Tusentals konstsugna stockholmare trängdes när gallerierna slog upp dörrarna häromveckan, men frågan är om inte vårsäsongen började på riktigt någon dag senare då Stockholms kulturarbetare för Palestina sittstrejkade på Moderna Museet. De har tröttnat på hyckleriet och kräver att svenska konstinstitutioner sätter press på regeringen att agera resolut mot Israels folkrättsbrott i Gaza.
Ja, många undrar nog varför omsorgen var så mycket större för ukrainska kulturarbetare än för de som brännmärkts, bojkottats eller dödats till följd av Israels ockupation. Vad säger Centralmuseernas samarbetsråd, Nätverket Klister och Konstnärnas Riksorganisation om dem? Om de inte vill ta ställning som i fallet Ukraina så borde de i alla fall förklara varför.
När en vän sände över uppropet och bad mig signera det kände jag svetten formas i pannan. Hur gick det nu för David Velasco? Skämt åsido så gjorde den förre Artforum-redaktören förstås fel när han skrev under ett upprop som han också publicerade i sin tidning. Som många andra var han väl ett barn av det aktivistiska 10-talet, med MeToo och BLM, men som redaktör måste man alltid vara oberoende visavi det man publicerar, så att läsarna kan vara säkra på att ens beslut och åsikter är ens egna och ingen annans.
I helgen invigdes Pawel Althamers skulptur Emissaries of Light (2022) på Magasin III, ett verk vars nakna figurer absorberade i dans kan läsas som ett porträtt av det svenska konstlivet med byxorna nere. Eller riktas udden snarare mot Magasin IIIs egen naiva tro på konstens helbrägdagörande kraft? När kulturarbetarna kräver att vi ska bojkotta israeliska institutioner så riktas sökljuset förstås mot museets filial i Tel Aviv, Magasin III Jaffa. Själva betonar de att de visar både palestinsk och israelisk konst där, men vad jag förstår har filialen inte samma tillgänglighet för palestinier vilket borde föranleda bojkott enligt uppropets principer. Men är det inte bättre att palestinsk konst visas, särskilt om publiken i huvudsak är israelisk?
Det rapporteras att arbetslösheten bland konstnärer ökar och att besökstalen på museerna minskar. Efter att fri entré-reformen revs upp förra året så försvann inte bara publiken utan också kompensationen för uteblivna entréintäkter. Det bidrog till att sända Nationalmuseum i en kris som fick den förra chefen att larma om nedläggning. Lyckligtvis tycks hotet avvärjt för stunden, då den nye chefen Patrick Amsellem, som tillträdde vid årskiftet, nyligen förklarade att underskottet berodde på ett räknefel.
I vår satsar Nationalmuseum på den norska impressionisten Harriet Backer. När samma utställning visades på Nasjonalmuseum i Oslo förra året så korades den till en av årets höjdpunkter av Kunstkritikks norska redaktör Stian Gabrielsen. Om svensk publik hörsammar återstår att se. Oavsett så stundar förnyelse på Nationalmuseum. Från old-school-konsthistorikern Susanna Petterson till samtidsfräsaren Amsellem (tidigare chef för Statens konstråd) som nu får ett krisande museum att bita i. 10 miljoner från Riksbankens jubileumsfond för en kommande utställning om havsturism kan nog hjälpa. Även Göteborgs Konstmuseum fick nyligen samma summa från fonden för en utställning om apokalypsen.
Moderna Museet är en annan institution i flux. Vårens storsatsning är en retrospektiv med den amerikanska performancekonstnären och queer-aktivisten Vaginal Davis som görs i samarbete med en rad institutioner, från Nationalmuseum till Accelerator och Index. Vad hände med det Moderna som brukade sväva i ensam majestät över svenskt konstliv? Och Nationalmuseum och Index i samma gäng? Vad hände med idealet om ett oberoende konstliv? Men Davis-bonanzan kan säkert bli en av säsongens höjdpunkter när den öppnar i maj. Tills dess får vi nöja oss med en nyhängning av Modernas samling av det gamla busfröet Maurizio Cattelan. Ett svagt program som sägs bero på en pågående renovering av museet.
I övrigt spottar Index upp sig genom att introducera den svenska konstnären Josefin Arnell, vars humor- och skräckanstrukna konst har fått stor uppmärksamhet på senare år. Arnell bor i Amsterdam och har knappt ställt ut i Sverige tidigare. Helt rätt tänkt av en liten institution som Index.
Innan jul kritiserade Sydsvenskans konstkritiker Linda Fagerström Moderna i Malmö för att agera som Stockholmsmuseets «besvärande kusin från landet». Jag har märkt att stadens övriga institutioner har en liknande tendens att mumla lokalt istället för att försöka locka publik utifrån. I vår satsar Malmö konsthall på Leif Holmstrand som så sent som förra året hade en solo på Marabouparken i Stockholm. Utställningen har trans-, drag- och skräck-vibbar, och kommer inte bara rymma Holmstrands verk utan även hans arkiv och konstnärer som inspirerat honom. Bonusmaterial, alltså. Lyxboxen. Äntligen får Holmstrand-kompletisterna sitt lystmäte!
På senare år har en rad framträdande yngre konstnärer gjort sina första stora soloutställningar i Sverige på Bonniers konsthall. Kommer den nya chefen Joanna Nordin, som tillträdde i våras, att fortsätta leverera? I vår har turen kommit till Conny Karlsson Lundgren och därefter Markus Öhrn. Lundgren arbetar med queer-, video- och performancekonst, medan Öhrn driver det experimentella performance-kollektivet Institutet. Från sin bas Tornedalen framträder de på allt från Stocksbro kulturhus till Berlins Volksbühne. Vad ska Öhrn hitta på härnäst? Många väntar med spänning.
Jag ser också fram emot Artipelags satsning på den belgiska skulptören Berlinde De Bruyckere. Dagens curatorer favoriserar ofta samma typ av utställningar, men Artipelag skiljer ut sig med sina maffiga mastodontproduktioner med konstnärer som Anselm Kiefer och den svenske storformatsmålaren Rolf Hansson. Vilken annan institution skulle visa dem? Just det, ingen. Det ständiga gnället om konsthallens dyra inträde och gubbiga utställningar har en bismak av svensk avundsjuka.
Göteborgs konsthall satsar på den hajpade figurative målaren Jonatan Pihlgren, men själv är jag mer nyfiken på Göteborgskulptören Claes Hakes retrospektiv som nyligen öppnade på Galleri Thomassen. Hake är mest känd för sina monumentalskulpturer, men i den här utställningen, som sträcker sig från 1960-talet till idag, får vi se hans arbete i mer intim skala.
Något som definitivt kommer att få mig att hoppa på tåget söderut är Ystad konstmuseums Leif Eriksson-retrospektiv. Leif vem!? Bara Sveriges kanske viktigaste pionjär inom konceptkonst, artists’ books och mail art. En bortglömd hjälte som aldrig fick något brett genombrott när han levde.
I motsatt landsände ska curatorn Maria Lind reboota Sveriges nordligaste konstmuseum och i farten gärna höja nivån på konstlivet i hela Norbotten. Konstmuseet i Norr har bytt namn till KIN och i feburari blir det stort konstbaluns med ett fyrtiotal medverkande. Parallellt visas utställningen Textil magi, duodji-konstnären Jon Tomas Utsi samt den internationella grupputställningen Observatoriet: konst och liv i den kritiska zonen som i höstas kunde ses på Södertälje konsthall. Fyra timmars bilfärd från Kiruna ligger den lilla byn Vitsaniemi (invånare: 63) där Konsthall Tornedalen varit på gång ett tag. Nyligen fick de ett regionbidrag som enligt VD:n Theodor Ringborg innebär både ett politiskt genomslag och en möjlighet att börja bygga själva konsthallen som ritats av den finska arkitektfirman OOPEAA.
I maj går den nordiska konstmässan Market av stapeln. Programmet släpps den 1 februari, men den vikarierande chefen Josefine Hardstedt har redan utlovat större internationell bredd och en fortsatt satsning på Market Debut som lanserades 2023. I år blir det en blandning av nystartade och etablerade gallerier som visar unga konstnärer på Spritmuseum på Djurgården. Kommer en institution som Market att hörsamma Stockholms kulturarbetare för Palestina? Det vågar väl ingen hoppas på. Men varför skulle inte gallerierna kunna tala ur skägget när så mycket står på spel?
