Döden i livet

Torra kvistar, cementbitar och knöliga rester fogas samma på oväntade sätt i Andreas Mangiones utställning på Elastic i Stockholm. Över allt vilar en tät och gåtfull dimma.

Andreas Mangione, Vättern, 2019. Foto: Niklas Hansson

För samlaren är världen närvarande, till och med ordnad, i varje föremål, hävdade Walter Benjamin. Andreas Mangiones konst uppenbarar sig just på detta sätt. Ett sammelsurium av ting. Upplockade saker, organiska rester, fragment och bruksföremål som har förlorat sitt ursprungliga sammanhang och syfte. Brokigheten med en enda gemensam nämnare: nyfikenhet. Det är i Mangiones nyfikenhet inför de påträffade, tillfälliga tingen som hans utställning börjar. Det är i betraktarens väckta nyfikenhet som den slutar, utan att ett förråd med fritt svävande associationer någonsin kan tömmas.

I brist på ett bättre ord skulle presentationen på Elastic i Stockholm kunna beskrivas som jämlik. Trots att materialen skiftar från fasta och hårda till efemära och fragila är det svårt att peka ut några verk som mer centrala än andra. Det lilla galleriet är fyllt till brädden. Några verk ligger utspridda på golvet. Andra har ställts upp på provisoriska hyllor. Vissa objekt lutar sig tryggt mot väggen. Andra står mitt i rummen. Det är svårt att uppleva enskilda verk utan att de andra känns påtagligt närvarande. Det är nog inte meningen heller. Överflödets charm, så typiskt för en skattkammare, är just det som gäller här.

De ting som Mangione samlar på och omgestaltar är inga dyrgripar i vanlig bemärkelse. De har redan levt sina alldagliga liv och omhändertas efter det. Det är deras färg och form som lockat konstnären-samlaren-historikern. Ibland befinner han sig nära surrealisternas vana att använda en loppismarknad som ett guldförråd. Ibland är han närmare Arte povera som gjorde underverk med stenar, rep, järn och trä, under förutsättningen att dessa material var gratis.

Om Mangione målmedvetet söker eller om han använder det som finns till hands är svårt att avgöra. Några träbitar har omsorgsfullt arrangerats i ett abstrakt mönster. I andra konstellationer blir de konstnärliga ingreppen mer omfattande. Saker fogas ihop. Ofta påhittigt, oförutsägbart. Märkliga formationer uppstår. Under ett kort ögonblick känner man kanske vittringen av ett svar på gåtorna omkring. Men strax tätnar dimman igen. En gammal parkbänk formas om till ett assemblage med den talande titeln Enigma. Titlar är viktiga i Mangiones konst. Att galleriet vid mitt besök endast erbjuder en rörig verklista som mer påminner om en rebus än ett redskap för att orientera sig är slarvigt.

Mangiones måleri, i en relativt mörk palett och med linjer som dansar enligt en underlig koreografi, försvinner dessvärre en aning bland alla objekten. Över helheten vilar ett poetiskt vemod som diskret kryddas med mild humor. Som om utställningen lite oavsiktligt blivit ett ode över hur dödsbringande livet är. Allt material, alla ting som används, torra kvistar och cementbitar, knöliga rester och allehanda bråte har i en värdslig bemärkelse redan gjort sitt. Som konst lever de dock vidare. Det kanske är det yttersta beviset på att konsten kan överleva döden.

Andreas Mangione, Fågel med blomma (2018), Public Bird (2018), Duva, (2018), The Abyss (2018).

Not: Andreas Mangione medverkar som skribent i Kunstkritikk. Hans utställning recenseras därför av Joanna Persman, konstkritiker i Svenska Dagbladet.

Leserinnlegg