En man med en hacka och en spade har tagit sig upp på berget och börjar bryta loss stenar. Av naturen och kläderna att döma är mannen i Amerika, troligen Kalifornien, en guldgrävare.
Efter en sådan scen ropar berättelsen på att bli matad med klichéer: kampen för tillvaron, den bredbrättade hatten, den gassande solen, det hägrande gulden, rovfågeln som cirklar ovanför. Ulrik Heltoft tar också för sig av dem i sin film, den första delen i trilogin 1848/1954/2060 (2010-2011). På Århus kunstbygning visas nu de tre filmerna tillsammans för första gången.
Guldgrävaren verkar ibland vara ung och hoppfull, andra gånger äldre, trött och uppgiven. Men det är ändå ingen «vandring mot undergången» jag ser. Filmen visas som en loop – 3:40 minuter lång – och ska ses som en loop också: handlingen är förskjuten, okronologisk. Den unge mannen existerar synkront med den gamle. Hoppet om att hitta guld, nästa gång han lyfter hackan, eller nästa, blandas med scener där han givit upp allt hopp. Loopen fungerar både visuellt och narrativt. Guldgrävaren blir Sisyfos – en man som kanske borde ge upp men som inte kan göra det. Det är lätt att identifiera sig mig med honom. Hans envetna strävan väcker medlidande, till och med lite avund.
Ändå, mitt i tillfredställelsen, undrar jag om jag inte har lagt mig lite för lätt. Det är inte bara det episka och klichéerna som har fångat mig. Något i berättarstil påminner en del om den danske konstnären Jesper Justs filmer: De skeva klippen, slowmotionscenerna, bildförvrängande objektiv, realljudet som är manipulerat och ibland dyker upp något eftersläpande. Första gången man ser en sådan film är det lätt att förföras, om inte av annat så, av tekniken, hantverket. Nästa gång är man mer beredd, lite mera kallsinnig. Då träder innehållet fram tydligare. Jag får en känsla av att detsamma gäller för Heltofts film. Möjligen är jag på väg att gå i samma fälla här, att förföras av berättartekniken istället av berättelsen.
En annan fråga är om man alls ska förneka en sådan filmteknisk hype – klippningen, effekterna, det lite okända universumet som det fött fram. Om det inte är just det som är centralt i vissa konstverk, att låta handlingen, istället, bli till filmens kulisser?
Rummet där filmerna visas är ca 20 x 20 meter. Lite ljus kommer in från trappnedgången. I sin enkelhet är det vackert installerat. Tre 16 mm-projektorer uppställda på podier, riktade mot varsin vägg. Alla går i loop. Filmen från 1848, med mannen och berget, är den enda som har ett ljudspår. En högtalare är placerad på golvet intill projektorn. Surret från projektorerna känns till och med behagligt. Det är Heltofts första soloutställning på en konsthall. Rent fysiskt vet han hur han ska inta ett rum.
På väggen mitt emot filmen om guldgrävaren visas den film som utspelar sig 2060. Det är en färgfilm, de andra två är svart-vita. Den är betydligt enklare uppbyggd. En man går i en cirkel, kameran måste vara placerad i mitten av den. Ett varv för mannen motsvarar en loop för filmen – 1:33 minuter. Platsen där han går omges av berg, marken under honom skulle kunna vara en uttorkad saltsjö. Man ser inte hans ansikte. Han har på sig en munkjacka, med huvan uppfälld. Projektionsytan på väggen är kanske två och en halv meter. Något bredare än guldgrävarfilmens.
Nu börjar tanken bakom trilogin träda fram: det går 106 år mellan åratalen – 1848/1954/2060. Varför han har valt just det avståndet hittar jag inget svar på. Möjligen är det gränsen för en människas livslängd. Filmtrilogin är en resa genom moderniteten, från 1848, det pre-industriella samhället och året före guldruschen, nästa gång, 1954, epokens guldålder och till sist, en bit in i vår framtid, 2060. I de olika nedslagen ser vi hur olika omständigheter skapar olika livsbetingelser och personer. Jo, jag är med. Och känner mig samtidigt lite störd. Det känns som att ansatsen i konstverket överträffar de frågeställningar den väcker – även om det nu rör sig om de stora eviga frågorna. Jag tyckte om att se mannen gå runt i cirklar. Filmen är förträfflig i sig själv. Också den fysiska akten den gestaltar. Jag vet inte om jag vill läsa in de upprepade cirklarna i ett annat sammanhang. Vad skulle filmen i så fall handla om? En framtid som rastlöst verkar vänta på att intas. Eller alienationen i ett samhälle där allt fysiskt motstånd har eroderat.
Filmen som utspelar sig 1954 har en kvadratisk projektionsyta. En 1 x 1 meter. Ett rutmönster på vit bakgrund förvrängs långsamt till figurer, ibland får den en tredimensionell prägel. Någon gång dyker en analog person upp i det animerade landskapet. En intellektuell typ, troligen en arkitekt, med tidstypiska glasögon, runda som kameralinser. En figur som här, i likhet med de två andra filmerna, spelas av konstnären själv. Åter igen, en storslagen liten film. På något sätt är det lättare att läsa in den i trilogins tema. Modernismens guldålder var också Freuds. Något faller mer i hack här. Det tillåter mig att se utställningens tema mer som en lös referens än något som tvingar mig bort från verket.
I det mindre rummet intill finns ytterligare ett verk – Voynich Botanical Studies (2011) – som Heltoft gjort tillsammans med den amerikansk-filippinska konstnär, Miljohn Ruperto. På svart bakgrund finns en pärlemorskimrande blomma bakom glas. Det står att det är ett fotografi. Men blomman känns tredimensionell, som om den vore en relief gjord i något påkostat material. Jag står länge framför blomman för att försöka förstå hur de har tagit fotot, men lyckas aldrig. Utställningen heter 1848/1954/2060 – AND OTHER SPECIMENS. Fotografiet av blomman innehåller alltså en annan typ av skapelseberättelse. Korsbefruktelsen känns omedelbart tilltalande.
Jo, det stämmer. Efter att ha läst Voynich-manuskriptet från 1500-talet har de två konstnärerna återskapat en växt från boken. En bok som ska vara full av illustrationer av plantor som ingen känner igen och beskrivningar av deras medicinska verkningar. Ett manuskript som lär omgärdas av stor mystik.
Vad kan man kalla resultatet, ett blomster-simulakra? Den fiktiva blommans tillblivelse sätter sig upp mot trilogins determinism. Motsäger den. Kontradiktionen knyter ihop utställningen till en helhet. Gör alla referenser mer distanserade och förmildrar min motsträvighet till den modernistiska resan.
Nu är det likgiltigt, men jag undrar ändå om Heltoft kände samma motsträvighet och just därför bestämde sig för att ha med blomman eller om det ingick i planen från början.
