivits som den största omdaningen av kulturpolitiken på årtionden. Politikens uppgift är sedan 2009 års kulturproposition inte längre att «motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet», utan att uppmuntra entreprenörskap och samverkan mellan kultur och näringsliv. Makten att fördela kulturens medel flyttades samtidigt från statlig nivå till regioner och landsting, och många menar att det minskade avståndet till politikerna får problematiska konsekvenser för landets konstinstitutioner.
