Kalmar konstmuseum visar under sommaren en utställning som tar sin utgångspunkt i 1960- och 70-talens barnprogram i Sveriges Television. Elva konstnärer har bjudits in att förhålla sig till var sitt program. Det är kanske ingen tillfällighet att jag blivit tillfrågad att recensera den. Jag var där, jag satt klistrad framför rutan när det var dags för Fem myror är fler än fyra elefanter och signaturmelodierna till Fablernas värld och John Blund ligger inbäddade i mitt nervsystem.
Jag skulle kunna rabbla hur många program och minnen som helst, från serien Den vita stenen, baserad på Gunnel Lindes bok med samma namn, till Scooby-Doo, var är du? Det fanns två kanaler, från början hade det funnits en, och jag tror att vi precis hade fått färg-tv. Sportspegeln hade Isaac Hayes ledmotiv från filmen Shaft (1971) som signaturmelodi, men jag var för liten för att komma ihåg om jag såg Ture Sjölanders och Bror Wikströms psykedeliska rymdopera Space in the Brain från 1969 eller inte.
Det sista två var nu inte barnprogram, men del av samma public service-landskap med en television i samhällets och publikens tjänst. Reklam-tv och privata kanaler kom till Sverige först i början av 1990-talet.
Två tider läggs tydligt över varandra i utställningen, nutid genom konstnärernas och curatorernas utgångspunkter, dåtid genom de program som presenteras. Frågan som ställs är vad kan dessa produktioner kan säga oss idag. Konstnärerna har tagit sig an uppgiften med olika ingångar, där några arbetat mer specifikt med «sitt» program, och tagit det som utgångspunkt för mer fristående undersökningar eller påståenden.
Ja vad kan de säga oss idag? Har samhället blivit bättre eller sämre? Det känns lite som att det är det curatorerna egentligen vill veta, även om de lindar in denna undran i abstrakta formuleringar, som att «hitta ingångar genom vilka det går att nysta upp föreställningar, idéer och sammanhang som präglade barnkulturen och barnens villkor under den här perioden» och se «hur dessa föreställningar står i relation till vår tids kulturella och politiska sammanhang.»
En del av de frågorna besvaras genom utmärkta texter i katalogen, där medieteoretikern Åsa Pettersson och utställningens ena curator, konstnären Andjeas Ejiksson, gör historiska tillbakablickar på tv- och barnprogrammens utveckling. Pettersson lyfter fram hur denna period i forskningen brukar beskrivas som både experimentell och politisk, och hur synen på barn och barn-tv diskuterades. En av de intressantaste debatterna handlade om huruvida barn skulle skyddas från information om världens tillstånd, eller om de tvärtom hade rätt att få kunskap även om de mest svåraste frågorna. Det landade under 1970-talet i att barnen ansågs ha rätt att få kunskap som var anpassad för dem, en förändring som bröt med tidigare mer beskyddande hållningar och som avspeglades direkt i en ökad mängd samhällsprogram riktade till barn.
Det handlade om barns rättigheter, och frågan om kvalitativa program låg högt på agendan på det som i efterhand måste beskrivas som ett mycket radikalt och experimentellt redaktionellt arbete. Men också om en annan fråga som inte alltid var lika tydligt artikulerad, nämligen barnkulturens roll för att fostra framtida samhällsmedborgare. För mig som växte upp i detta specifika barnkulturlandskap är det klart intressant att läsa om programmens historia idag. Snappade jag som sexåring upp att John Blund, från början en östtysk produktion, inte bara var en sagofigur på spännande utflykter, utan också ville visa vilket framstegsvänligt land Östtyskland var? Annika Eriksson, som tagit sig an John Blund, understryker också genom sina två filmer den blandning av didaktik och obehagliga undertoner som löper parallellt genom serien.
Obehag var bara förnamnet för hur jag som barn kände inför Staffan Westerbergs Vilse i pannkakan. Det brukar skojas om att det var ett program som fick en hel generation att skicka sina terapiräkningar till Sveriges Television. Jag föredrog uppenbarligen färgglada sagor med lyckligt slut framför en traumatiserad vuxen i beige miljö som blickade tillbaka på sin barndom. Författaren Balsam Karam gör ett mycket starkt arbete utifrån programmet, med utgångspunkt i de känslor av vilsenhet, förlust och rädsla som Westerberg gav plats åt. Karams kurdiska familj deporterades från Bagdad till Iran innan hon själv var född, och genom text, en vävd matta och filmade intervjuer med föräldrar och syskon rör sig arbetet kring känslan av förlust av något hon själv aldrig haft tillgång till, inte har egna minnen från. Som Karam skriver, den punkt från vilken hon berövades ett slags hem.
Endast några av programmen visas i sin helhet, i stället finns en introducerande film som berättar om alla programmen och deras historia. Flera av dem sändes i olika versioner i olika länder, och den tydliga anti-kommersialism som var självklar då gjorde att det fanns en misstro mot USA-producerade program, och en större öppenhet mot övriga världen. Kalle Anka sändes en gång per år, på julafton. Det speglas också i urvalet.
TV-format är sedan länge en global handelsvara med starkt kommersiella förtecken. En av de roligaste delarna av utställningen handlar om det man kallar ett «translokalt kulturarv» – en trevligare aspekt av migrerande tv-program – och sättet som tv-produktionerna på den tiden idealt knöt samman barndomserfarenheter från olika geografier. Här står Behzad Khosravi Nooris redan pågående arbete om den jugoslaviska produktionen Professor Balthazar ut genom sin digra komplexitet. Verket omfattar flera delar, från rekvisita och modeller (som också realiserats i fullskala på olika platser) som simulerar den tecknade seriens estetik till filmade intervjuer med kulturarbetare och statsvetare, både om den specifika filmhistoriska situationen i Zagreb, där den tillkom, och den politiska situation där Jugoslavien var del av ett alliansfritt nätverk av nationer mitt under brinnande kalla kriget. Jag älskade Professor Balthazar, en snäll och disträ professor som löste människors problem med hjälp av en vindlande komplicerad färgglad maskin.
Det var rekordår, välfärdssamhällets storhetstid. Man valde inte skola, elbolag eller läkare. Det var järnridå och kallt krig, rymdkapplöpning, medborgarrättsrörelse, Vietnamkrig, frihetskrig, oljekris, hippieera, kvinnorättsrörelser. Mitt i detta blir Astrid Lindgrens Pippi Långstrump en av barntelevisionens största succéer. Salad Hilowles film Sylwan (2021) tar fasta på tiden före den tid som utställningen fokuserar på. Boken om Pippi Långstrump kom ut 1945, och 1949 gjordes en sällan visad första filmatisering. Hilowles film har formen av en teaterpjäs som berättar historien om ett av de tidigaste kända hatbrotten mot en afrosvensk på 1930-talet, mot skådespelaren och boxaren Joe Sylvain, och vecklar ut den i sammanhanget märkliga tillfälligheten att Sylvain var gift med Miss Arona, som var känd som världens starkaste kvinna, och att både Joe och sonen George medverkade i flera Pippi Långstrump-avsnitt. Det nazistiska hatbrottet, Joe Sylvains roll i den första Pippifilmen som den första afrosvenske skådespelaren, kärlekshistorien mellan boxaren och världens starkaste kvinna – filmen knyter ihop de olika delarna till ett slags förtydligande till svensk filmhistoria.
Det är en utställning med digert material och många ingångar, tidsmässigt och koncentrationsmässigt krävande. Det är dessvärre också en nackdel, i det format den nu visas, presenterad som en snygg, diskret och överblickbar helhet. Ingen personal finns tillgänglig i rummet, och jag ser hur många i publiken helt enkelt glider förbi verken. Det är inte unikt för den här utställningen, alla har inte lust eller möjlighet att vara där i tre timmar, men jag tänker att samma aktiva och välkomnande bemötande som jag fick i receptionen skulle kunna varit till hjälp också i utställningsrummet.
Det hade varit härligt att kunna berätta huruvida saker var bättre då, eller om de är bättre nu. Jag passar på den. Styrkan med Tevetrampolinen är också att konstnärerna hoppar över förenklingar om skillnaderna mellan då och nu. Ja förutom kanske Olivia Plender i sin starkt satiriska serietidning, men den är en parodi på hela samhället idag. Ganska rolig! Det finns ju märkbara skillnader, som en mycket starkare marknadsorientering, men det är knappast en nyhet. Det bästa är i slutändan hur konstnärernas strategier för att diskutera denna tid istället skapar en bild av konstnärliga, politiska, ekonomiska och samhälleliga tillstånd idag.
En första version av utställningen visades i Moskva (där den andra curatorn Maria Lind är kulturråd sedan några år) och avslutades samtidigt som Rysslands anfallskrig mot Ukraina startade i februari. Historien upprepar sig, och ändå inte. Ett nytt kallt krig, i en hyperkapitalistisk era.
