Livets goda

Leo Parks stiliserade kroppar låter oss ana något nytt och främmande i gränslandet mellan måleri och teknologi, myt och historia.

Leo Park, Amalthea, olja på duk, 130x170cm, 2021.

Leo Park gör sin solodebut på Galleri Steinsland Berliner i Stockholm med ett måleri som efter en stund ter sig besynnerligt. Symbolladdade badstrandsmotiv i olja, befolkade av allmänmodernistiskt hårdstiliserade kroppar med överdrivna volymer – tänk Picassos klassicistiska period eller lekskulpturer från 1960-talet. På dessa former, någonstans mellan levande kroppar och skulpturer, finns underbart fina teckningar som leder tankarna både till klotter, tatueringar och grottmålningar.

Sommaren är kort heter utställningen, och den kalla himlen och den låga solen gör det tydligt att det rör sig om sommaren här uppe – sanden bränner inte under fötterna precis! Titeln är första raden i en känd låt, som fortsätter «det mesta regnar bort». Vi vet alla att det inte är regndagarna som formar vår bild av sommaren, utan de få dagar som påminner om barndomens eviga sommarlov. När jag läser att Park eftersträvar «den universella konstens… tidlöshet» föreställer jag mig att det är den typen av evighet han griper efter. En sådan «barnslig» upplevelsesfär skulle förklara varför glass förekommer som kvintessensen av livets goda i hans målningar.

Leo Park, Danbo strand, olja på duk, 120x130cm, 2020.

Tidlösheten förklarar kanske också det märkligaste i utställningen: Parks relation till konsten. Modernismens anspråk på ett absolut måleri följer inte med i hans användning av dess former. Inte heller förhåller han sig historiskt, utan antiken och 1900-talet förefaller ligga lika långt bort från samtid, och dessutom kunna stå i direktkontakt där i det tidlösa. Inte heller använder han formerna som pastischer. Snarast verkar de dyka upp i medvetandet som strandfynd ur havet.

Det föresvävar mig att Park vill ge nytt liv åt naivismen, som vände sig mot barndomen där tingen framträdde för «barnfantasin som klenoder med ursprung i sagans värld» (Ulf Linde). Utställningen väcker en fantasi i mig om att Park har velat återskapa barndomens relation till konst som något ur sagorna. Kanske symboliseras detta av glasstruten, som i Amalthea (2021) ersätter det horn ur vilket Amalthea gav den nyfödde Zeus mjölk. Som vuxen omvandlade han det till ett ymnighetshorn. Här ser vi honom som glänsande spädbarn kravla upp för hennes kropp – den mänskligaste i hela utställning, med drag av Fernando Botero – mot droppet från en kvinnobröstformad glasskula. Kanske var modernismen mjölkhornet, som naivismen strävar efter att återge som ymnighetshorn?

Leo Park, From Here to Eternity, olja på duk, 121x120cm, 2020.

Det finns också ett annat perspektiv i utställningen. Park frågar sig «hur framtida generationer kommer att tolka de bilder som skapas nu». Den tidlösa konsten ska alltså ses ur framtidens perspektiv. Hur då? I en av målningarna förekommer en smartphone som är tillräckligt apart för att fungera som ett tecken. Jag tar upp min egen telefon och börjar titta på verken genom kameran. Där är de riktigt snygga! I verkligheten ser måleriet bitvis taffligt ut, men i kameran framträder de nästan uppgivet dittryckta vita fläckarna verkligen som glitter i sjön! Och på Amaltheas ben finns ett skuggspel som kan få en att tänka på Zorn – medan man inför själva målningen snarare fäster sig vid teckningarna på kroppen. I kameran finns bildrum och volymers fyllighet på ett helt annat sätt.

Om framtiden ska komma åt vår tid måste den kanske använda sig av rätt teknologi. Och Parks motiv – kropparna, glassarna och den kyliga luften – måste kanske förstås utifrån skillnaden mellan måleriet och dess teknologiska återgivning. Det ger ett poserande drag åt figurerna på stranden, som om de skapade material för kommande minnen av sommaren – som ju ändå är bäst på bild. Det där fyller utställningen med en stämning som jag inte kan sätta fingret på. Men den får mig att undra om det inte är en ny tidsanda som gestaltas här. Det kan vara så.

Leo Park, Stor baderska med telefon, olja på duk, 140×170, 2020 & Minne från Gotland, olja på duk, 130x170cm, 2021. Installationsvy från Steinsland Berliner.

Leserinnlegg