Mens vi venter på våren

Kunstkritikks redaksjon om kunsten vi gleder oss til i Norge, Sverige og Danmark, til tross for en usikker situasjon.

Arne Ekeland, Uten tittel, ca. 1978-80. Del av triptyk som vil bli vist i åpningsutstillingen til Nitja senter for samtidskunst.

2021 har hittil ikke akkurat levd opp til forventningene om å fri oss fra alt som var galt med 2020. Koronarestriksjonene er strengere enn noensinne både i Norge, Sverige og Danmark, og det er mye som tyder på at det kan komme til å forbli slik en god stund fremover. I denne usikre situasjonen er det vanskelig å komme med noen desidert guide til kunstvåren, særlig i Danmark, hvor tiltakene er strengest, og det for tiden ikke er en eneste åpen utstilling. Men vi i Kunstkritikks nordiske redaksjon har likevel tatt en titt på hva vi kan se frem til de nærmeste månedene.

Mariann Enge, ansvarlig redaktør, Oslo

Selv om de norske museene er stengt, i første omgang til og med 19. januar, får alle mindre visningssteder som kan passere som «butikk» ved å vise til en eller annen grad av salgsvirksomhet, holde åpent. Det føles litt grenseovertredende bare å gå utenfor døra hjemme nå, men jeg skal nok dusje meg med sprit, ta på meg munnbindet og med trygg avstand til alle pustende skapninger oppsøke så mange av de åpne galleriutstillingene som mulig de neste ukene. Gerd Tinglums fargestudier i form av nye arbeider med broderi og maleri i overlyssalen på Kunstnerforbundet, som åpner denne uken, høres i alle fall ut som en estetisk givende start på året.

Den kunstbegivenheten jeg ellers gleder meg mest til, må være åpningsutstillingen til det nye Akershus Kunstsenter, som har skiftet navn til Nitja senter for samtidskunst i forbindelse med innflyttingen i et splitternytt bygg tegnet av Haugen/Zohar Arkitekter. Nitja, som holder til i Lillestrøm, en timinutters togtur utenfor Oslo, skal etter planen åpne for publikum 30. januar, med gruppeutstillingen Above Us Only Sky. Tittelen er såklart hentet fra John Lennons visjonære klassiker «Imagine». Om Nitja er et utopisk sted gjenstår å se, men jeg ser uansett frem til å se et stort triptyk av Arne Ekeland utfolde seg i de nye lokalene, sammen med bidrag fra fjorten nålevende norske og internasjonale kunstnere. Dessverre er åpningsfesten utsatt til sommeren. Om senteret faktisk kan åpne om et par uker, blir det med begrenset innslipp.

En annen større internasjonal gruppeutstilling å se frem til denne måneden er Actions of Art and Solidarity på Kunstnernes Hus, kuratert av Office for Contemporary Art (OCA), som ifølge informasjonsteksten tar for seg kulturelle og sosiopolitiske solidaritetsspørsmål gjennom ulike kontekster fra 1950-tallet til i dag. To av de viktigste tingene i livet, kunst og solidaritet, i samme pakke, det må da bli bra? Vel, ikke nødvendigvis, men jeg lever i håpet.

Da jeg tiltrådte som ansvarlig redaktør i august, tenkte jeg at jeg skulle ta en runde til de viktigste norske kunstbyene i løpet av de neste tolv månedene. Foreløpig har jeg bare fått vært i Bergen. Kanskje kan jeg snart dra vestover igjen for å se Stavanger Kunstmuseums store Bill Viola-retrospektiv, som skal åpne neste uke for å stå til midten av mai? Eller kanskje er det mer sannsynlig å få oppfylt mitt intense ønske om at det snart skal bli mulig å streame Steve McQueens miniserie Small Axe (2020) her i landet. (Ja, tro meg, jeg har prøvd å lure både BBC og Amazon med vpn.)

Claude Cahun, Golden Mask, 2020, innpakket bok publisert av Hermetiske Skygger (Bouquiniste). Foto: Hermetiske Skygger.

Stian Gabrielsen, norsk redaktør, Oslo

Vi som hadde det for travelt i desember kan denne uken få med oss visningsstedet Hermetiske Skyggers gjenåpning av førjulsutstillingen Christian Death, med blant (mange) andre Vera Wyller, Mai Hofstad Gunnes og Karen Nikgol. Jeg har en tendens til å se den tetthengte gruppeutstillingen som pauseinnslag i programmene til de kunstnerdrevne stedene, men jeg er i gang med å revurdere favoriseringen av solomønstringens isolerende formular.

Befinner du deg i nærheten av Kunsthall Trondheim i vinduet februar-april kan du få med deg premieren på Korakrit Arunanondchais film Songs for dying, et bestillingsverk som også vil vises på Gwangju-biennalen senere i år. Samtidig vises en utstilling med Diana Policarpo der Ergot-soppen spiller hovedrollen i en annen historisk vidtfavnende vev. Begge ser de ut til å passe perfekt inn i den spekulative økopolitikken som etter hvert kjennetegner kunsthallens sjeldent konsistente program.

Boken som startet 2021 for meg var Eirik Høyer Leivestads Frykt og avsky i demokratiet. Den kom ut som første utgivelse på nystartede Vagant forlag på tampen av fjoråret og gir et overbevisende idéhistorisk portrett av angsten for massene som har fulgt det moderne demokratiet hakk i hæl frem til vår tid. Med amerikansk borgerkrig på trappene er det noe i hvert fall metaberoligende over Leivestads lærde (i ordets beste forstand) utsyn, som får samfunnsformens akutte utfordringer til å virke overkommelige.

Apropos bøker og demokrati: Kanskje lover pandemiens nedstengninger en ny vår for kunstnerboken, som vil løfte den ut av dens skyggetilværelse som påkostet visittkort. Massedistribusjon à la flygeblader? Kurt Johannessens syltynne haikuutgivelser, som vises i selskap med Rita Marhaugs, Imi Maufes og Randi Annie Strands publikasjoner i utstillingen som åpner på Kristiansand kunsthall denne uken, egner seg perfekt til å drysses fra luften som nødrasjoner til de estetisk sulteforede massene.

Nicole Eisenman, Death and the Maiden, 2009.

Frans Josef Petersson, svensk redaktör, Stockholm

I Sverige får man fortfarande visa konst, så länge det sker i kommersiellt syfte. Museerna håller stängt tills vidare, men gallerierna har öppet som vanligt och under årets första gallerirunda så finns det en hel del att glädjas åt. Mest nyfiken är jag på Galleri Magnus Karlssons presentation av Bruno Knutmans (1930–2017) teckningar som öppnar i Stockholm nu på lördag. Det är galleriets andra utställning med Knutman sedan hans bortgång 2017, och första gången de visar hans teckningar, som jag själv, och säkert många med mig, känner från Kalejdoskops utgåva från 1986 – en personlig favorit. Att se teckningarna live kommer att fördjupa upplevelsen ytterligare, gissar jag.

En annan utställning som jag verkligen ser fram emot är Nicole Eisenman på Astrup Fearnley Museet i Oslo. Det är en omfattande presentation som curateras av den nya chefen Solveig Øvstebø, och markerar inledningen på hennes program för museet. Tyvärr känns det inte sannolikt att jag kommer att kunna se den, i alla fall inte utan att sitta karantän i 10 dagar, vilket resenärer till Norge måste göra idag och troligen ett bra tag framöver.

Även de svenska rekommendationerna att undvika allt utom «nödvändiga» resor lär gälla ett bra tag framöver. Den som stannar i Stockholm kan glädjas åt Bonniers konsthalls utställning med Lawrence Abu Hamdan, som öppnar i april och åtföljs av den första större monografin över konstnärens arbete. Och för karantänpuristen som föredrar att hålla sig strikt inom hemmets väggar kan jag rekommendera det nya numret av OEI, som fortsätter tidskriftens mångåriga utgrävning av den konkreta poesin med ett 300-sidigt dubbelnummer om konkret och visuell poesi i Jugoslavien 1968–1983.

Vad gäller historiska exposéer så ser jag fram emot den stora retrospektiven med brasilianske konstnären Leonilson (1957–1993) som skulle ha visats på Moderna Museet i mars, men som jag i skrivande stund får veta är inställd. Som tur är får vi i det här fallet en ny chans: utställningen, som låter oss följa Leonilsons «eklektiska subjektivism» från hans tidiga måleri till de broderier som han gjorde efter att ha diagnostiserats med AIDS 1991, kommer att visas på Malmö konsthall i juni. På Moderna kommer vi istället att kunna se den danska konstnären Lea Porsagers soloutställning som varit på plats sedan november, men ännu inte öppnat för allmänheten.

Jean-Paul Gode, Constructivist maternity dress, 1979, i samarbejde med Antonio Lopez, New York © Jean-Paul Goude.

Pernille Albrethsen, dansk redaktør, København

Heldigvis falder der bløde store snefug i disse dage. Det er en trøst i et land, hvor sneen efterhånden er sjælden, og beroligende i en tid, hvor samfundet ellers er lukket ned, bortset for indkøb af medicin og madvarer. Og med ankomsten af den nye ekstra smitsomme virusmutation fra Storbritannien tyder meget på, at restriktionerne bliver forlænget en god del tid endnu…

Men ok, skal man gå med på legen og forestille sig en tid med mere bevægelsesfrihed, er Louisiana en af de første kunstinstitutioner, jeg vil besøge. Ikke kun på grund af Arthur Jafa-udstillingen – der har samlet støv siden begyndelsen af december, hvor den aldrig nåede at åbne – men også for at se udstillingen Mor!, om moderskabet i det 20. og 21. århundredes kunst. Jeg kigger hele tiden på det flotte pressebillede af Grace Jones i den fabelagtige graviditetskjole, Jean-Paul Goude designede til hende i 1979. Jeg har set den på en udstilling med Goudes design i Tokyo, så billedet sender mig tilbage til rejser, dans til electro-disco og andet, man aldrig havde drømt om skulle blive forbudt i ens levetid.

Også udstillingen med den rumænske koncept-avantgardist Geta Brătescu på Kunstforeningen Gl. Strand – et nyt bekendtskab fra Documenta i 2017 – minder mig om, hvor meget kunst engang handlede om at rejse. Der kommer også Laure Prouvost på Kunsthal Charlottenborg. Hold op, det var en flot fransk pavillon på sidste Venedigbiennale – og en sjov efterfest på piazza’en!

Tilbage til virkeligheden, hvor jeg armerer mig med hue, maske og høretelefoner, når jeg går ud, hvis ikke jeg skal på gåtur i sneen med min nye ven, som jeg faktisk har fået i løbet af dette mærkelige år. Ellers stiller jeg mig jævnligt på yogamåtten til en omgang online-Pilates eller læser videre i den nye Susanne Brøgger-udgivelse Med egen hånd, som jeg fik lov at hente i en ellers lukket boghandel. Det første essay blæste mig omkuld. «Sjalsdans» trækker tråde fra den franske revolution, over 1968, til metoo og den nye moralske tid, hvor kunsten har mistet sin særstatus, er blevet en metervare, hvorfor kunstnerne derfor heller ikke kan fortsætte som urørlige influencere – alt det, vi, under forskellige overskrifter, har talt om det sidste års tid.

Kunstkritikks nordiske redaksjon: Mariann Enge, Stian Gabrielsen, Frans Josef Petersson og Pernille Albrethsen. Illustrasjon: Jenz Koudahl.

Leserinnlegg