När allt går åt helvete

Henrik Ekesiöös ömsinta och humoristiska socialrealism visar att klasstillhörighet inte är ett livsstilsval.

Henrik Ekesiöö, Tisdag, 2020. Foto: Anders Bergö.

Trots att Henrik Ekesiöös utställning på Candyland i Stockholm bara kan ses från ett håll, nämligen från gatan genom skyltfönstret, ställs man inför frågan om perspektiv. Dess inre skiktning gör det möjligt att laborera med perspektiven.

Förgrunden upptas av små, kanske 25 cm höga, realistiska, skulpturer som får en att tänka på såväl Gittan Jönsson som Duane Hanson. Jag tror mig veta att det är konstnärens pappa som står där till höger med gamnacke och systemetpåse i handen, på samma gång hunsad, aggressiv och kanske förväntansfullt glad. En annan skulptur visar hans mamma i badrock, handduk om huvudet, cigg i hand. Hon kommer inte att gå med på nåt, ser det ut som. En bit in finns en scen där pappan slåss med någon som biter honom i ryggen. Och längst in i rummet finns det ytterligare en som återger pappan utslagen på en madrass, underkroppen naken.

Centralplanet i utställningen utgörs av större skulpturer och målningar som utmärks av utploppande ögon. Estetiken i det målade porträttet av Arnold Schwarzenegger och i en rosa huvudfotingsskulptur påminner om tecknad tv-film från 90-talet. Och i bakgrunden: en film där en död kvinna svävar genom rymden och sedan ligger på ett bord. Två buskisfigurer i overaller skär upp henne och hittar något i kroppen. Den är väldigt märklig, och dessvärre ganska svår att se när det är ljust ute, och när det är mörkt är ljudet avstängt.

Utställningstexten: «I Adult Swim visas, utifrån ett barns perspektiv, vuxna som kämpar för att hålla huvudet över ytan». Om det här stämmer, ska då utställningen ses med utploppade ögon? Det är inbjudande, eftersom det passar dagens medieperspektiv bäst – när arbetarklassen väl representeras är det ju alltid som puckon («Lyxfällan», «Morran och Tobias» etc). Dessutom är det väldigt gångbart i konstsammanhang. Tänk bara på alla hyllningar av Niki Lindroth von Barhs animationer, där förortslivet gestaltas som andefattigdom sprungen ur fantasi- och initiativlöshet. Problemet är inte att människor förlöjligas, utan att det löjliga utmålas som resultatet av livsstilsval.

Henrik Ekesiöö, Onsdag, 2020. Foto: Anders Bergö.

Men jag tror att utställningens perspektiv är socialrealism snarare än white trash-komik. Föräldrarna är gestaltade med nykter blick, som hopplösa människor som inte kan skärpa sig. Deras liv passar inte den nyliberala livsberättelsen, där motgångar leder till en vändpunkt och framgång. Utställningstexten: «Det finns en idé om att det ska hända något när saker och ting går åt helvete, men det gör det inte – det händer absolut ingenting». Humorn och komiken i utställningen bygger på insikten att livet i arbetarklassen är hårt och orättvist, och att den består av människor som aldrig kommer att få del av vinsten i framtiden. Att skärpa sig är inte psykologiskt omöjligt, utan socialt och existentiellt meningslöst. Därav det löjliga och komiska i dessa existenser.

Relationen till föräldrarna är dock fortfarande så öm att den kräver stor distans. Därav det lilla formatet, som möjliggör dem att framträda på avstånd även när de placeras i förgrunden. Det som jag har kallat centralplanet återger de medel som medielandskapet på den tiden kunde erbjuda barn för att kanalisera sina erfarenheter; i sig en upprörande tanke.

Blicken är en vuxen människas på det svenska klassamhället, misären, som dessutom råkar vara konstnärens föräldrar och barndom. Dock finns en barnblick där, i det målade porträttet av en «pro wrestler», som kanske representerar ett alternativ till föräldrarna. Den saknar de där omtalade ögonen. Den utstakade vägen: att slåss i syfte att underhålla andra.

När jag en gång läste igenom receptionen av Peter Johanssons konst insåg jag att det är kritikens funktion att skapa distans till arbetarklasserfarenheter genom att omvandla dem till ironi eller drift med «bilden av Sverige». En pro wrestler slåss ju inte på riktigt, utan går uppgjorda matcher. Det medvetandet är en viktig del av underhållningen, eftersom man då kan bortse från realiteterna bakom skådespelet, som skador och påtvingat steroidmissbruk. Därför är det viktigt att slå fast att Ekesiöös utställning handlar om erfarenheter ur arbetarklassen, inte om diskurs eller undersökning; det handlar om konstnärens kamp, inte om en förhandling, och det är väsentligt. Hans små porträtt av föräldrarna är överrumplande kul. Men för att förstå vilken typ av humor det rör sig om måste man uppfatta hans absoluta tonträff i gestaltningen av deras livssituation, av pappans riktiga slagsmål och bett i ryggen. Där finns perspektivet.

Installationsvy från Henrik Ekesiöös utställning Adult Swim på Candyland. Foto: Nadja Ekman.

Leserinnlegg