Ibland vill jag kliva ner i glömskans flod. Glömma allt jag har sett och allt jag tror mig veta. Göra mig blank, så att jag kan börja om på nytt.
Att komma in på Idris Khans soloutställning på Göteborgs Konsthall är som att komma in i den västerländska högkulturens tempel. Här finns alla tänkbara storverk: Mozarts Requiem, Bachs cellosviter, Koranen, Sigmund Freuds Das Unheimliche, allt sammanpressat i stilrena men oändligt kompakta fotografier. Ja, stilrenheten och ackumulationen av information lever här sida vid sida. Ett fyrtiotal målningar av William Turner har pressats samman till en enda bild, liksom Caravaggios sista 14 målningar. Khan arbetar i en kontrapunktisk rörelse med sammanfogningar av olika verk, oftast av en och samma konstnär. Det kontrapunktiska står också för den polyfoniska musikkompositionen som tar melodin både fram och baklänges, lite som Khans bilder som blickar både bakåt (i motivet) och framåt (i tekniken). Samtidigt är det som om Khans historiska pergament var doppade i glömskans flod. Ackumulationen suddar ut. Utställningsestetiskt ser verken på Göteborgs Konsthall ut som fönster in i en hemlig mässa. Ljussättningen är dov, heltäckningsmattorna ger en känsla av trygghet och antalet verk gör det hela lagom överblickbart.
Min absoluta favorit är Caravaggio – The Last Years – en överlagring av Caravaggios sista 14 målningar. Caravaggios annars så stela kompositioner och smått dokumentaristiska stil (ett illmarigt försök att få dåtidens folk att tro ännu mer) får i Khans regi ett mystiskt, religiöst skimmer som närmar sig den gamle Rembrandt. De transparanta kropparna ser ut att vibrera av ljus. Ja, helt enkelt att dematerialiseras på väg mot en annan dimension. Men den sublima darrningen är inte vertikal eller horisontell utan koncentrisk, likt en kvinnlig orgasm. Jag kommer också att tänka på Duchamps Naken kvinna går ned en trappa, den prismatiska kroppens frusna rörelse och undrar hur Khan lyckas med den svåra gesten att få bilden att se både fragmentarisk och holistisk ut. Det är också ett intelligent värmegörande av fotografiets «kyliga reproduktion av verkligheten», för att använda futuristen Anton Guilio Bragaglias ord.
Man kan betrakta Khans bilder som palimpsest, en metod som användes av medeltida munkar som skrev lager på lager för att gömma hemliga skrifter och återanvända de som inte längre var aktuella. Att återanvända sig av denna gamla teknik i digitaliseringens tid, blir en absurd handling. Varför komprimera? Kanske för att vi lever i en alltför transparent tid och att vi istället bör söka det opaka, det kodade och det förslutna. Men Khan är ingen moralist. Denne unge man (född 1978) som föddes i Birmingham av en engelsk mor och pakistansk far, verkar vara ute efter att ornamentalisera det figurativa. I en alldeles sublim föreläsning på Göteborgs Konsthall den 25 maj, gick författaren Aris Fioretos så långt som att kalla Khans metod för en «orientalisering» av den västerländska bildkulturen. Och det ligger mycket i det. När Khan var liten, brukade han följa sin far till moskén och rabbla böner utan att aldrig riktigt förstå innebörden. Den estetiska upplevelsen lade sig som en hinna över den religiösa och det är här han tycks befinna sig fortfarande.
Khan är en sann postproducent. Men till skillnad från många före honom, lyckas hans «kopior» märkligt nog bli bättre än originalen. Det som förut var kyligt och distanserande, blir här varmt och intimt. Upprepningen skänker liv. Det verkar inte handla så mycket om att kopiera, utan om att använda det förflutna som trampolin, att finna skillnad i repetitionen och skapa ett multitidsrum som börjar skälva som strängarna på en kontrabas. I ett rum intill ser man en videofilm som visar en människa spela kontrabas i två synkroniserade tidsrymder.
I en videotriptyk i rummet längst in, ser man en svartklädd kvinna utföra kryptiska dansrörelser inne i ett bibliotek. Hon ser ut som om hon var tagen ur filmen Pianot, med samma knut i nacken, samma frasiga svarta klänning. Utifrån en kontrapunktisk logik, tycks hon vilja mäta tiden. Hon särar, för ihop, faller och reser sig upp. Som en slags mänsklig bok som ömsom sluter, ömsom öppnar sig.
Nietzsche hävdade att det finns tre sätt att närma sig historien: ett monumentalt, antikvariskt eller kritiskt. Den första är för idealiserande, den andra för detaljerad, den tredje ger saker och ting dess rätta proportion genom att ifrågasätta dem. Khan hör definitivt till den tredje kategorin. Men Khans selektion utesluter två saker: «populärkulturella alster» och «kvinnliga mästare». Agnes Martin finns förvisso där som en angiven referens i texter och intervjuer, men det är inte tillräckligt. Khan verkar vara fast i en patriarkal kulturtradition. Men det kan man kanske förlåta honom. Han har några decenniers utvecklingsmöjlighet framför sig.
På många sätt är Khans verk både hyllningar och respektlösa dekonstruktioner av de gamla mästarna. Ett försök att både minnas och glömma på samma gång. Det får mig att tänka på en av de finaste passagerna i Dantes Den gudomliga komedin, där Dante kliver ner i glömskans flod för att kunna glömma sina synder och träda in i paradiset. Här finns det dock ett radikalt problem som Dante inte riktigt lyckas lösa. Hade Dante verkligen glömt allt han hade gjort i Helvetet och Skärselden, hade han ju inte kunnat återge det senare i verket. Vi kan med andra ord alltid glömma att vi har glömt, men konsten och litteraturen erbjuder oss alltid möjligheten att fånga glömskans mekanismer. Det är denna paradox som Khan så fint fångar i sin konst. Om det klassiska fotografiet som fångar ett tidsrum åt gången är en utsuddning av alla andra tider och rum, så är Khans pluralistiska bildmontage ett evinnerligt försök att fånga detta utsuddade.
Det var länge sen Göteborgs Konsthall lyckades uppbåda känslan av sakralitet samt införa ett konstnärskap som känns både nytt, tungt och lite småpretentiöst. Det är bara att gratulera och hoppas att det fortsätter så.
