Erland Brand (1922–2020)
Erland Brand har gått bort. Vi minns honom genom att återpublicera denna recension av hans sista stora utställning på Göteborgs konsthall 2014.
Kritikk
Paper Monuments
This survey show of exhibition invites, flyers and other printed ephemera, which comes to Liverpool from MoMA in New York, is rich in historical interest – and nostalgia.
Opphavets kollaps
Jonathan Laskers malerier snakker først og fremst om maleriet, men i de løse figurene hans lurer også potensielt en metafor for det naturaliserte selvet.
Her kommer undtagelsen
I Herning leverer hustleren Cory Arcangel sine one-liners, som om pointen er, at der ikke er én pointe.
Esoteriske kuber
Rønnings nevrotiske boring i kuben på Kunstnernes Hus og Galleri Riis er et interessant korrektiv til den digitale kulturens hysteriske informasjonsstrøm.
Anusstjerner og klitorisbuer
Med sine kønnede træsnit formår Ester Fleckner at indoptage væsentlige aspekter af queer-teorien uden at det kompromitterer æstetikken eller bliver illustrerende.
Det inre objektets rörelse
I Lina Selanders utställning på Kunsthall Trondheim visas två nya verk som undersöker bilden som avtryck och infångande, liksom projektionens relation till dess fixerbarhet.
En livsstilsencyklopedi
På tross av milde institusjonskritiske lyskespark, synes Elmgreen & Dragset å føle seg hjemme i Astrup Fearnleys homoerotiske og readymade-fetisjerte kunstneriske univers.
Gåtfullt och strålande universum
Kanske är det först nu, då modernismens förbittrade strider mellan abstrakta och figurativa målare känns helt obsolet, som vår samtid kan så drabbas av och älska Hilma af Klints märkliga måleri.
Affirmativ retrospektion
I den stora Richard Hamilton-utställningen i London tycks den berömde popkonstnärens subtila ironier och spel förverkligas som de kritiska verkens villkor och objekt.
Lysinformasjon
Eline Mugaas’ nye arbeider fremstår som uprogrammatisk trygge på seg selv, både i sin komposisjon og i en fortellerevne bygget på minimale gester.
Den «glemte» kvinnelige kunstneren
I Museet for samtidskunsts store Aase Texmon Rygh-retrospektiv fokuseres det mer på den oversette kvinnelige kunstneren enn på kunsten. Hvor heldig er dette grepet som kuratorisk ramme?
