Begärens elände

Efter #metoo framstår Nathalie Djurberg och Hans Bergs animerade filmer som realistiska snarare än symboliska.

Nathalie Djurberg & Hans Berg, Worship (stillbild), 2016.

Nathalie Djurberg och Hans Bergs utställning på Moderna Museet i Stockholm är en gigantisk retrospektiv bestående av oöverskådliga och klaustrofobiska rum av samma slag som finns i duons animerade filmer. Huvudpunkterna är de båda installationerna The Experiment (2009) och The Parade (2011), båda bestående av ett stort antal filmer och skulpturer. I anslutning till detta visas både nyproducerade och gamla verk i vad som framstår som en ansamling av platser utan utsida, utan horisont – utan polstjärna att orientera sig efter. 

Att utställningen fungerar som en enhet beror till stor del på att filmerna och installationerna framställer en och samma värld. Så här funkar det: kring begären och deras objekt bildas sociala sammanhang, vilka i sin tur generar skam och skuld, glädje och existentiell förtvivlan, tunnelseende och distraktion som turas om att uttrycka sig i excesser, övergrepp och underkastelse. Ibland frivilligt, ibland inte, ibland som lek, ibland inte. Växlingarna sker fort.

I en stor, mörklagd lounge bredvid utställningens huvuddel visas Worship (2016), som inleds med en bild på mjölk som hälls upp i en himmelsblå tallrik. Klipp till en bild på en gräddtårta med jordgubbar som någon sticker fingret i för att smaka. Bilder av sommarlovens rena njutningar och oskuldsfulla lycka. I nästa klipp är vi plötsligt i ett slutet rum där en kvinna onanerar på en stor banan. Läppar, bröst och bakar är stora, männens överkroppar nakna och fettlösa. En man kör runt i det lilla rummet på en gyllene chopper, fräscha råvaror har blivit smyckade med glitter och ädelstenar och tjänar som dildos eller fetischer. En läderklädd råtta tittar på från sin soffa och klappar ett husdjur. Alla verkar vara distanslösa, även voyeuren är helt inne i sin bild. Allt är på samma avstånd, strax bortom kroppens gränser.

Nathalie Djurberg & Hans Berg, Tiger Licking Girl´s Butt (stillbild)2004.

BegäreN vet inte av någon tid

Kanske beror snabbheten på att det omedvetna, begärens element, enligt Freud inte vet av någon tid. Ibland anas en cirkulär tid i Djurbergs och Bergs verk, men kanske rör det sig om korta sekvenser som återkommer på samma sätt, som någon som irrar i ett rum. Duons mest typiska verk är kanske Tiger Licking Girl’s Butt (2004) som visas tillsammans med en grupp äldre filmer i ett rum mitt i utställningen. Filmen består av den scen som titel beskriver, som visas om och om igen. Och mellan upprepningarna, textskylten: «Why do I have an urge to do this?». Driften räcker inte till mer än att upprätta en närvaro, utan större varaktighet. Istället skapar den ett rum och några positioner där subjektivitet och stämning kan skifta.

Ett argument som antyds av utställningens disposition är att särarten i Djurbergs och Bergs verk består i hur de betonar rummet. Varken film eller musik framträder här som de tidsbaserade medier vi har lärt oss att se dem som. Bergs musik går in i mitt huvud och upprättar en kontinuitet mellan det som är i och utanför mig: den låter mig uppgå i rummet, bli plats eller situation. Det här är en effekt som Djurbergs animationer har börjat närma sig på senare tid, exempelvis genom användning av subjektiv kamera i filmen One Need Not Be a House, the Brain Has Corridors (2018). Trots att duons filmer anspelar på en sagans narratologi är detta bara en effekt av en stor mängd isolerade bilder – ungefär som de fantasier eller drömbilder som kan ses om man berör vissa objekt inne i det interaktiva verket It Will End in Stars (2018), som presenteras i individuella VR-set.

Nathalie Djurberg & Hans Berg, One Need Not Be a House, The Brain Has Corridors (stillbild), 2018.

#MeToo i förväg

Det finns anmärkningsvärda saker med Djurberg och Bergs verk även i förhållande till vår gemensamma tid. Begär var ett centralt ämne i samtidskonsten fram till den 10 september 2001. Sedan kom 9/11 och allt det där försvann och ersattes av politik. Begärets tid var alltså över när Djurberg och Berg först slog igenom. Jag minns inte hur receptionen såg ut då, men troligtvis var det inte begären som stod i förgrunden, vilket de nu åter gör i katalogtexterna. Och om begäret behandlades var det antagligen som en underliggande symbolisk ordning, mer på individuell än kollektiv nivå.

Men efter #metoo framstår Djurbergs och Bergs filmer som realistiska snarare än symboliska. Det är den världen vi ser här. Det handlar inte om påvar och kardinaler, utan om den miljö som vi vanliga kulturdrägg vistas i och som en väggtext i entrén säger att utställningen riktar sig till: «lowlives, sinners and nobodies». Vid en första anblick tycks en film som visar några makthavare som poängbedömer tjejer och delar ut medaljer till varandra handla om eländet kring «kulturprofilen» och Svenska Akademien. Men filmen är fem år gammal. Det hela fanns att se här åratal i förväg! Den tolkningen bekräftas av att några av Djurberg och Bergs verk har installerats i museets samlingar. Samtidigt hänger två megavirila teckningar av Picasso i dörröppningen mellan utställningen och samlingarna: män med tjurhuvuden som lägrar nakna kvinnor, kulturmannens apoteos!

Installationsvy från Nathalie Djurberg & Hans Bergs utställning En resa genom träsk och förvirring med små glimtar av luft på Moderna Museet i Stockholm. Foto: Åsa Lundén/Moderna Museet.

Från blind drift till nietzscheanska begär

Intrycket är att begärsvärlden hos Djurberg och Berg har komplicerats med åren. Länge tolkade de begäret schopenhauerskt som blind drift. Världen var sedd på avstånd, som bild eller «idé», om man ska fortsätta att läsa filmerna i termer från Schopenhauers filosofi. I de senare filmerna är tolkningen snarare nietzscheansk: begären är i högsta grad finaliserade och kreativa. Deras objekt är immanenta och inte serverade för blicken (därav den subjektiva kameran i ovan nämnda One need not be a house, the brain has corridors (2018). I den filmen finns också en annan nyhet, nämligen att tittarens tankar skrivs ut i bilden. Kameran rör sig runt i korridorer och ser vad som förefaller vara prostituerade djur, folk som försvinner in bakom dörrar för att leva ut sina begär osv. Samtidigt tänker hen «this is what I want» som för att bekräfta sig själv i en skrämmande men likafullt lockande värld.

Djurberg har i en intervju tagit upp vår delaktighet i en gemensam begärsvärld i samband med #MeToo: «I think it’s great that it has happened and is happening. It needs to come out. At the same time, I also see in many situations from my own experience that I had an agenda, and that is my responsibility too.» Kanske ser man #metoo-problematiken bättre i begärets perspektiv än i det politiska. Förklaringsgrunderna och åtgärderna som har föreslagits, manlig genikult och ökad övervakning av arbetsplatserna, är ju inte så övertygande. Arbetet med att förändra begärsrelationen till andras kroppar, precis som till karriärer, är däremot något som kan påbörjas utan att ge ännu mer makt till de som redan sitter på den.

Flera av texterna i katalogen tar upp Georges Batailles försök att hitta en religiös extatisk transcendens i botten av begärsvärlden. Jag svårt att se en sådan tro på det absoluta hos Djurberg och Berg. Visst finns excessen här, i varje verk. Men den öppnar inte mot någonting religiöst, utan mot glädjen som måste finnas i själva görandet för att någon ska orka framställa så många varianter av samma eländiga, hårda värld. Mängden själv och dess variationsrikedom blir en hyllning till de begär som ligger bakom de här världarna. Jag tror att Djurberg och Berg skulle känna igen sig i Nietzsches svar på varför människor njuter av att se tragediernas olycka. Det är inte på grund av katharsis, påstod han, utan för att man genom tragedierna känner av den skapande glädjen bakom dem. Det är inte något motiv i verken som är de «glimtar av luft» som utställningstiteln talar om, utan konsten själv.

Installationsvy från Nathalie Djurberg & Hans Bergs utställning En resa genom träsk och förvirring med små glimtar av luft på Moderna Museet i Stockholm. Foto: Åsa Lundén/Moderna Museet.

Leserinnlegg